Ok, seriöst!
Jag fattar inte riktigt vad the man upstairs eller Ödet eller vem det nu är som är in charge vill säga mig!
Har inte hört av Herr Bäckman och tycker att det är lika bra. Börjar ana att den där känslan av samhörighet som jag kände nog i riktiga livet faktiskt var hans upphetsning över att han gjorde något han inte borde men ändå inte kunde låta bli.
Så jag lägger ner.
Spendrar fredagkvällen fulsovandes ensam i soffan. Tycker att det är lite trist.
Men i lördags var det dags för fest. Som jag hade sett fram emot ganska mycket.
Studenten är där.
Det blir lite stiff, vi har liksom inte så mkt att prata om. Han har hjärtat på rätta stället men någe vidare bright är han inte.
Vi går ut och hänger med två killar från festen. Harry Potter och Robin Hood. Jag tycker att Robin Hood är söt men syrran tycker att jag ska satsa på Harry.
Så vi pratar och har supertrevligt.
Avslutar kvällen i karaoke-baren på en gayklubb och Harry sitter med armen om mig i soffan.
Jag föreslår en kyss (ja jag VET, så skämmig men va fan, jag var full och pilsk) och då kläcker han ur sig att han har tjej!
URSÄKTA, vad gör jag för fel om jag får fråga?
Han slätar ialla fall över denna pinsamma incident och jag och syrran börjar gå hemåt.
Och skitpatetisk som jag är så sms:ar jag Studenten. Får inget svar. Ringer - får inget svar.
Går förbi hans lägenhet. Ringer igen. Fortfarande inget svar.
Känner mig som en total loser och ser antagligen ut som en sådan också.
Möter någon på vägen som hälsar och säger mitt namn . Hinner inte se vem det är och våndas över att en för okänd person faktiskt sett mig i denna low point of my life.
Kvällen avslutas med att en person ringer. En kille som ber om ursäkt och frågar var jag är.
Jag frågar vem det är. Han menar att jag borde veta det eftersom det var mindre än en halvtimme sedan vi skiljdes åt. Tror för ett par minuter att det är Harry som ringer.
Säger att han borde tänkt sig för 2 ggr med tanke på att han är upptagen.
Han säger att han inte alls är upptagen.
Inser efter en stunds förvirring att det är en felringning. Skrattar lite åt misstaget och önskar honom lycka till med den andra tjejen.
I morse ser jag att felringaren har ringt 7 ggr till!
Psycho!
Sms:ar:
Du lyckades alltså ringa fel 8 ggr.
Starkt jobbat!
Får inget svar på det!
Killar är idioter.
Emmie ringer vid tre på em och berättar att hon har hookat med en kompis kusin.
De har inte bara haft sex, de har myst i soffan hela eftermiddagen och kollar film och käkat pizza.
Jag har suttit i en bil i 5 timmar.
Känner mig lite självmordsbenägen och redo att dö en stund!
söndag 30 november 2008
söndag 23 november 2008
Kan man få lov att kasta in handduken nu?
Jag borde kunnat räkna ut att det inte var en bra idé att över huvud taget tänka tanken att involvera mig med en upptagen man. Men man är väl optimist! Så man tänker att en liten fika kan ju omöjligt skada. Bara för att reka läget. Få veta vad som är på gång.
Ena stunden tänker jag att han troligen inte är det minsta speciell, bara en till åren kommen småbarnspappa som behöver få sitt ego smekt för en kväll. Nästa sekund vänder sig magen av upphetsning när minnet från våra kyssar spelas upp i mitt huvud.
Och jag vill ju inte ge upp tron på att det kommer att hända en dag.
Tron på att det en dag kommer dyka upp en person som älskar mig villkorslöst. Som tycker att jag är fantastisk även om jag får ett vredesutbrott för att jag är stressad. Eller som tycker att jag är fin även om det är mitten av december och jag är likblek av vinter och dallrig eftersom förkylningen satt stopp för min inplanerade träning. Som masserar min rygg efter en lång dag på jobbet. Som stöttar mig när det mesta känns skit. Som kan hålla mig och få mig att känna mig trygg när det stundtals känns som att världen rämnar.
Jag vill inte nöja mig med någon bara för att slippa vara ensam. Det har jag sett så många av mina vänner göra och det kanske fungerar för dem men jag vet av erfarenhet (= Den Perfekta) att det inte går för mig.
Och jag tror att det finns någon där ute som är "min". Som jag hör ihop med. Och som kommer att älska mig villkorslöst. Jag pratade med min svägerska förra helgen. Hon och min bror har varit tillsammans i snart 20 år. Och de kan fortfarande bete sig som två nyförälskade tonåringar.
- Du vet när du har träffat rätt, sa hon, det känner man.
När då undrar jag? När jag är 40? För det enda jag råkar ut för nu är totala idioter som ljuger eller beter sig som svin i största allmänhet. Ta Studenten till exempel. Han har ringt eller sms varje helg i tre veckor. Varje gång mellan ett och fyra på morgonen, natten mellan fredag och lördag. Seriöst, fatta vinken. Jag driver ingen dial-a-fuck-business. Sms:ar på lördag fm och frågar om han adrig sover på nätterna nu för tiden. Får inget svar på det.
Fattas bara!
Att ringa på totalt oseriösa tider för att få ligga är ok men att stå till svars för det när solen är uppe är otänkbart. Så jävla typiskt!
Och Mr Bäckman då?
Det framstår som att han har varit ett total as. Det har han väl inte riktigt. Vi skulle setts igår och fikat. Jag var naturligtvis sjukt förväntansfull. Det går inte att dämpa även om jag försöker. Men vid lunch får jag ett sms. Han kan inte komma ifrån. Men han ska ut på kvällen så han undrar om vi ska mötas upp. För mig signalerar en kväll på krogen:
- Alkohol, dvs brist på omdömme och kanske förväntningar om att få ligga. Han kan ju alltid förklara bort det med att han sovit hos en polare eftersom han bor i en annan stad.
Jag svarar att någon utekväll inte är aktuell för min del men att vi kanske kan ses en annan gång.
Känner mig stolt.
Efter ett par timmar tar djävulen på min högra axel över och jag börja tjata på Emmie att vi ska åka ner på stan iallafall. Slänger iväg ett sms till Bäckman och meddelar att jag nog ska ut ändå.
Han svarar på 3 röda. Utekvällen är inställd, det var bara one of those days...
Men han vill ändå väldigt gärna träffas för en fika.
Tillbaka på ett ruta ett.
Det är så förvirrande! Och totalt utmattande. Jag begär inte så mycket (tycker jag). Bara någon att tycka om. Någon som tycker om. Och som ställer upp på och för mig. Men det verkar inte som Gud (ja eller vem tusan det nu är...) har tänkt skicka någon åt mitt håll den här gången heller.
Det känns faktiskt sjukt orättvist!
Note to self:
Du bör inte titta på tacky filmer om vilkorslös kärlek (typ: "P.S I Love You) när du är i den här sinnestämmnigen. Det gör inte saken bättre!
Ena stunden tänker jag att han troligen inte är det minsta speciell, bara en till åren kommen småbarnspappa som behöver få sitt ego smekt för en kväll. Nästa sekund vänder sig magen av upphetsning när minnet från våra kyssar spelas upp i mitt huvud.
Och jag vill ju inte ge upp tron på att det kommer att hända en dag.
Tron på att det en dag kommer dyka upp en person som älskar mig villkorslöst. Som tycker att jag är fantastisk även om jag får ett vredesutbrott för att jag är stressad. Eller som tycker att jag är fin även om det är mitten av december och jag är likblek av vinter och dallrig eftersom förkylningen satt stopp för min inplanerade träning. Som masserar min rygg efter en lång dag på jobbet. Som stöttar mig när det mesta känns skit. Som kan hålla mig och få mig att känna mig trygg när det stundtals känns som att världen rämnar.
Jag vill inte nöja mig med någon bara för att slippa vara ensam. Det har jag sett så många av mina vänner göra och det kanske fungerar för dem men jag vet av erfarenhet (= Den Perfekta) att det inte går för mig.
Och jag tror att det finns någon där ute som är "min". Som jag hör ihop med. Och som kommer att älska mig villkorslöst. Jag pratade med min svägerska förra helgen. Hon och min bror har varit tillsammans i snart 20 år. Och de kan fortfarande bete sig som två nyförälskade tonåringar.
- Du vet när du har träffat rätt, sa hon, det känner man.
När då undrar jag? När jag är 40? För det enda jag råkar ut för nu är totala idioter som ljuger eller beter sig som svin i största allmänhet. Ta Studenten till exempel. Han har ringt eller sms varje helg i tre veckor. Varje gång mellan ett och fyra på morgonen, natten mellan fredag och lördag. Seriöst, fatta vinken. Jag driver ingen dial-a-fuck-business. Sms:ar på lördag fm och frågar om han adrig sover på nätterna nu för tiden. Får inget svar på det.
Fattas bara!
Att ringa på totalt oseriösa tider för att få ligga är ok men att stå till svars för det när solen är uppe är otänkbart. Så jävla typiskt!
Och Mr Bäckman då?
Det framstår som att han har varit ett total as. Det har han väl inte riktigt. Vi skulle setts igår och fikat. Jag var naturligtvis sjukt förväntansfull. Det går inte att dämpa även om jag försöker. Men vid lunch får jag ett sms. Han kan inte komma ifrån. Men han ska ut på kvällen så han undrar om vi ska mötas upp. För mig signalerar en kväll på krogen:
- Alkohol, dvs brist på omdömme och kanske förväntningar om att få ligga. Han kan ju alltid förklara bort det med att han sovit hos en polare eftersom han bor i en annan stad.
Jag svarar att någon utekväll inte är aktuell för min del men att vi kanske kan ses en annan gång.
Känner mig stolt.
Efter ett par timmar tar djävulen på min högra axel över och jag börja tjata på Emmie att vi ska åka ner på stan iallafall. Slänger iväg ett sms till Bäckman och meddelar att jag nog ska ut ändå.
Han svarar på 3 röda. Utekvällen är inställd, det var bara one of those days...
Men han vill ändå väldigt gärna träffas för en fika.
Tillbaka på ett ruta ett.
Det är så förvirrande! Och totalt utmattande. Jag begär inte så mycket (tycker jag). Bara någon att tycka om. Någon som tycker om. Och som ställer upp på och för mig. Men det verkar inte som Gud (ja eller vem tusan det nu är...) har tänkt skicka någon åt mitt håll den här gången heller.
Det känns faktiskt sjukt orättvist!
Note to self:
Du bör inte titta på tacky filmer om vilkorslös kärlek (typ: "P.S I Love You) när du är i den här sinnestämmnigen. Det gör inte saken bättre!
måndag 17 november 2008
Låt oss ta fram tändstickor & bensin & leka lite med elden!
Jaha - jag ska fika. Med en högst upptagen man.
Riktigt jävla dumt kan tyckas.
Men seriöst - det kan inte hjälpas - jag trodde hjärtat skulle spränga bröstet när han sms:ade.
Riktigt jävla dumt kan tyckas.
Men seriöst - det kan inte hjälpas - jag trodde hjärtat skulle spränga bröstet när han sms:ade.
söndag 16 november 2008
Jag är inte lättflirtad!
Läser man mina gamla inlägg låter det onekligen som att jag blir kär i varenda kille jag stöter på. Så är inte fallet. Men om man träffar någon så vill man naturligtvis testa tanken i sitt huvud. Skulle vi fungera? Kan vi vara bra ihop? Kan vi göra varandra lyckliga?
För ibland är det inte kul att styra hela skutan själv. Att ensam vara den som pushar sig själv. Som alltid får fixa allting själv. Som inte har någon som tycker synd om en när nacken värker. Som får åka hem till A i förorten och lapa familjeliv...
Helgen började med att Studenten ringer klockan 00.34. Han sms:ade förra helgen också men jag valde att inte svara. Och nu ringer han alltså. Vid andra försöket inser jag att det är bäst att svara så att inte hela A´s familj vaknar (möhippa klockan 05.45 på lördag gör att jag övernattar i förorten).
Han låter inte särskillt full. Undrar om jag vill ha sällskap. Nu är jag ju inte hemma men troligen hade han fått ett nej ändå.
Funderar på att säga till honom att jag behöver närhet inte sex men låter bli.
Ibland tror jag att han faktiskt att han bara använder sexet för att få lite närhet, han med.
Men vad vet jag!?
Han är ju man och vem förstår hur de fungerar?
Resten av helgen ägnades åt möhippa. En möhippa som jag seriöst hade övervägt att hoppa över. Men mes-Milou kan inte ta konflikter så hon åker med. A är tärna och skulle fixa det mesta. Men så i tisdags fick hon reda på att hon var gravid och förrvirringen kom som ett brev på posten. A är en av mina bästa vänner. Så helt plötsligt var det jag som ordnade halva skit-möhippan. Jag kunde ju inte direkt beklaga mig för A´s graviditet var det ju bara jag som visste om.
Slocknade halv tolv igår kväll och fick direkt höra A) kommentarer om att jag druckit för mycket. B) att jag som jämt är ute helt klart borde ha mer rutin än att slockna innan tolv.
- Well suckers, jag är helt slut efter att ha hållt i 70% av planeringen allt medans resten av förortspacket gjort nada och skyllt alltihopa på att de har barn.
Fy vad jag är bitter - ha!
På morgonen upptäckte vi att någon under natten varit uppe och snott sprit som var över för runt 700:-. Det mesta var sånt som jag och A själva tagit med.
Vi har skickat ut ett mail och hotat med polisanmälan!
Kul hippa!
Antar att en del av mitt dåliga humör har med en viss upptagen herr Bäckman att göra.
Jag har kommit fram till att jag vill träffa honom igen. För att se om han är så fantastisk som det kändes den där kvällen. Eller om han bara är en simple cheater. Men jag kan inte gå och undra - då blir jag galen.
Ska dock lyda kloka råd - så vida han inte visar sig vara 100% seriös så är det bara farvel som gäller...
Måste sova nu. Har sett "Medan du sov" (min deppfilm) och gråtit som en baby så nu är jag helt slut.
Och ganska utgråten...
För ibland är det inte kul att styra hela skutan själv. Att ensam vara den som pushar sig själv. Som alltid får fixa allting själv. Som inte har någon som tycker synd om en när nacken värker. Som får åka hem till A i förorten och lapa familjeliv...
Helgen började med att Studenten ringer klockan 00.34. Han sms:ade förra helgen också men jag valde att inte svara. Och nu ringer han alltså. Vid andra försöket inser jag att det är bäst att svara så att inte hela A´s familj vaknar (möhippa klockan 05.45 på lördag gör att jag övernattar i förorten).
Han låter inte särskillt full. Undrar om jag vill ha sällskap. Nu är jag ju inte hemma men troligen hade han fått ett nej ändå.
Funderar på att säga till honom att jag behöver närhet inte sex men låter bli.
Ibland tror jag att han faktiskt att han bara använder sexet för att få lite närhet, han med.
Men vad vet jag!?
Han är ju man och vem förstår hur de fungerar?
Resten av helgen ägnades åt möhippa. En möhippa som jag seriöst hade övervägt att hoppa över. Men mes-Milou kan inte ta konflikter så hon åker med. A är tärna och skulle fixa det mesta. Men så i tisdags fick hon reda på att hon var gravid och förrvirringen kom som ett brev på posten. A är en av mina bästa vänner. Så helt plötsligt var det jag som ordnade halva skit-möhippan. Jag kunde ju inte direkt beklaga mig för A´s graviditet var det ju bara jag som visste om.
Slocknade halv tolv igår kväll och fick direkt höra A) kommentarer om att jag druckit för mycket. B) att jag som jämt är ute helt klart borde ha mer rutin än att slockna innan tolv.
- Well suckers, jag är helt slut efter att ha hållt i 70% av planeringen allt medans resten av förortspacket gjort nada och skyllt alltihopa på att de har barn.
Fy vad jag är bitter - ha!
På morgonen upptäckte vi att någon under natten varit uppe och snott sprit som var över för runt 700:-. Det mesta var sånt som jag och A själva tagit med.
Vi har skickat ut ett mail och hotat med polisanmälan!
Kul hippa!
Antar att en del av mitt dåliga humör har med en viss upptagen herr Bäckman att göra.
Jag har kommit fram till att jag vill träffa honom igen. För att se om han är så fantastisk som det kändes den där kvällen. Eller om han bara är en simple cheater. Men jag kan inte gå och undra - då blir jag galen.
Ska dock lyda kloka råd - så vida han inte visar sig vara 100% seriös så är det bara farvel som gäller...
Måste sova nu. Har sett "Medan du sov" (min deppfilm) och gråtit som en baby så nu är jag helt slut.
Och ganska utgråten...
fredag 14 november 2008
En del skördar där andra sått!
Jag fick ett booty-call från Mr Little Wanna be a Hardrocker.
Fine tänkte jag, då vet jag var vi står.
Så helgen efter, på fredag kväll, sms:ar jag och föreslår "Efterfest?".
Var på puckot svarar:
- Vem är du?
Då tog jag mig i kragen och la ner hela projektet.
Och dagen efter svor jag att nu fick det fan vara nog.
Är trött på att över huvud taget inte förstå ett skit av det manliga släktets beteende.
På lördagen var det dags för maskeradfest. Jag var inte precis supertaggad om man säger så.
Men festen var betald sedan en månad tillbaka och jag hade lovat mina patners in crime att jag skulle gå.
Så jag gick.
Och tänkte, jag kan ju ha kul och bara skita i allt vad killar heter.
Och då får man dem naturligtvis efter sig som en svärm flugor.
Och så dyker helt plötsligt Dan Bäckman upp. Ja alltså det var ju inte Dan Bäckman (han finns ju bara på tv) men han var utklädd till Dan B. Och sjukt lik.
Vi börjar prata i baren och helt plötsligt har tiden flugit iväg och festen börjar lida mot sitt slut.
Jag är inte ett dugg intresserad men när en efterhängsen beundrare vägrar fatta vinken får jag ett konstigt ryck och kysser Dan B.
Vi går ut på bakgården för att jag ska få fortsätta min fula ovan av fyllerökande och där blir vi sittandes.
Vi pratar om förhållanden, om barn, om våra jobb osv. Han har en son som är fyra men han och sonens mamma har separerat. Jag skäller på honom för att jag tycker att folk med småbarn idag ger upp för lätt. För att de inte orkar kämpa under de tuffa småbarnsåren.
Sen deklarerar jag att jag fan inte tänkter sätta några barn till den här sjuka världen om jag inte har hittat en bra side-kick som kan hjälpa mig.
Very charming med andra ord.
Sen hånglar vi lite till. Jag är fortfarande inte intresserad.
Till slut inser jag att klockan är tidig söndag morgon och på måndagen väntar nytt jobb med allt vad det innebär.
Så vi ger oss ut på stan för att hitta en taxi så att vi kan ta oss hem - på var sitt håll.
Men det är DÅ som det händer konstiga saker.
På vägen drar han in mig i en butiksentré och vi står där i det kalla neonljuset och hånglar som två fjortisar medan folk som faktiskt är fjorton (typ) ragglar förbi på väg hem från krogen.
Plötsligt tar han tag i mig och ser mig rakt i ögonen och säger:
- Var fan kom du ifrån?
Och så är det som en blixt från klar himmel. Han är fantastisk. När vi kysser varann känns det inte som någonting jag upplevt tidigare. Det är en connection, som om vi hör ihop.
Och jag vill aldrig släppa taget.
Utan peruk påminner han om Mads Mikkelsen och jag kikar på honom och undrar:
Är det så här mannen i mitt liv ser ut?
Jag frågar honom om det bara är jag eller om det hände någonting konstig mellan oss. Och han tittar på mig och säger:
- Nej det är inte bara du, det här är heeeelt sjukt!
Till slut får vi, på grund av risk för frostskador, slita oss ifrån varandra.
Vi byter nummer och jag säger lyckligt att jag inte kan vänta tills vi ska ses igen.
Jag ringer honom så fort jag satt mig i taxin och vi pratar hela vägen hem.
Väl uppe i min lägenhet säger jag till min syster:
- Jag tror jag mötte mannen i mitt liv ikväll.
För jag har aldrig upplevt någonting liknande förr i hela mitt liv.
Innan jag går och lägger mig får jag ett sms:
- Ahh shit vilken tjej du är :)
Jag somnar lycklig.
Inser ett par timmar in på söndagen att det är något som inte stämmer. Så jag checkar honom på nätet (man blir spionig av att vara singel för länge).
Och han står listad med en tjej. Så jag gråter hysteriskt i badkaret och intalar sedan mig själv att inte ta ut någonting i förskott. På måndagen får jag ett sms, han undrar hur dagen har varit.
Skickat 14.32 = på arbetstid.
Men jag blir ändå så glad. Kör strålande lycklig från jobbet och funderar länge och väl på ett välavvägt svar (för så gör vi tjejer...).
Så går det en vecka utan att jag hör ett ljud.
I måndags hade jag tid med min terapeut. Så jag berättade allt för henne.
Varför leva i ovisshet svarade hon. Sms:a och fråga vad som hänt.
Så får du kanske svar!
Det fick jag.
Följande:
"Allt är ok, och jag skulle antagligen göra samma sak igen om vi träffades. Men det är inte rätt mot någon eftersom jag redan har ett förhållande. En fika är max..."
Ok först;
jävla skithelvetes gudjävel (ja eller vem det nu är som styr över sånna här grejor).
Sen:
Jag kan inte få människan ut ur mitt huvud. Han seglar runt och spökar runt där, och vägrar ge sig av.
Min terapeut (jag börjar låta som en galen Hollywood-skådis som inte kan ta ett steg utan att rådfråga sin terapeut...) tyckte att jag skulle vara försiktig. Hon menade att det är en stor känslomässig risk att ta nu när jag äntligen landat igen. Och samtidigt kan jag inte låta bli att undra:
Tänk om det faktiskt är så att han är mannen i mitt liv? Ska jag bara låta honom glida mig ur händerna utan att ens ha försökt klura ut hur det ligger till?
Det tar kål på mig.
Dessutom har jag haft nackvärk i två veckor.
Det gör också ont!
Fine tänkte jag, då vet jag var vi står.
Så helgen efter, på fredag kväll, sms:ar jag och föreslår "Efterfest?".
Var på puckot svarar:
- Vem är du?
Då tog jag mig i kragen och la ner hela projektet.
Och dagen efter svor jag att nu fick det fan vara nog.
Är trött på att över huvud taget inte förstå ett skit av det manliga släktets beteende.
På lördagen var det dags för maskeradfest. Jag var inte precis supertaggad om man säger så.
Men festen var betald sedan en månad tillbaka och jag hade lovat mina patners in crime att jag skulle gå.
Så jag gick.
Och tänkte, jag kan ju ha kul och bara skita i allt vad killar heter.
Och då får man dem naturligtvis efter sig som en svärm flugor.
Och så dyker helt plötsligt Dan Bäckman upp. Ja alltså det var ju inte Dan Bäckman (han finns ju bara på tv) men han var utklädd till Dan B. Och sjukt lik.
Vi börjar prata i baren och helt plötsligt har tiden flugit iväg och festen börjar lida mot sitt slut.
Jag är inte ett dugg intresserad men när en efterhängsen beundrare vägrar fatta vinken får jag ett konstigt ryck och kysser Dan B.
Vi går ut på bakgården för att jag ska få fortsätta min fula ovan av fyllerökande och där blir vi sittandes.
Vi pratar om förhållanden, om barn, om våra jobb osv. Han har en son som är fyra men han och sonens mamma har separerat. Jag skäller på honom för att jag tycker att folk med småbarn idag ger upp för lätt. För att de inte orkar kämpa under de tuffa småbarnsåren.
Sen deklarerar jag att jag fan inte tänkter sätta några barn till den här sjuka världen om jag inte har hittat en bra side-kick som kan hjälpa mig.
Very charming med andra ord.
Sen hånglar vi lite till. Jag är fortfarande inte intresserad.
Till slut inser jag att klockan är tidig söndag morgon och på måndagen väntar nytt jobb med allt vad det innebär.
Så vi ger oss ut på stan för att hitta en taxi så att vi kan ta oss hem - på var sitt håll.
Men det är DÅ som det händer konstiga saker.
På vägen drar han in mig i en butiksentré och vi står där i det kalla neonljuset och hånglar som två fjortisar medan folk som faktiskt är fjorton (typ) ragglar förbi på väg hem från krogen.
Plötsligt tar han tag i mig och ser mig rakt i ögonen och säger:
- Var fan kom du ifrån?
Och så är det som en blixt från klar himmel. Han är fantastisk. När vi kysser varann känns det inte som någonting jag upplevt tidigare. Det är en connection, som om vi hör ihop.
Och jag vill aldrig släppa taget.
Utan peruk påminner han om Mads Mikkelsen och jag kikar på honom och undrar:
Är det så här mannen i mitt liv ser ut?
Jag frågar honom om det bara är jag eller om det hände någonting konstig mellan oss. Och han tittar på mig och säger:
- Nej det är inte bara du, det här är heeeelt sjukt!
Till slut får vi, på grund av risk för frostskador, slita oss ifrån varandra.
Vi byter nummer och jag säger lyckligt att jag inte kan vänta tills vi ska ses igen.
Jag ringer honom så fort jag satt mig i taxin och vi pratar hela vägen hem.
Väl uppe i min lägenhet säger jag till min syster:
- Jag tror jag mötte mannen i mitt liv ikväll.
För jag har aldrig upplevt någonting liknande förr i hela mitt liv.
Innan jag går och lägger mig får jag ett sms:
- Ahh shit vilken tjej du är :)
Jag somnar lycklig.
Inser ett par timmar in på söndagen att det är något som inte stämmer. Så jag checkar honom på nätet (man blir spionig av att vara singel för länge).
Och han står listad med en tjej. Så jag gråter hysteriskt i badkaret och intalar sedan mig själv att inte ta ut någonting i förskott. På måndagen får jag ett sms, han undrar hur dagen har varit.
Skickat 14.32 = på arbetstid.
Men jag blir ändå så glad. Kör strålande lycklig från jobbet och funderar länge och väl på ett välavvägt svar (för så gör vi tjejer...).
Så går det en vecka utan att jag hör ett ljud.
I måndags hade jag tid med min terapeut. Så jag berättade allt för henne.
Varför leva i ovisshet svarade hon. Sms:a och fråga vad som hänt.
Så får du kanske svar!
Det fick jag.
Följande:
"Allt är ok, och jag skulle antagligen göra samma sak igen om vi träffades. Men det är inte rätt mot någon eftersom jag redan har ett förhållande. En fika är max..."
Ok först;
jävla skithelvetes gudjävel (ja eller vem det nu är som styr över sånna här grejor).
Sen:
Jag kan inte få människan ut ur mitt huvud. Han seglar runt och spökar runt där, och vägrar ge sig av.
Min terapeut (jag börjar låta som en galen Hollywood-skådis som inte kan ta ett steg utan att rådfråga sin terapeut...) tyckte att jag skulle vara försiktig. Hon menade att det är en stor känslomässig risk att ta nu när jag äntligen landat igen. Och samtidigt kan jag inte låta bli att undra:
Tänk om det faktiskt är så att han är mannen i mitt liv? Ska jag bara låta honom glida mig ur händerna utan att ens ha försökt klura ut hur det ligger till?
Det tar kål på mig.
Dessutom har jag haft nackvärk i två veckor.
Det gör också ont!
tisdag 21 oktober 2008
I´m back - more single than ever!
Jag har inte skrivit för det har helt enkelt inte funnits tid till att skriva.
Har haft fest - stor fest -för att fira att jag har passerat 30.
Still single - still fabolous!
Men lite ensam ibland.
Bjöd inte Studenten. Men en del av hans kompisar.
Det fick bli ett statement. Tyckte jag.
Hans kompisar tror att jag är så vansinnigt förälskad i honom så att jag inte vågar.
Ha ha ha!
Tillåt mig att dra lite på smilbanden. För det visade sig att när jag till slut började hitta ut ur den där sura, klibbiga dimman som jag befunnit mig i de senaste 3 åren (fy fan vad det ser illa ut när man sätter det på pränt 3 jävla år av mitt liv....) så insåg jag att jag vill inte vara dörrmatta åt en kille bara för att han är sjukt snygg.
Eller som Emmie sa: - Tänk om era barn får den delen av dig som du har komplex för (ehh , vad skulle det vara!? :) kombinerat med hans lite överdrivet breda axlar eller överdeminsionerade mun. Och ve och fasa, tänk om de ärver hans intelligens!
Då skulle jag sitta där med korkade, fula barn.
-Tack men nej tack.
Det är en risk jag inte är villig att ta.
Dessutom är han värdelös (helt värdelös) i sängen!
So, I´m done med honom iallafall.
Fortsätter med mina 25-åringar. Kan bero på att jag hänger på stans enda rockklubb där medelåldern ligger på just... 25.
Men slipsställena är inget för mig. Jag känner mig inte hemma bland back-slicks och golddiggárs....
En effekt av Den Perfekta I guess.
Så för två helger sedan blev jag uppraggad (ja uppraggad!) av en kille i gubbkeps som påstod sig vara 27. Det kunde han kanske kommit undan med. Om det inte hade varit för att han presenterade mig för sin tvillingsyster som såg ut som om hon var på väg till nästa casting för Big Brother.
Hon hotade dessutom med att döda mig om jag sårade hennes brossa.
Well det lär jag inte göra. Vi hånglade, han bönade och bad om mitt nummer och vi hann faktiskt prata en del när vi väntade på att Emmie och hennes hångel (mitt hångels kompis, very 14) skulle få sin nattamat.
Tror vi att killen hörde av sig?
Off course not!
Alla de där löftena och tjaten om dater i skogen och bla bla bla var tydligen bara en upptakt till att eventuellt få ligga.
Vad trodde jag!?
Men det spelade inte så stor roll. Jag är inte intresserad av killar i Dokusåpa-frisyr, låg intelligens och syrror som har som största mål att bli kända för sina tuttar... (min egen slutsats dock).
Så förra helgen bar det av till vårt Rockhak igen. Jag var inte alls i form. Hade huvudvärk som hotade att spränga huvudet och kände mig allmänt out of shape. Men det är det som är grejen med Rockhaket. Att där har man nästan alltid kul. Och man får väldigt ofta hångla.
Och det gillar vi ju som bekant.
Den här gången var det en långhårig kille som haffade mig när jag gick förbi baren.
Långhåriga killar är normalt inte min C.o.T men han insisterade och jag var ändå av med mina kompisar. Så jag stannade och blev stående en timme.
Han hade ett perfekt leende. Det är det enda jag kommer ihåg (precis som Carrie har jag i efterhand svårt att minnas utseendet på killar jag blir lite intresserad av, känslorna tar över).
Och skitfina tatueringar på ena armen - mycket sexiga.
Han verkade lugn, jobbar som elektriker, uppväxt i en förort liknande den jag själv är uppväxt i.
Gillar havet - och att gå i skogen.
Jag gillar!
Han frågar om han får följa med hem, jag säger nej.
Och då säger han:
- Jag har verkligen gillat att prata med dig. Kan inte jag få ditt nummer så kanske vi kan ses igen!
Klart han får mitt nummer!
Så följer ett par dagar av spänd förväntan. Kolla mobilen en gång i kvarten.
Och hoppas!
Men nej!
Och förundras.
Om de nu inte planerar att höra av sig, varför be om numret över huvud taget?
Varför inte bara lägga ner charaden?
Trodde annorlunda om honom, faktiskt. Hade jag haft hans nummer hade jag ringt.
Men det har jag inte.
Bara ett förnamn, som är sjukt vanligt.
Det gör mig irriterad!
Har haft fest - stor fest -för att fira att jag har passerat 30.
Still single - still fabolous!
Men lite ensam ibland.
Bjöd inte Studenten. Men en del av hans kompisar.
Det fick bli ett statement. Tyckte jag.
Hans kompisar tror att jag är så vansinnigt förälskad i honom så att jag inte vågar.
Ha ha ha!
Tillåt mig att dra lite på smilbanden. För det visade sig att när jag till slut började hitta ut ur den där sura, klibbiga dimman som jag befunnit mig i de senaste 3 åren (fy fan vad det ser illa ut när man sätter det på pränt 3 jävla år av mitt liv....) så insåg jag att jag vill inte vara dörrmatta åt en kille bara för att han är sjukt snygg.
Eller som Emmie sa: - Tänk om era barn får den delen av dig som du har komplex för (ehh , vad skulle det vara!? :) kombinerat med hans lite överdrivet breda axlar eller överdeminsionerade mun. Och ve och fasa, tänk om de ärver hans intelligens!
Då skulle jag sitta där med korkade, fula barn.
-Tack men nej tack.
Det är en risk jag inte är villig att ta.
Dessutom är han värdelös (helt värdelös) i sängen!
So, I´m done med honom iallafall.
Fortsätter med mina 25-åringar. Kan bero på att jag hänger på stans enda rockklubb där medelåldern ligger på just... 25.
Men slipsställena är inget för mig. Jag känner mig inte hemma bland back-slicks och golddiggárs....
En effekt av Den Perfekta I guess.
Så för två helger sedan blev jag uppraggad (ja uppraggad!) av en kille i gubbkeps som påstod sig vara 27. Det kunde han kanske kommit undan med. Om det inte hade varit för att han presenterade mig för sin tvillingsyster som såg ut som om hon var på väg till nästa casting för Big Brother.
Hon hotade dessutom med att döda mig om jag sårade hennes brossa.
Well det lär jag inte göra. Vi hånglade, han bönade och bad om mitt nummer och vi hann faktiskt prata en del när vi väntade på att Emmie och hennes hångel (mitt hångels kompis, very 14) skulle få sin nattamat.
Tror vi att killen hörde av sig?
Off course not!
Alla de där löftena och tjaten om dater i skogen och bla bla bla var tydligen bara en upptakt till att eventuellt få ligga.
Vad trodde jag!?
Men det spelade inte så stor roll. Jag är inte intresserad av killar i Dokusåpa-frisyr, låg intelligens och syrror som har som största mål att bli kända för sina tuttar... (min egen slutsats dock).
Så förra helgen bar det av till vårt Rockhak igen. Jag var inte alls i form. Hade huvudvärk som hotade att spränga huvudet och kände mig allmänt out of shape. Men det är det som är grejen med Rockhaket. Att där har man nästan alltid kul. Och man får väldigt ofta hångla.
Och det gillar vi ju som bekant.
Den här gången var det en långhårig kille som haffade mig när jag gick förbi baren.
Långhåriga killar är normalt inte min C.o.T men han insisterade och jag var ändå av med mina kompisar. Så jag stannade och blev stående en timme.
Han hade ett perfekt leende. Det är det enda jag kommer ihåg (precis som Carrie har jag i efterhand svårt att minnas utseendet på killar jag blir lite intresserad av, känslorna tar över).
Och skitfina tatueringar på ena armen - mycket sexiga.
Han verkade lugn, jobbar som elektriker, uppväxt i en förort liknande den jag själv är uppväxt i.
Gillar havet - och att gå i skogen.
Jag gillar!
Han frågar om han får följa med hem, jag säger nej.
Och då säger han:
- Jag har verkligen gillat att prata med dig. Kan inte jag få ditt nummer så kanske vi kan ses igen!
Klart han får mitt nummer!
Så följer ett par dagar av spänd förväntan. Kolla mobilen en gång i kvarten.
Och hoppas!
Men nej!
Och förundras.
Om de nu inte planerar att höra av sig, varför be om numret över huvud taget?
Varför inte bara lägga ner charaden?
Trodde annorlunda om honom, faktiskt. Hade jag haft hans nummer hade jag ringt.
Men det har jag inte.
Bara ett förnamn, som är sjukt vanligt.
Det gör mig irriterad!
onsdag 20 augusti 2008
I surrender and get bitter!
Nä nu lägger jag ner!
Jag orkar inte med mer drama.
Jag är officiellt trött på att vara singel.
På alla dessa toppar som sedan åtföljs av djuuuuuuuuupa dalar.
För det blev ju en fortsättning på den där semestern...
83:an som inte var en 83:a utan en 82:a som jag faktiskt också känt sedan jag föddes typ, var visst inte så ointresserad.
Jag fick inget svar från M.
Men man har ju börjat bli hårdnackad.
Så det var bara till att shake it off.
På onsdagen har vi fest och efter middagen dyker 82:an och hela hans garde av bröder upp.
Min lilla 82:a lägrar snabbt stolen bredvid min och viker inte från min sida och till sist vänder han sig mot mig och säger:
- Nej men Milou vad säger du, ska vi inte gå ut och hångla?
Bara så där, i ett rum fullt med folk. Fast ingen hör förstås!
Men jag blir så överumplad så jag säger nej.
Måste samla mod. Så det gör jag.
Och efter en timme föreslår jag att vi ska "gå ut och röka".
Så utrustade med ciggaretter, drinkar och förväntningar smyger vi oss upp till boden.
Och där hånglar vi.
Förstår Ni den känslan av att sitta i dörröppningen på en nedgången snickarbod i skärgården och hångla med en kille som man velat hångla med i en hel evighet.
Det är ju magiskt.
Han kysser precis som han är; långsamt, eftertänksamt och fint.
Resten av kvällen är inte sämre. Vi smyghånglar ute i hallen men låtsas som ingenting inför de andra. När festen ebbar ut sitter vi kvar på verandan och hånglar, myser och pratar tills natten övergår till morgon.
Dagen efter får jag ett sms:
"Tack för igår. Det var trevligt och mycket mysigt att kyssas med dig".
Jag har inte fått ett så fint sms på år och dar. Normalt när jag får sms handlar det om var och när vi vi skal ligga.
När jag kommer hem börjar han prata med mig på FB.
Och sen börjar vi prata på MSN.
Och så igen tänds hoppet.
M skickar ett sms, jag svarar mest för att vara artig men han svarar inte.
Något mail om hans framtida projekt dyker inte heller upp.
Men det spelar helt plötsligt ingen roll.
Studenten dyker upp första helgen efter att jag kommit hem och beter sig lite som ett plåster.
Inte heller intressant.
Jag går ut och dricker drinkar med E, hennes kille och hans nya kollegor från London.
Jag hamnar bredvid chefen som ser ut som en snygg George Clooney.
Jag är på mitt bästa humör och E imponeras av hur jag lyckat charma "George".
Han ser inte bara ut som George C, han har tydligen MAKT och massvis med pengar.
Inte ett dugg intressant.
Inte ens när George fiskar fram ett Nalle Puh-plåster ur plånboken till mitt brustna myggbett bryr jag mig.
Allt jag kan tänka på är mina MSN-konversationer med 82:an.
För han är fin och min fantasi har börjat gå i spinn.
Jag kollar till och med upp vad en tågbiljett till Stockholm skulle kosta.
Om han skulle få för sig att fråga.
Jobbtimmarna segar sig fram när jag drömmer om hur vi åker till London tillsammans och hur vi sedan ska leva lyckliga ever after. Kanske ska jag till och med sjunga när han spelar på sin gitarr.
Skitpatetiskt jag vet. Men jag kan inte låta bli. Tankarna går inte att stoppa.
Jag erkänner till och med för svägerskan som höjer ett varnande finger men även hon blir lite exalterad.
Och DÅ!
När lågan är tänd.
Då rasar det precis som det brukar göra...
Igår kväll, loggar in på MSN. Han är där men jag vill inte börja en konversation.
Det gör inte han heller. No biggie!
Men ikväll kan jag inte hålla mig.
Hans status är inte vid datorn men jag skickar ändå iväg ett "Hej, vad gör du"?
Då loggar han ut.
Well det är ju ganska obvious vad det budskapet är?
Så nu - nu skiter jag i det här!
För jag ORKAR inte gå och hoppas mer.
Jag ska bara gå och bli bitter, yes det ska jag!
Jag kanske sms:ar Studenten för lite crazy sex.
Men that´s it!
Jag orkar inte med mer drama.
Jag är officiellt trött på att vara singel.
På alla dessa toppar som sedan åtföljs av djuuuuuuuuupa dalar.
För det blev ju en fortsättning på den där semestern...
83:an som inte var en 83:a utan en 82:a som jag faktiskt också känt sedan jag föddes typ, var visst inte så ointresserad.
Jag fick inget svar från M.
Men man har ju börjat bli hårdnackad.
Så det var bara till att shake it off.
På onsdagen har vi fest och efter middagen dyker 82:an och hela hans garde av bröder upp.
Min lilla 82:a lägrar snabbt stolen bredvid min och viker inte från min sida och till sist vänder han sig mot mig och säger:
- Nej men Milou vad säger du, ska vi inte gå ut och hångla?
Bara så där, i ett rum fullt med folk. Fast ingen hör förstås!
Men jag blir så överumplad så jag säger nej.
Måste samla mod. Så det gör jag.
Och efter en timme föreslår jag att vi ska "gå ut och röka".
Så utrustade med ciggaretter, drinkar och förväntningar smyger vi oss upp till boden.
Och där hånglar vi.
Förstår Ni den känslan av att sitta i dörröppningen på en nedgången snickarbod i skärgården och hångla med en kille som man velat hångla med i en hel evighet.
Det är ju magiskt.
Han kysser precis som han är; långsamt, eftertänksamt och fint.
Resten av kvällen är inte sämre. Vi smyghånglar ute i hallen men låtsas som ingenting inför de andra. När festen ebbar ut sitter vi kvar på verandan och hånglar, myser och pratar tills natten övergår till morgon.
Dagen efter får jag ett sms:
"Tack för igår. Det var trevligt och mycket mysigt att kyssas med dig".
Jag har inte fått ett så fint sms på år och dar. Normalt när jag får sms handlar det om var och när vi vi skal ligga.
När jag kommer hem börjar han prata med mig på FB.
Och sen börjar vi prata på MSN.
Och så igen tänds hoppet.
M skickar ett sms, jag svarar mest för att vara artig men han svarar inte.
Något mail om hans framtida projekt dyker inte heller upp.
Men det spelar helt plötsligt ingen roll.
Studenten dyker upp första helgen efter att jag kommit hem och beter sig lite som ett plåster.
Inte heller intressant.
Jag går ut och dricker drinkar med E, hennes kille och hans nya kollegor från London.
Jag hamnar bredvid chefen som ser ut som en snygg George Clooney.
Jag är på mitt bästa humör och E imponeras av hur jag lyckat charma "George".
Han ser inte bara ut som George C, han har tydligen MAKT och massvis med pengar.
Inte ett dugg intressant.
Inte ens när George fiskar fram ett Nalle Puh-plåster ur plånboken till mitt brustna myggbett bryr jag mig.
Allt jag kan tänka på är mina MSN-konversationer med 82:an.
För han är fin och min fantasi har börjat gå i spinn.
Jag kollar till och med upp vad en tågbiljett till Stockholm skulle kosta.
Om han skulle få för sig att fråga.
Jobbtimmarna segar sig fram när jag drömmer om hur vi åker till London tillsammans och hur vi sedan ska leva lyckliga ever after. Kanske ska jag till och med sjunga när han spelar på sin gitarr.
Skitpatetiskt jag vet. Men jag kan inte låta bli. Tankarna går inte att stoppa.
Jag erkänner till och med för svägerskan som höjer ett varnande finger men även hon blir lite exalterad.
Och DÅ!
När lågan är tänd.
Då rasar det precis som det brukar göra...
Igår kväll, loggar in på MSN. Han är där men jag vill inte börja en konversation.
Det gör inte han heller. No biggie!
Men ikväll kan jag inte hålla mig.
Hans status är inte vid datorn men jag skickar ändå iväg ett "Hej, vad gör du"?
Då loggar han ut.
Well det är ju ganska obvious vad det budskapet är?
Så nu - nu skiter jag i det här!
För jag ORKAR inte gå och hoppas mer.
Jag ska bara gå och bli bitter, yes det ska jag!
Jag kanske sms:ar Studenten för lite crazy sex.
Men that´s it!
tisdag 5 augusti 2008
Dagen efter...
När jag vaknar dagen efter är jag allt annat än pigg.
Och något förvirrad. Ligger kvar i sängen en stund med en märklig känsla i kroppen.
Inser att jag behöver ett bad för att piggna till.
Men känner mig blyg. Jag vet ju att han kan se mig från bryggan.
Så jag övertalar kottarna att följa med - så kan jag använda dem som täckmantel.
När jag kommer upp har jag fått ett sms:
- Skönt i vattnet ?
Jag tar det som en porrig invit, vårt avsked kvällen innan lämnade ju en del att önska.
Så jag svarar med klara undertoner och en timme senare trillar nästa text in.
Han undrar om vi ska träffas.
Jag svara och undrar var.
Han frågar om jag inte sett hans lilla bod?
Nej svarar jag, men jag borde få se den...
Vid det här laget är jag så uppeldad att jag knappt kan tänka klart. Eller jo tänka klart kan jag men tankarna kretsar bara kring en enda sak och jag håller på att bli helt galen.
Då tystnar telefonen och jag blir förvirrad (och lite nedstämd ska erkännas).
Tre timmar senare, när jag gett upp hoppet, skickar han ett sms och frågar om vi ska kolla på film på kvällen. Jag tar "film" för något annat och genmlider därefter 5 olidligt långa timmar med familjen innan kvällens kortspel drar igång och jag kan ursäkta mig med att min plötsliga huvudvärk nog kräver en promenad.
När jag kommer hem till honom har hans pappa och pappans sambo åkt hem och han är kvar med sin lilla tös som absolut inte är sugen på att sova. Hon vill veta vem jag är, vad jag heter, var jag bor, vad min hund heter och vad mina brorsöner gör.
Jag förväntar mig galet roundez-vouz men får stilla söndagkväll med en touche av familjelycka.
Där sitter jag alltså med två kondomer (aldrig utan kondom, hur uttänkt det än må verka) i fickan och tittar på tv med en sexåring bredvid mig i soffan och den härligaste mannen man kan föreställa sig på golvet framför mig.
När dottern somnat bär han in henne i sin säng och jag tänker att nu blir det hångla av.
Men det blir inte porrigt hångel.
Vi ser en Lasse Hallström-film, jag med benen över hans knä, lite trevande kroppskontakt.
När filmen är över sitter vi tätt ihop i soffan och pratar om allt.
Han berättar om dotterns mamma, om sina föräldrars långt ifrån rumsrena separation, om sitt projekt som han håller på att dra igång och ska starta till våren.
Han frågar mig om råd, visar skisser, undrar om inte jag kan komma med in-put.
Och jag berättar om Exet, om jobbet som gick åt helvete, om saker som varit jobbiga.
Utan att känna mig besvärad. Det känns lätt.
Jag går hem halv tre på natten. Vi har inte sex, men ett par godnattkyssar får jag.
Han tar min mailadress för sitt projekt. Jag frågar om han kommer ut nästa helg.
Det gör han inte, han ska till Stockholm.
Och jag är återigen förvirrad.
För när jag vaknar på morgonen har känslan försankrat sig i magtrakten.
För M han är den där side-kicken jag så desperat letar efter. Den man som jag har en vag fantom-bild av i huvudet, men som jag inte vet om jag kommer att känna igen i riktiga livet.
Han är kreativ, självsäker, han är manlig (åhh vad jag gillar en manlig man) men han är även ödmjuk, ansvarsfull (där skiljer han sig från de killar jag brukar träffa), omtänksam, drifitig, full av visioner och inte rädd för att drömma.
Han är min dröm-man, packeterad och klar.
Och uppenbarligen helt obegriplig (inget nytt under solen här inte).
Han skulle egentligen åkt hem på söndag em men valde att stanna kvar på ön, troligen för att vi skulle hinna ses.
Men från lördag natt till söndag natt genomgår han en oerhörd förändring.
Inte helt otippat att det hade något med dotterns närvaro/frånvaro att göra och så långt är även jag med.
Men när jag vaknar upp på måndag morgon så gör jag det ett längtan efter att få vara nära honom igen.
Så jag skickar ett sms, tackar för igår, gnäller lite på stormen som härjar utanför, tackar gud för att jag kan koppla upp mig.
Ok kanske inte världens mest intressanta sms men det är ju mer för att checka läget...
En timme senare ringer han men det är uppenbarligen en felringning från jackfickan för det enda som hörs är brus.
Så mitt hopp förbyts för 52:a gången i ordningen mot förtvivlan och efter att hårdbevakat telefonen hela kvällen går jag och lägger mig med vetskapen att jag än en gång gått på en nit.
Det blir allt mer klart att Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Och för var gång jag springer på en nitlott blir jag mindre och mindre angelägen om att alliera mig med Mars-folket.
För om man är inställd på att vara själv och att man kan klara sig på egen hand, med sina egna mål, så vill man inte ha någon som ger en smakprov på hur det är på andra sidan.
Man vill inte få små previews på hur mysigt familjelivet med sovande barn i soffan och Lasse Hallström i DVD´n kan vara. Man vill inte ha någon som knackar sönder det hårda skal man omger sig med genom att tala om för en att man är fin eller bra. För om den personen i nästa sekund är borta så har skalet fått sig en spricka och då måste man ägna dyrbar energi åt att fixa det istället för att ägna sig åt saker som har med sitt eget självändamål att göra.
Och något förvirrad. Ligger kvar i sängen en stund med en märklig känsla i kroppen.
Inser att jag behöver ett bad för att piggna till.
Men känner mig blyg. Jag vet ju att han kan se mig från bryggan.
Så jag övertalar kottarna att följa med - så kan jag använda dem som täckmantel.
När jag kommer upp har jag fått ett sms:
- Skönt i vattnet ?
Jag tar det som en porrig invit, vårt avsked kvällen innan lämnade ju en del att önska.
Så jag svarar med klara undertoner och en timme senare trillar nästa text in.
Han undrar om vi ska träffas.
Jag svara och undrar var.
Han frågar om jag inte sett hans lilla bod?
Nej svarar jag, men jag borde få se den...
Vid det här laget är jag så uppeldad att jag knappt kan tänka klart. Eller jo tänka klart kan jag men tankarna kretsar bara kring en enda sak och jag håller på att bli helt galen.
Då tystnar telefonen och jag blir förvirrad (och lite nedstämd ska erkännas).
Tre timmar senare, när jag gett upp hoppet, skickar han ett sms och frågar om vi ska kolla på film på kvällen. Jag tar "film" för något annat och genmlider därefter 5 olidligt långa timmar med familjen innan kvällens kortspel drar igång och jag kan ursäkta mig med att min plötsliga huvudvärk nog kräver en promenad.
När jag kommer hem till honom har hans pappa och pappans sambo åkt hem och han är kvar med sin lilla tös som absolut inte är sugen på att sova. Hon vill veta vem jag är, vad jag heter, var jag bor, vad min hund heter och vad mina brorsöner gör.
Jag förväntar mig galet roundez-vouz men får stilla söndagkväll med en touche av familjelycka.
Där sitter jag alltså med två kondomer (aldrig utan kondom, hur uttänkt det än må verka) i fickan och tittar på tv med en sexåring bredvid mig i soffan och den härligaste mannen man kan föreställa sig på golvet framför mig.
När dottern somnat bär han in henne i sin säng och jag tänker att nu blir det hångla av.
Men det blir inte porrigt hångel.
Vi ser en Lasse Hallström-film, jag med benen över hans knä, lite trevande kroppskontakt.
När filmen är över sitter vi tätt ihop i soffan och pratar om allt.
Han berättar om dotterns mamma, om sina föräldrars långt ifrån rumsrena separation, om sitt projekt som han håller på att dra igång och ska starta till våren.
Han frågar mig om råd, visar skisser, undrar om inte jag kan komma med in-put.
Och jag berättar om Exet, om jobbet som gick åt helvete, om saker som varit jobbiga.
Utan att känna mig besvärad. Det känns lätt.
Jag går hem halv tre på natten. Vi har inte sex, men ett par godnattkyssar får jag.
Han tar min mailadress för sitt projekt. Jag frågar om han kommer ut nästa helg.
Det gör han inte, han ska till Stockholm.
Och jag är återigen förvirrad.
För när jag vaknar på morgonen har känslan försankrat sig i magtrakten.
För M han är den där side-kicken jag så desperat letar efter. Den man som jag har en vag fantom-bild av i huvudet, men som jag inte vet om jag kommer att känna igen i riktiga livet.
Han är kreativ, självsäker, han är manlig (åhh vad jag gillar en manlig man) men han är även ödmjuk, ansvarsfull (där skiljer han sig från de killar jag brukar träffa), omtänksam, drifitig, full av visioner och inte rädd för att drömma.
Han är min dröm-man, packeterad och klar.
Och uppenbarligen helt obegriplig (inget nytt under solen här inte).
Han skulle egentligen åkt hem på söndag em men valde att stanna kvar på ön, troligen för att vi skulle hinna ses.
Men från lördag natt till söndag natt genomgår han en oerhörd förändring.
Inte helt otippat att det hade något med dotterns närvaro/frånvaro att göra och så långt är även jag med.
Men när jag vaknar upp på måndag morgon så gör jag det ett längtan efter att få vara nära honom igen.
Så jag skickar ett sms, tackar för igår, gnäller lite på stormen som härjar utanför, tackar gud för att jag kan koppla upp mig.
Ok kanske inte världens mest intressanta sms men det är ju mer för att checka läget...
En timme senare ringer han men det är uppenbarligen en felringning från jackfickan för det enda som hörs är brus.
Så mitt hopp förbyts för 52:a gången i ordningen mot förtvivlan och efter att hårdbevakat telefonen hela kvällen går jag och lägger mig med vetskapen att jag än en gång gått på en nit.
Det blir allt mer klart att Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Och för var gång jag springer på en nitlott blir jag mindre och mindre angelägen om att alliera mig med Mars-folket.
För om man är inställd på att vara själv och att man kan klara sig på egen hand, med sina egna mål, så vill man inte ha någon som ger en smakprov på hur det är på andra sidan.
Man vill inte få små previews på hur mysigt familjelivet med sovande barn i soffan och Lasse Hallström i DVD´n kan vara. Man vill inte ha någon som knackar sönder det hårda skal man omger sig med genom att tala om för en att man är fin eller bra. För om den personen i nästa sekund är borta så har skalet fått sig en spricka och då måste man ägna dyrbar energi åt att fixa det istället för att ägna sig åt saker som har med sitt eget självändamål att göra.
När man minst anar det - då rämnar murarna!
När man är singel så går man ju lite grand omkring med en spänd förväntan på när kärleken ska dyka upp. Jag kan fortfarande minns tonårens vansinniga förälskelser och de första oerhört pirrande månaderna tillsammans med Exet. Och det är ju den där pirriga känslan man inväntar som singel.
Det där ögonblicket när man tittar på en person (kanske någon man känt sedan länge) och helt plötsligt ser den personen med helt nya ögon.
Och självklart ska känslan infinna sig när man verkligen har bestämt sig för att den inte bör göra det.
Granne med vårt sommarhus bor en familj med tre barn, en dotter och två söner varav mellanbrodern är jämngammal med mig. Sedan barnsben har det naturligtvis varit spännande med den här jämngamla grannen F, och då vi har ganska fri insyn till deras hus ägnades dagarna titt som tätt åt att spana för att få en skymt av denna så söta och ganska blyga sommar-crush.
Men vi blev vuxna, jag träffade Exet, F flyttade till Köpenhamn och påbörjade en evighetslång utbildning till svårmodig konstnär och intresset, det dog med barndomens naivitet.
Men F har en äldre bror: M.
Jag har aldrig ens skänkt M en tanke. Han var allmänt känd på ön som en stökig slacker och storyn om att han åkt dit för taxi-rån och suttit inne blöttes och stöttes under lång tid med skräckblandad förtjusning här ute.
Men för ett par år sedan dök han upp med en liten tjej som visade sig vara hans dotter.
Uppenbarligen separerad gjorde han allt med sin lilla söta lin-tott och jag kommer ihåg att jag imponerades av hans sätt av vara och prata med sitt barn.
Han hade verkligen förändrats.
Fortfarande inget av intresse, hallå, min vana trogen hade jag siktet inställt på en 83:a här på.
Men så var det då dags för ö-fest med dans i hamnen. Jag och Syrran var i vårt esse men 83:an han höll sig på betryggande avstånd. Och helt plötsligt dyker M upp. Jag hade sett honom dansa med sin dotter och sa till honom att jag tyckte att de var fina ihop.
Han frågade var min man höll hus...
Sen dansade vi galen bugg tills dj var tvungen att packa ihop.
83:an hade sedan länge försvunnit, syrran hade också knallat hem men det spelade det inte så stor roll. M var ju kvar så jag skulle slippa gå den bäckmörka stigen hem själv.
Så när musiken slocknat börjar vi gå hem och 20 meter in på den svarta stigen stannar M mig och vi börjar naturligtvis hångla.
Inte så otippat, de där vibbarna kände jag av redan när han kom tillbaka för en andra dans.
Otippar dock att det kändes så angenämt.
Vi fortsätter gå och när vi kommer fram till hans hus stannar vi och blir ståendes där i nästan en timme.
Han ställer 1000 frågor. Kan inte förstå att han aldrig lagt märke till mig förr.
Frågar om inte jag vill ha barn (ha - där kom den igen den oundvikliga frågan igen).
Sen skojar vi om hur komiskt det hade varit om vi faktiskt hade blivit tillsammans då våra familjer har känt varann i typ 100 år och varit mer eller mindre i luven på varann de senaste 40.
Kyssarna blir allt mer intensiva, och jag tar upp fråga om vi ska ligga eller inte.
Jag vet, jag har blivit krass, förutsätter alltid att det bara är det det handlar om.
Han blir först förvånad men sedan galet upphetsad och föreslår att vi ska ta deras ena bod i besittning.
Hur lockande det än låter så inser jag att med tanke på hans hus utsatta position är det en Walk of Shame inget sex i världen kan få mig att gå.
Så jag går hem men lämnar mitt mobilnummer med en vag plan om att vi på något sätt ska kunna smita iväg nästa dag.
Och det är när jag kommer hem och lägger mig i sängen som den där känslan börjar smyga sig på för första gången. M! Som har funnits i grannhuset i hela mitt liv - och som jag aldrig någonsin ägnat en enda tanke. Helt plötsligt är han allt jag har i huvudet...
Det där ögonblicket när man tittar på en person (kanske någon man känt sedan länge) och helt plötsligt ser den personen med helt nya ögon.
Och självklart ska känslan infinna sig när man verkligen har bestämt sig för att den inte bör göra det.
Granne med vårt sommarhus bor en familj med tre barn, en dotter och två söner varav mellanbrodern är jämngammal med mig. Sedan barnsben har det naturligtvis varit spännande med den här jämngamla grannen F, och då vi har ganska fri insyn till deras hus ägnades dagarna titt som tätt åt att spana för att få en skymt av denna så söta och ganska blyga sommar-crush.
Men vi blev vuxna, jag träffade Exet, F flyttade till Köpenhamn och påbörjade en evighetslång utbildning till svårmodig konstnär och intresset, det dog med barndomens naivitet.
Men F har en äldre bror: M.
Jag har aldrig ens skänkt M en tanke. Han var allmänt känd på ön som en stökig slacker och storyn om att han åkt dit för taxi-rån och suttit inne blöttes och stöttes under lång tid med skräckblandad förtjusning här ute.
Men för ett par år sedan dök han upp med en liten tjej som visade sig vara hans dotter.
Uppenbarligen separerad gjorde han allt med sin lilla söta lin-tott och jag kommer ihåg att jag imponerades av hans sätt av vara och prata med sitt barn.
Han hade verkligen förändrats.
Fortfarande inget av intresse, hallå, min vana trogen hade jag siktet inställt på en 83:a här på.
Men så var det då dags för ö-fest med dans i hamnen. Jag och Syrran var i vårt esse men 83:an han höll sig på betryggande avstånd. Och helt plötsligt dyker M upp. Jag hade sett honom dansa med sin dotter och sa till honom att jag tyckte att de var fina ihop.
Han frågade var min man höll hus...
Sen dansade vi galen bugg tills dj var tvungen att packa ihop.
83:an hade sedan länge försvunnit, syrran hade också knallat hem men det spelade det inte så stor roll. M var ju kvar så jag skulle slippa gå den bäckmörka stigen hem själv.
Så när musiken slocknat börjar vi gå hem och 20 meter in på den svarta stigen stannar M mig och vi börjar naturligtvis hångla.
Inte så otippat, de där vibbarna kände jag av redan när han kom tillbaka för en andra dans.
Otippar dock att det kändes så angenämt.
Vi fortsätter gå och när vi kommer fram till hans hus stannar vi och blir ståendes där i nästan en timme.
Han ställer 1000 frågor. Kan inte förstå att han aldrig lagt märke till mig förr.
Frågar om inte jag vill ha barn (ha - där kom den igen den oundvikliga frågan igen).
Sen skojar vi om hur komiskt det hade varit om vi faktiskt hade blivit tillsammans då våra familjer har känt varann i typ 100 år och varit mer eller mindre i luven på varann de senaste 40.
Kyssarna blir allt mer intensiva, och jag tar upp fråga om vi ska ligga eller inte.
Jag vet, jag har blivit krass, förutsätter alltid att det bara är det det handlar om.
Han blir först förvånad men sedan galet upphetsad och föreslår att vi ska ta deras ena bod i besittning.
Hur lockande det än låter så inser jag att med tanke på hans hus utsatta position är det en Walk of Shame inget sex i världen kan få mig att gå.
Så jag går hem men lämnar mitt mobilnummer med en vag plan om att vi på något sätt ska kunna smita iväg nästa dag.
Och det är när jag kommer hem och lägger mig i sängen som den där känslan börjar smyga sig på för första gången. M! Som har funnits i grannhuset i hela mitt liv - och som jag aldrig någonsin ägnat en enda tanke. Helt plötsligt är han allt jag har i huvudet...
Det kallas visst semester?
Ok så jag bestämde mig för att min inte så väldigt upphetsande livssitutation i Sverige var tvungen att genomgå vissa förändringar. Jag är inte nöjd med mitt arbete, jag vill tillbaka till det jag en gång lämnat och få en chans att hugga tag i nya utmaningar.
Så jag åkte till London och kände inspirationen och engergin återvända.
Och jag tog ett beslut om att åka dit igen, om så bara för ett år.
Helt plötsligt fick mitt liv en ny mening, en ny innerbörd.
Jag hade ett konkret mål och slapp gå genom livet genom att bara genomlida en dag efter en annan - planlöst drivande utan slutdestination.
Att jag är singel är inget jag är över lycklig över men eftersom det är så situationen ser ut så får jag göra det bästa av den. Hellre förverkliga mina drömmar i London än att gå och hemma i lilla Svedala och vänta på att en man ska komma och rädda mig från min ensamma misär.
Och jag lyckas ganska bra med att avskärma mig. Jag har slutat med bittra kommentarer om folk som "nöjer" sig och istället med en ganska stark kraftansträngning lyckats lägga mitt fokus på något annat än just familjeliv och kärlek.
Men så kommer semestern i vägen. Jag hade planerat att sitta på mitt lilla vindsrum i stugan och låta kreativivteten flöda. Men för det första är jag helt slut efter en stressig månad på jobbet.
För det andra är ju knappast själv i stugan. Jag trängs med familj och vänner, par och gravida, småbarn och gamlingar.
Ger man sig ut på ön är det inte precis samma ös som det var för 5 år sedan. Min generation har börjat yngla av sig och föredrar att stanna hemma med "Allsång" och ett glas rosé.
Och självklar så måste man stålstätta sig mot alla dessa frågor från folk man inte sett sen förra sommaren:
Var är din kille då?
Är inte du tillsammans med Exet mer?
Men han den Perfekta, var tog han vägen?
Men börjar det inte bli dags för barn för dig snart?
Osv.
Jag hade till viss del förberett mig på denna par-misär och ringde in Studenten två dagar innan jag åkte upp.
Jag vet att jag hade lovat mig själv att det var slut på det där tramset men efter tre månaders torka (om man borträknar 2 totalt katastrofala 25-åringar) så visste min frustration inga gränser. Och det var BRA!
Galet, svettigt, mysigt och när det var över så förklarade jag att jag skulle upp och jobba dagen efter så han var tvungen att gå...
Det är ju så vi fungerar - vi spelar spel - då är vi som bäst.
Och tills den riktige "Mannenimittliv" dyker upp fungerar det ganska bra.
Så jag åkte till London och kände inspirationen och engergin återvända.
Och jag tog ett beslut om att åka dit igen, om så bara för ett år.
Helt plötsligt fick mitt liv en ny mening, en ny innerbörd.
Jag hade ett konkret mål och slapp gå genom livet genom att bara genomlida en dag efter en annan - planlöst drivande utan slutdestination.
Att jag är singel är inget jag är över lycklig över men eftersom det är så situationen ser ut så får jag göra det bästa av den. Hellre förverkliga mina drömmar i London än att gå och hemma i lilla Svedala och vänta på att en man ska komma och rädda mig från min ensamma misär.
Och jag lyckas ganska bra med att avskärma mig. Jag har slutat med bittra kommentarer om folk som "nöjer" sig och istället med en ganska stark kraftansträngning lyckats lägga mitt fokus på något annat än just familjeliv och kärlek.
Men så kommer semestern i vägen. Jag hade planerat att sitta på mitt lilla vindsrum i stugan och låta kreativivteten flöda. Men för det första är jag helt slut efter en stressig månad på jobbet.
För det andra är ju knappast själv i stugan. Jag trängs med familj och vänner, par och gravida, småbarn och gamlingar.
Ger man sig ut på ön är det inte precis samma ös som det var för 5 år sedan. Min generation har börjat yngla av sig och föredrar att stanna hemma med "Allsång" och ett glas rosé.
Och självklar så måste man stålstätta sig mot alla dessa frågor från folk man inte sett sen förra sommaren:
Var är din kille då?
Är inte du tillsammans med Exet mer?
Men han den Perfekta, var tog han vägen?
Men börjar det inte bli dags för barn för dig snart?
Osv.
Jag hade till viss del förberett mig på denna par-misär och ringde in Studenten två dagar innan jag åkte upp.
Jag vet att jag hade lovat mig själv att det var slut på det där tramset men efter tre månaders torka (om man borträknar 2 totalt katastrofala 25-åringar) så visste min frustration inga gränser. Och det var BRA!
Galet, svettigt, mysigt och när det var över så förklarade jag att jag skulle upp och jobba dagen efter så han var tvungen att gå...
Det är ju så vi fungerar - vi spelar spel - då är vi som bäst.
Och tills den riktige "Mannenimittliv" dyker upp fungerar det ganska bra.
torsdag 19 juni 2008
Men va fan!!!
Jag började ju gå i terapi för ett par månader sedan.
För att reda upp känslorna kring mitt kraschade förhållande och min något komplicerade
jobbsituation trodde jag.
Men nu verkar det som att det faktiskt kan ligga djupare än saker som händer runtomkring mig.
Nu börjar det närma sig saker som händer inom mig.
Fick för ett par veckor sedan en bok av min Terapeut.
Hon gav mig den under förevändningen att jag skulle läsa den och på så sätt förstå min gamla psykopatiska chef lite bättre.
Jag utgick ifrån att den skulle handla om min chefs skruvade persona och fram tills nu har den blivit liggandes här hemma.
Men så hände en liten grej på jobbet. Det var ingen big deal men den involverade mig.
Och DIREKT så kom ångesten som ett paket på posten.
Jag klarar inte att bli krititserad.
Jag måste vara bäst, fläckfri, och ofelbar.
Och som av en händelse så började jag läsa den där boken i samma veva.
Jag vet inte varför jag började läsa den just nu - men det finns väl en mening med allt antar jag.
Och efter ett par kapitel så insåg jag.
Min Terapeut hade inte gett den till mig för att den handlade om min chef.
Hon hade gett den till mig för att den handlade om mig.
Hon är smart min Terapeut.
Boken heter: Men jag då?
Och den handlar om folk med narcicistiska drag.
Folk som tror att allting kretsar kring dem.
Och som döljer skam med att vara perfekta, tävla med andra och som i många fall utgår från att allting kretsar kring dem.
Så om man till exempel får skit för något på jobbet, ja då måste man säga upp sig, för det är så skamligt att man har visat sig svag och inte bäst.
Att tillåta sig själv att vara männsklig, och inte bäst är ett tecken på svaghet.
Innerst inne handlar det ju om en fruktansvärt dålig självkänsla.
Fråga är ju bara VAD som orsakat denna förfärligt dåliga självkänsla?
Jag tror mig ha mina aningar.
En händelse jag råkade ut för som barn och som jag aldrig tagit tag i.
Jag är ju inte helt säker.
Ibland har jag nuddat vid det men valt att trycka bort det, dels för att jag inte är säker, dels för att om det är som jag tror så är det så sjuhelvetes jävla jobbigt att jag inte vet vad jag ska göra med det.
Men samtidigt så kan det ju förklara en hel massa saker och kanske till och med göra mig till en lyckliga människa i slutändan?
Jobbigt läge kan man säga!
För att reda upp känslorna kring mitt kraschade förhållande och min något komplicerade
jobbsituation trodde jag.
Men nu verkar det som att det faktiskt kan ligga djupare än saker som händer runtomkring mig.
Nu börjar det närma sig saker som händer inom mig.
Fick för ett par veckor sedan en bok av min Terapeut.
Hon gav mig den under förevändningen att jag skulle läsa den och på så sätt förstå min gamla psykopatiska chef lite bättre.
Jag utgick ifrån att den skulle handla om min chefs skruvade persona och fram tills nu har den blivit liggandes här hemma.
Men så hände en liten grej på jobbet. Det var ingen big deal men den involverade mig.
Och DIREKT så kom ångesten som ett paket på posten.
Jag klarar inte att bli krititserad.
Jag måste vara bäst, fläckfri, och ofelbar.
Och som av en händelse så började jag läsa den där boken i samma veva.
Jag vet inte varför jag började läsa den just nu - men det finns väl en mening med allt antar jag.
Och efter ett par kapitel så insåg jag.
Min Terapeut hade inte gett den till mig för att den handlade om min chef.
Hon hade gett den till mig för att den handlade om mig.
Hon är smart min Terapeut.
Boken heter: Men jag då?
Och den handlar om folk med narcicistiska drag.
Folk som tror att allting kretsar kring dem.
Och som döljer skam med att vara perfekta, tävla med andra och som i många fall utgår från att allting kretsar kring dem.
Så om man till exempel får skit för något på jobbet, ja då måste man säga upp sig, för det är så skamligt att man har visat sig svag och inte bäst.
Att tillåta sig själv att vara männsklig, och inte bäst är ett tecken på svaghet.
Innerst inne handlar det ju om en fruktansvärt dålig självkänsla.
Fråga är ju bara VAD som orsakat denna förfärligt dåliga självkänsla?
Jag tror mig ha mina aningar.
En händelse jag råkade ut för som barn och som jag aldrig tagit tag i.
Jag är ju inte helt säker.
Ibland har jag nuddat vid det men valt att trycka bort det, dels för att jag inte är säker, dels för att om det är som jag tror så är det så sjuhelvetes jävla jobbigt att jag inte vet vad jag ska göra med det.
Men samtidigt så kan det ju förklara en hel massa saker och kanske till och med göra mig till en lyckliga människa i slutändan?
Jobbigt läge kan man säga!
söndag 8 juni 2008
Taned, drunk and a bit miserable...
Ja den senaste tiden har fortlöpt i samma solstinna, rosévinsindränkta sommarrus som sist.
Och fortfarande med en vis sorgsenhet i sinnet.
Känner mig glad över vädret, vinet och mina vänner.
Men samtidigt lite tom.
Tror jag har bearbetat färdigt de senaste årens pissiga kriser.
Jag är ok nu.
Jag har hittat mig själv, jag livskrisar inte längre och jag känner mig soooooooo ready för hångel in the park, hångel på stranden, hey jag kan till och med tänka mig att genomlida en hel fotbollsmatch om det innebär att jag får hångla :)
Men var ska jag hitta någon att hångla med?
SprayDate!?
Well, jag är tveksam...
Den första SD-killen, SD1, han som jag gått i samma skola som känns inte som ett alternativ.
Do no why men något säger mig att det inte kommer klaffa...
Men där finns en kille med potential.
För ett par veckor sedan gick jag och Systern ner till Möllan för att ta en fika.
Det var den första fina kvällen på hela året så kaffet inne fick bli en öl ute.
Efter en stund dyker två killar upp och frågar om de får slå sig ner.
En öl blir flera öl och kvällen blir sen.
Jag flirtar lite med den ena, M och Syrran fixar i vanlig ordning nummer.
Men vi hörs inte.
Och sen hittar jag honom på SD.
Så till slut är jag tvungen att skicka ett meddelande.
För jag gillar hans presentation och på bilderna är han precis så söt som jag minns honom.
Så vi mailar en del och det är bra mail.
Men jag tror verkligen att han leeeeeeeeeetar och håller sig "aktiv" om man säger så.
Inget fel i det (vad sysslar jag själv med liksom) men det känns ändå lite osäkert.
Eller ahh, jag vet inte!
Update!
Chattar just nu med SD 1. Han är rolig.
Men...
Nä - det flyter inte!
Och fortfarande med en vis sorgsenhet i sinnet.
Känner mig glad över vädret, vinet och mina vänner.
Men samtidigt lite tom.
Tror jag har bearbetat färdigt de senaste årens pissiga kriser.
Jag är ok nu.
Jag har hittat mig själv, jag livskrisar inte längre och jag känner mig soooooooo ready för hångel in the park, hångel på stranden, hey jag kan till och med tänka mig att genomlida en hel fotbollsmatch om det innebär att jag får hångla :)
Men var ska jag hitta någon att hångla med?
SprayDate!?
Well, jag är tveksam...
Den första SD-killen, SD1, han som jag gått i samma skola som känns inte som ett alternativ.
Do no why men något säger mig att det inte kommer klaffa...
Men där finns en kille med potential.
För ett par veckor sedan gick jag och Systern ner till Möllan för att ta en fika.
Det var den första fina kvällen på hela året så kaffet inne fick bli en öl ute.
Efter en stund dyker två killar upp och frågar om de får slå sig ner.
En öl blir flera öl och kvällen blir sen.
Jag flirtar lite med den ena, M och Syrran fixar i vanlig ordning nummer.
Men vi hörs inte.
Och sen hittar jag honom på SD.
Så till slut är jag tvungen att skicka ett meddelande.
För jag gillar hans presentation och på bilderna är han precis så söt som jag minns honom.
Så vi mailar en del och det är bra mail.
Men jag tror verkligen att han leeeeeeeeeetar och håller sig "aktiv" om man säger så.
Inget fel i det (vad sysslar jag själv med liksom) men det känns ändå lite osäkert.
Eller ahh, jag vet inte!
Update!
Chattar just nu med SD 1. Han är rolig.
Men...
Nä - det flyter inte!
tisdag 3 juni 2008
Toppa & Dalar!
Det är rena rama berg-och-dalbanan i mitt känsloliv just nu.
Å ena sidan skiner solen, folk är glada, jag är glad, folk är solbrända, jag är solbränd (ok, sanning med mod. jag är rödflammig) och allt borde vara toppen.
Men det har varit konstant fest i typ en månad nu och det börjar resultera i slitage.
För när solen skiner från en klarblå himmel är man inte skitsugen på att sitta instängds i en liten lägenhet. Så man hänger med allt och alla. Fikar, dricker rosévin, tar en öl, käkar middag ute, fikar lite till. Pengarna försvinner fortare än de kommer in (tack gode gud för skatteåterbäringen)!
Men till slut så tar det stopp och då vill man bara slå sig ner i en park någonstans och bara slappa.
Men jag vill göra det med någon - inte själv. Jag vill också ha någon att vila huvudet på, som kan smörja in mig på ryggen (så jag slipper bli så rödflammig :), någon att skeda med fastän det är alldeles för varmt.
Det är inte det råder brist på män i den här stan och runt den här årstiden.
Jag har ju dessutom signat upp på SD och nog finns det killar alltid.
Mitt problem är väl snarare att hitta någon som ger det där extra pirret i magen.
Jag tror inte jag kommer hitta honom på SD, 9/10 går bort på en gång.
Av de 10% som är kvar har jag redan träffat på en tidigare och en annan visade sig komma från samma (lilla) ort som mig.
Vi har gått i skolan ihop i 12 år men genom att titta på hans bilder kan jag inte peka ut honom.
Vilket borde betyda att han antingen inte ser ut som sig själv på sina bilder eller att han var så töntig i skolan att jag aldrig (på 12 år) lagt märke till honom.
Lilla A har dessutom gått och träffat en kille som jag är övertygad är HELT rätt för henne.
Jag känner honom sen tidigare och han är en riktigt bra kille.
Och hon är helt upp över öronen exalterad över den här nya bekantskapen.
Och det finns inte en annan person på den här jorden som jag unnar den känslan mer än henne.
Men när hon drar sina historier om gulliga sms, långa söndagar i sängen och picknickar på standen är det ju inte utan att man blir en smula avis...
Å ena sidan skiner solen, folk är glada, jag är glad, folk är solbrända, jag är solbränd (ok, sanning med mod. jag är rödflammig) och allt borde vara toppen.
Men det har varit konstant fest i typ en månad nu och det börjar resultera i slitage.
För när solen skiner från en klarblå himmel är man inte skitsugen på att sitta instängds i en liten lägenhet. Så man hänger med allt och alla. Fikar, dricker rosévin, tar en öl, käkar middag ute, fikar lite till. Pengarna försvinner fortare än de kommer in (tack gode gud för skatteåterbäringen)!
Men till slut så tar det stopp och då vill man bara slå sig ner i en park någonstans och bara slappa.
Men jag vill göra det med någon - inte själv. Jag vill också ha någon att vila huvudet på, som kan smörja in mig på ryggen (så jag slipper bli så rödflammig :), någon att skeda med fastän det är alldeles för varmt.
Det är inte det råder brist på män i den här stan och runt den här årstiden.
Jag har ju dessutom signat upp på SD och nog finns det killar alltid.
Mitt problem är väl snarare att hitta någon som ger det där extra pirret i magen.
Jag tror inte jag kommer hitta honom på SD, 9/10 går bort på en gång.
Av de 10% som är kvar har jag redan träffat på en tidigare och en annan visade sig komma från samma (lilla) ort som mig.
Vi har gått i skolan ihop i 12 år men genom att titta på hans bilder kan jag inte peka ut honom.
Vilket borde betyda att han antingen inte ser ut som sig själv på sina bilder eller att han var så töntig i skolan att jag aldrig (på 12 år) lagt märke till honom.
Lilla A har dessutom gått och träffat en kille som jag är övertygad är HELT rätt för henne.
Jag känner honom sen tidigare och han är en riktigt bra kille.
Och hon är helt upp över öronen exalterad över den här nya bekantskapen.
Och det finns inte en annan person på den här jorden som jag unnar den känslan mer än henne.
Men när hon drar sina historier om gulliga sms, långa söndagar i sängen och picknickar på standen är det ju inte utan att man blir en smula avis...
måndag 26 maj 2008
Monday bloody monday!
Inget stort fan av måndagar.
Iallafall inte när man precis lagt en kanonkul men oerhört weird helg bakom sig.
Har haft lite måndagsångest efter helgen.
Känner dels lite ånger över att jag var så otrevlig mot Boden.
Men sen tänkte jag att -va fan- om han nu inte var så rolig så w.t.h.
Jag var ju på kanon-humör!
Sen kom ångsten över mitt 25-åriga one-night-stand som så här i efterhand knappast framstår som ens i närheten av charmig.
Jag är en stor flicka som kan ta hand om mig själv men på sätt och vis kunde jag kanske gallrat lite hårdare.
Till råga på allt fick han mig att dumpa syrran utan så mycket som ett Hej Då!
Har bett om ursäkt men förstår ändå inte vad som flyger i mig så fort det väntas manligt sällskap!?
Var hemma och hämtade den Lilla Hunden, hemma hos Systern efter jobbet.
Hennes lägenhet ser ut som ett bombnedslag och på lördag går flyttlasset.
Jag orkar knappt tänka på det - det är så deprimerande.
Min vapendragare lämnar stan!
Inte så lång bort, men ändå. Hon blir sambo, och saker och ting kommer att bli annorlunda nu...
SUCK!
Å andra sidan meddelade Lilla A att D hade sms:at och det gjorde mig superglad.
Jag hoppas verkligen att det blir något mellan dem för en mer perfekt matchning hade inte ens Agneta Sjödin och Adam Alsing kunnat få till!
På jobbet fick jag reda på att de senaste två veckornas slit har gett resultat.
Nästa lediga chefs-tjänst är min!!!
Jag har inte deppat ihop över beskedet om Den Perfektas blivande fadersskap.
Däremot har jag känt en märkliga lättnad över att det är ett avslutat kapitel.
OCH
jag har världens goaste hund som ligger och trynar i min säng just nu!
Alltid nåt!
: )
Ja just det!
Det kanske är på sin plats att ge en liten update om Designern.
Han är alltså Nellies ex. Nellies "honom-har-jag-aldrig-fått-avslut-med-ex".
Vi har alltid varit kompisar men han är absolut inte min typ.
Har jag iallafall aldrig tyckt förr.
Nellie blir helt galen varje gång jag för honom på tal eller har träffat honom ute.
Hon har till och med förbjudit mig att adda honom på FB.
Jag vet inte riktigt vad som hände i lördags.
Kanske var det bara det att få skratta med en kille utan att tänka saker som:
- Gillar han mig?
- Skrattar vi åt samma saker, har han någon humor?
- Tycker jag verkligen att han är snygg?
- Tycker han att jag är snygg?
Osv osv.
Men still...
På +sidan kan sägas:
Han är het, en riktigt trevligt kille som får mig att känna mig smart, snygg och rolig.
På -sidan:
Han är i flummigaste laget.
Han är Nellies ex.
Han är kompis med Studenten.
Well you do the math!
Iallafall inte när man precis lagt en kanonkul men oerhört weird helg bakom sig.
Har haft lite måndagsångest efter helgen.
Känner dels lite ånger över att jag var så otrevlig mot Boden.
Men sen tänkte jag att -va fan- om han nu inte var så rolig så w.t.h.
Jag var ju på kanon-humör!
Sen kom ångsten över mitt 25-åriga one-night-stand som så här i efterhand knappast framstår som ens i närheten av charmig.
Jag är en stor flicka som kan ta hand om mig själv men på sätt och vis kunde jag kanske gallrat lite hårdare.
Till råga på allt fick han mig att dumpa syrran utan så mycket som ett Hej Då!
Har bett om ursäkt men förstår ändå inte vad som flyger i mig så fort det väntas manligt sällskap!?
Var hemma och hämtade den Lilla Hunden, hemma hos Systern efter jobbet.
Hennes lägenhet ser ut som ett bombnedslag och på lördag går flyttlasset.
Jag orkar knappt tänka på det - det är så deprimerande.
Min vapendragare lämnar stan!
Inte så lång bort, men ändå. Hon blir sambo, och saker och ting kommer att bli annorlunda nu...
SUCK!
Å andra sidan meddelade Lilla A att D hade sms:at och det gjorde mig superglad.
Jag hoppas verkligen att det blir något mellan dem för en mer perfekt matchning hade inte ens Agneta Sjödin och Adam Alsing kunnat få till!
På jobbet fick jag reda på att de senaste två veckornas slit har gett resultat.
Nästa lediga chefs-tjänst är min!!!
Jag har inte deppat ihop över beskedet om Den Perfektas blivande fadersskap.
Däremot har jag känt en märkliga lättnad över att det är ett avslutat kapitel.
OCH
jag har världens goaste hund som ligger och trynar i min säng just nu!
Alltid nåt!
: )
Ja just det!
Det kanske är på sin plats att ge en liten update om Designern.
Han är alltså Nellies ex. Nellies "honom-har-jag-aldrig-fått-avslut-med-ex".
Vi har alltid varit kompisar men han är absolut inte min typ.
Har jag iallafall aldrig tyckt förr.
Nellie blir helt galen varje gång jag för honom på tal eller har träffat honom ute.
Hon har till och med förbjudit mig att adda honom på FB.
Jag vet inte riktigt vad som hände i lördags.
Kanske var det bara det att få skratta med en kille utan att tänka saker som:
- Gillar han mig?
- Skrattar vi åt samma saker, har han någon humor?
- Tycker jag verkligen att han är snygg?
- Tycker han att jag är snygg?
Osv osv.
Men still...
På +sidan kan sägas:
Han är het, en riktigt trevligt kille som får mig att känna mig smart, snygg och rolig.
På -sidan:
Han är i flummigaste laget.
Han är Nellies ex.
Han är kompis med Studenten.
Well you do the math!
söndag 25 maj 2008
Jag lyckades klämma in alla mina killar på en och samma helg!
Vilken helt störd helg det här har varit.
Lördag:
20.15 Förfest, variant något mer arrangerad hemma hos mig, med sushi, rosévin och Schlagerfestival.
22.13 Jag får reda på att Den Perfekta ska bli pappa. Tar nyheten med ett förvånansvärt stort jämnmod och inte så stor förvåning.
23.35 Fem länder in i röstningen när vi inser att Sverige tagit ut segern i förskott - igen - stänger vi tvn och sticker till stället med stans bästa utervering.
01.20 Springer på en av Exets bästa kompisars flickvänner som numera visa sig vara Ex-flickvän. Hon talar om för mig att att hon har saknat mig eftersom Exets nya är skittråkig, och Exet och jag antagligen hade fått mycket sötare barn än vad de fick. Jag älskar henne - tror att hon är min nya bästis - haha!
01.45 Springer på En Kille. Småpratar lite, läget är lugnt. Får vibbarna av att han är lite sugen (kan vara inbillning, jag är på ett lite sjukt mood nu för tiden) så jag går in på toa och ransakar mig själv. Kommer fram till att det absolut inte är någon god idé.
02.05 Nellie bestämmer sig för att sticka hem tidigt då hon är uttråkad. Ångrar sig när hennes ex J dyker upp. Han som nyligen blivit singel igen...
02.20 Jag och J diskuterar Studenten. J menar att Studenten är alldeles för svår för sitt eget bästa. Även J är nu min bästa kompis!
02.45 Jag, Lilla A, Syrran och D drar vidare till KB.
03.15 Dyker Boden upp. Efter 5 minuter inser jag att han är astråkig men han och Syrran har kul.
03.40 Söt Kille-i-hatt dyker upp och frågar om jag ska med hem. Känner mig "lite-crazy" och är helt på. Men kan inte bara dissa Boden, det käns otrevligt.
03.45 Skyller på att jag ska gå på toa. Springer på Nellies andra X, Designern, förklarar läget för honom. Han kollar in Kille-med-hatt och tycker jag ska köra.
04.00 Håller på att skratta ihjäl mig när jag och Designern hittar en Britta-Sears-kopia i garderobskön, och tar bilder i smyg för att sälja till skvallerpressen.
04.10 Boden fattar äntligen piken och pyser hem.
04.12 Designern erbjuder sig att pimpa ihop mig med Kille-i-hatt.
04.20 Dissar min Syster (som jag ALDRIG annars gör) och drar med mig Kille-med-Hatt hem.
04.45 Vi dricker saft på balkongen och slocknar sedan utan att ha sex.
Söndag:
11.00 Vaknar
12.00 Killen drar på sig Hatten och sticker, (efter ok, sex).
13.15 Möter upp med Nellie och Amie och håller på att skratta halft ihjäl mig åt alla gårdagens bravader. Det var tydligen inte bara jag som hade främmande i sängen.
14.20 Ringer Lilla A som berättar att D följt med henne hem, utan att något hänt. Jag är övertygad om att han är mannen i hennes liv.
15.00 Går på barnkalas.
17.32 Får en märklig känsla i magen inser att jag gått och tänkt på Designern på ett märkligt sätt, hela dan. Försöker skaka det av mig då det är en omöjlig kombination. Det går inte så bra...
Lördag:
20.15 Förfest, variant något mer arrangerad hemma hos mig, med sushi, rosévin och Schlagerfestival.
22.13 Jag får reda på att Den Perfekta ska bli pappa. Tar nyheten med ett förvånansvärt stort jämnmod och inte så stor förvåning.
23.35 Fem länder in i röstningen när vi inser att Sverige tagit ut segern i förskott - igen - stänger vi tvn och sticker till stället med stans bästa utervering.
01.20 Springer på en av Exets bästa kompisars flickvänner som numera visa sig vara Ex-flickvän. Hon talar om för mig att att hon har saknat mig eftersom Exets nya är skittråkig, och Exet och jag antagligen hade fått mycket sötare barn än vad de fick. Jag älskar henne - tror att hon är min nya bästis - haha!
01.45 Springer på En Kille. Småpratar lite, läget är lugnt. Får vibbarna av att han är lite sugen (kan vara inbillning, jag är på ett lite sjukt mood nu för tiden) så jag går in på toa och ransakar mig själv. Kommer fram till att det absolut inte är någon god idé.
02.05 Nellie bestämmer sig för att sticka hem tidigt då hon är uttråkad. Ångrar sig när hennes ex J dyker upp. Han som nyligen blivit singel igen...
02.20 Jag och J diskuterar Studenten. J menar att Studenten är alldeles för svår för sitt eget bästa. Även J är nu min bästa kompis!
02.45 Jag, Lilla A, Syrran och D drar vidare till KB.
03.15 Dyker Boden upp. Efter 5 minuter inser jag att han är astråkig men han och Syrran har kul.
03.40 Söt Kille-i-hatt dyker upp och frågar om jag ska med hem. Känner mig "lite-crazy" och är helt på. Men kan inte bara dissa Boden, det käns otrevligt.
03.45 Skyller på att jag ska gå på toa. Springer på Nellies andra X, Designern, förklarar läget för honom. Han kollar in Kille-med-hatt och tycker jag ska köra.
04.00 Håller på att skratta ihjäl mig när jag och Designern hittar en Britta-Sears-kopia i garderobskön, och tar bilder i smyg för att sälja till skvallerpressen.
04.10 Boden fattar äntligen piken och pyser hem.
04.12 Designern erbjuder sig att pimpa ihop mig med Kille-i-hatt.
04.20 Dissar min Syster (som jag ALDRIG annars gör) och drar med mig Kille-med-Hatt hem.
04.45 Vi dricker saft på balkongen och slocknar sedan utan att ha sex.
Söndag:
11.00 Vaknar
12.00 Killen drar på sig Hatten och sticker, (efter ok, sex).
13.15 Möter upp med Nellie och Amie och håller på att skratta halft ihjäl mig åt alla gårdagens bravader. Det var tydligen inte bara jag som hade främmande i sängen.
14.20 Ringer Lilla A som berättar att D följt med henne hem, utan att något hänt. Jag är övertygad om att han är mannen i hennes liv.
15.00 Går på barnkalas.
17.32 Får en märklig känsla i magen inser att jag gått och tänkt på Designern på ett märkligt sätt, hela dan. Försöker skaka det av mig då det är en omöjlig kombination. Det går inte så bra...
fredag 23 maj 2008
Jag tror faktiskt att jag kan lägga det bakom mig nu!
Käkade middag tillsammans med Amie & Nellie ikväll.
Nellie har ju precis köpt hus och planen är att renovera en del.
Inga stora grejor men det inkluderar likväl bärande väggar.
Så som av en händelse hade Nellies föräldrar sprungit på Extet.
Och helt plötsligt kom de inte ihåg att han var min f.d tilltänkta make som jag var tillsammans med i 51/2 år.
Vad de där emot kom ihåg var att deras dotter behöver renovera och har sjukt svårt att hitta en bra hantverkare.
Så de frågade om han hade tid.
Och han var mer än villig att ställa upp.
Så Nellie frågade mig vad jag tyckte.
Och faktiskt så kändes det inte alls.
Ok lite men inte på en djävligt sätt.
Han är jätteduktig. De kan lita på honom.
Och jag är trött på att hata honom.
Jag kommer alltid att älska honom.
Han sårade mig när han gjorde slut.
Men det hade aldrig blivit han och jag.
Och jag tänkter inte på honom på det sättet längre.
Jag kan faktiskt se tillbaka på vår tid med glädje - utan ett sting i bröstet.
Han är ju ingen dålig mäniska - en feg människa - men ingen dålig.
Så ja, varför skulle hon inte kunna anlita honom.
Nellie har ju precis köpt hus och planen är att renovera en del.
Inga stora grejor men det inkluderar likväl bärande väggar.
Så som av en händelse hade Nellies föräldrar sprungit på Extet.
Och helt plötsligt kom de inte ihåg att han var min f.d tilltänkta make som jag var tillsammans med i 51/2 år.
Vad de där emot kom ihåg var att deras dotter behöver renovera och har sjukt svårt att hitta en bra hantverkare.
Så de frågade om han hade tid.
Och han var mer än villig att ställa upp.
Så Nellie frågade mig vad jag tyckte.
Och faktiskt så kändes det inte alls.
Ok lite men inte på en djävligt sätt.
Han är jätteduktig. De kan lita på honom.
Och jag är trött på att hata honom.
Jag kommer alltid att älska honom.
Han sårade mig när han gjorde slut.
Men det hade aldrig blivit han och jag.
Och jag tänkter inte på honom på det sättet längre.
Jag kan faktiskt se tillbaka på vår tid med glädje - utan ett sting i bröstet.
Han är ju ingen dålig mäniska - en feg människa - men ingen dålig.
Så ja, varför skulle hon inte kunna anlita honom.
måndag 19 maj 2008
Gammal kärlek rostar...
Jag har blivit FB-frälst igen.
Hittade en gammal killkompis från högstadiet som jag hade en minor crusch på.
När jag fick se hans profilbild kom jag ihåg varför. Han är så söt!
Någon status hade han självklart inte angett och där fanns inte heller några bilder att
tyda (shit jag älskar verkligen att snoka, jag borde kanske bli CSI-agent).
Men i kommentarerna stod det något om ett hus.
Antar att han inte köper hus själv!
Dammit!
Update!
Ok, jag vet, jag är helt störd men jag kan inte låta bli.
På gula sidorna står han listad själv.
Och ännu lustigare är ju att han bor i samma trapp som tjejen jag var på fest hos i lördags.
Kanske får lobba för att hon ska ha förfesten nästa lördag med!
Hittade en gammal killkompis från högstadiet som jag hade en minor crusch på.
När jag fick se hans profilbild kom jag ihåg varför. Han är så söt!
Någon status hade han självklart inte angett och där fanns inte heller några bilder att
tyda (shit jag älskar verkligen att snoka, jag borde kanske bli CSI-agent).
Men i kommentarerna stod det något om ett hus.
Antar att han inte köper hus själv!
Dammit!
Update!
Ok, jag vet, jag är helt störd men jag kan inte låta bli.
På gula sidorna står han listad själv.
Och ännu lustigare är ju att han bor i samma trapp som tjejen jag var på fest hos i lördags.
Kanske får lobba för att hon ska ha förfesten nästa lördag med!
söndag 18 maj 2008
Varför måste jag vara så förbannat töntig ibland?
Resumé:
Förra året under en sjukt rolig kväll på stan träffade jag en mycket söt kille: "Snyggot" genom några gemensamma kompisar. Jag la först inte direkt märke till honom men när de skulle sticka vidare kom han fram och frågade om inte jag skulle med.
Jag tänkte inte närmare på det förrän Sassa, en av våra gemensamma vänner komenterade det. Han hade tydligen inte frågat någon annan än mig och det hörde inte heller till vanligheterna då han är himla blyg.
Anyways, det gjorde ju mig lite nyfiken så jag gjorde lite `snooping` på Facebooken och insåg att killen ju faktiskt var sjukt söt.
På nyår var han med och vid ett något oklart tillfälle hamnade jag in hans knä i köket.
Just då var jag ju tillsammans (ja eller nåt, whatever det kan kvitta) med En Kille så det var ju inte läge men jag kom ihåg att jag tyckte att det var synd.
Någon gång i våras var Syrran ute och träffade på Snyggot. Diskret som hon är berättade hon inte bara att jag tyckte att han var sjukt het, hon drog även värsta kampanjen om hur bra och trevlig jag var och bla bla bla.
Igår var jag på fest hos en av våra gemensamma vänner och naturligtvis var han där.
Och helt plötsligt förvandlas jag till en 12 år gammal, total tönt.
Jag vågar inte ens hälsa, undviker desperat all typ av ögonkontakt.
Jag var visserligen sjukt trött och kanske lite på gränsen till att bli lite full.
Men hallå!
Ett "hej".
Hur förbannat svårt kan det vara?
Helt plötsligt var han borta. Han hade tydligen gått till en annan fest. För där fanns en tjej som hade sett honom på Facebook och tyckte att han var snygg.
När han hade stuckit berättade Lilla A att hans bästa kompis tjej hade kommit fram till henne och bett henne peka ut mig.
När hon gjorde det svarade flickvännen:
- Men hon är ju skitsöt. Jag tror seriöst inte att han fattade att det var hon. Hade han vetat det hade han aldig gått härifrån!
A men va fan!
Jag kunde väl iallafall sagt "Hej"!
På vägen hem kom jag i mina vin-dimmor på att jag ju kunde poka honom på FB men idag verkar den idén om möjligt ännu mer 12-årsaktig!
Förra året under en sjukt rolig kväll på stan träffade jag en mycket söt kille: "Snyggot" genom några gemensamma kompisar. Jag la först inte direkt märke till honom men när de skulle sticka vidare kom han fram och frågade om inte jag skulle med.
Jag tänkte inte närmare på det förrän Sassa, en av våra gemensamma vänner komenterade det. Han hade tydligen inte frågat någon annan än mig och det hörde inte heller till vanligheterna då han är himla blyg.
Anyways, det gjorde ju mig lite nyfiken så jag gjorde lite `snooping` på Facebooken och insåg att killen ju faktiskt var sjukt söt.
På nyår var han med och vid ett något oklart tillfälle hamnade jag in hans knä i köket.
Just då var jag ju tillsammans (ja eller nåt, whatever det kan kvitta) med En Kille så det var ju inte läge men jag kom ihåg att jag tyckte att det var synd.
Någon gång i våras var Syrran ute och träffade på Snyggot. Diskret som hon är berättade hon inte bara att jag tyckte att han var sjukt het, hon drog även värsta kampanjen om hur bra och trevlig jag var och bla bla bla.
Igår var jag på fest hos en av våra gemensamma vänner och naturligtvis var han där.
Och helt plötsligt förvandlas jag till en 12 år gammal, total tönt.
Jag vågar inte ens hälsa, undviker desperat all typ av ögonkontakt.
Jag var visserligen sjukt trött och kanske lite på gränsen till att bli lite full.
Men hallå!
Ett "hej".
Hur förbannat svårt kan det vara?
Helt plötsligt var han borta. Han hade tydligen gått till en annan fest. För där fanns en tjej som hade sett honom på Facebook och tyckte att han var snygg.
När han hade stuckit berättade Lilla A att hans bästa kompis tjej hade kommit fram till henne och bett henne peka ut mig.
När hon gjorde det svarade flickvännen:
- Men hon är ju skitsöt. Jag tror seriöst inte att han fattade att det var hon. Hade han vetat det hade han aldig gått härifrån!
A men va fan!
Jag kunde väl iallafall sagt "Hej"!
På vägen hem kom jag i mina vin-dimmor på att jag ju kunde poka honom på FB men idag verkar den idén om möjligt ännu mer 12-årsaktig!
torsdag 15 maj 2008
Jag fick en appiffany
Det här kan bli det längsta inlägget ever...
Eller så blir det jättekort!
För jag är lite på kanelen, så jag har mkt att säga men lite tangent-damp!
Det händer mycket grejor här. Så mycket att jag inte riktigt orkar att uppdatera så ofta.
Jag har liksom fullt upp med att leva mitt liv.
Efter hela Student och Den Perfekta- hysterin så väntade en mycket pressad jobb-intervju.
I mitt huvud lät det typ så här:
- Det här är ditt drömjobb, din chans. Nu kan du äntligen bli någon. Prestera nu för fan!
Så gick jag på den där intervjun, med väl förberda arbetsprover, och full av entusiasm.
Men också nervös för att jag själv inte skulle känna att det var rätt.
Och så kom jag dit. Började med att göra bort mig en smula. Men skit i det.
Blev invisad i ett rum fullt med rosa saker och ombedd att vänta.
Så då gick jag där och klämde på alla grejorna och tänkte:
- Gud vad kul att få vara med om att göra det här, tänk att ha designat det här!
Samtidigt som jag tänkte:
-Fan vad plastigt allt är...
Så kommer det in två tjejer och ska intervjua.
Ingenting om vem är du eller vad är dina kvaliteér.
Utan snarare:
Vi förväntar oss att du ska prestera detta och detta och helst lite av detta och detta och yada yada yada...
Och för detta kommer vi att belöna dig med typ en lön i storlek med mindre studielån.
DÅ kände jag att den där sjukt påbrassade lågan jag byggt upp bara dog.
När jag gick därifrån trodde jag att jag skulle få ett psyk-bryt.
Men det fick jag inte.
Jag promenderade tillbaka i ett soligt Köpenhamn. Tittade i skyltfönster. Tittade på folk.
Och funderade på hur bra jag har det.
Jag tjänar inga miljoner. Men jag har en STOR frihet i mitt jobb. Jag älskar det jag gör. Jag har variation. Jag är inte stressad. Jag har världens bästa arbetsgivare. Och jag tjänar faktiskt ok.
Fatta vilken frihetskänsla det var.
Känner mig inte ensam, inte olycklig, inte fattig (ok det händer fortfarande men va fan det kan man alltid bota med "Lyxfällan").
För första gången i mitt liv så njuter jag av att bara vara.
Det är gött!
Eller så blir det jättekort!
För jag är lite på kanelen, så jag har mkt att säga men lite tangent-damp!
Det händer mycket grejor här. Så mycket att jag inte riktigt orkar att uppdatera så ofta.
Jag har liksom fullt upp med att leva mitt liv.
Efter hela Student och Den Perfekta- hysterin så väntade en mycket pressad jobb-intervju.
I mitt huvud lät det typ så här:
- Det här är ditt drömjobb, din chans. Nu kan du äntligen bli någon. Prestera nu för fan!
Så gick jag på den där intervjun, med väl förberda arbetsprover, och full av entusiasm.
Men också nervös för att jag själv inte skulle känna att det var rätt.
Och så kom jag dit. Började med att göra bort mig en smula. Men skit i det.
Blev invisad i ett rum fullt med rosa saker och ombedd att vänta.
Så då gick jag där och klämde på alla grejorna och tänkte:
- Gud vad kul att få vara med om att göra det här, tänk att ha designat det här!
Samtidigt som jag tänkte:
-Fan vad plastigt allt är...
Så kommer det in två tjejer och ska intervjua.
Ingenting om vem är du eller vad är dina kvaliteér.
Utan snarare:
Vi förväntar oss att du ska prestera detta och detta och helst lite av detta och detta och yada yada yada...
Och för detta kommer vi att belöna dig med typ en lön i storlek med mindre studielån.
DÅ kände jag att den där sjukt påbrassade lågan jag byggt upp bara dog.
När jag gick därifrån trodde jag att jag skulle få ett psyk-bryt.
Men det fick jag inte.
Jag promenderade tillbaka i ett soligt Köpenhamn. Tittade i skyltfönster. Tittade på folk.
Och funderade på hur bra jag har det.
Jag tjänar inga miljoner. Men jag har en STOR frihet i mitt jobb. Jag älskar det jag gör. Jag har variation. Jag är inte stressad. Jag har världens bästa arbetsgivare. Och jag tjänar faktiskt ok.
Fatta vilken frihetskänsla det var.
Känner mig inte ensam, inte olycklig, inte fattig (ok det händer fortfarande men va fan det kan man alltid bota med "Lyxfällan").
För första gången i mitt liv så njuter jag av att bara vara.
Det är gött!
torsdag 1 maj 2008
Just shoot me!
Baksmälla av varianten svår.
Ligger i soffan och orkar inte ens blanda dippa till mina chips.
Och så gråter jag en skvätt till Madicken.
För att de är så fina människor.
O.M.G - en smula patetiskt.
Men jag ska göra som Alva säger om sotaren.
- Jag ska bara vara kär i honom till på torsdag. Sen ska jag återgå till att bli en normal människa.
Undrar om det fungerar.
Ligger i soffan och orkar inte ens blanda dippa till mina chips.
Och så gråter jag en skvätt till Madicken.
För att de är så fina människor.
O.M.G - en smula patetiskt.
Men jag ska göra som Alva säger om sotaren.
- Jag ska bara vara kär i honom till på torsdag. Sen ska jag återgå till att bli en normal människa.
Undrar om det fungerar.
Nu har jag nog fan bränt det sista skeppet!
Jaha!
Man kan väl lugnt säga att jag aldrig varit så singel som jag är just nu!
La helt ner Den Perfekta. Hade en diffus idé om det skulle bli han och jag.
Kanske inte så mycket för att jag är så förbannat kär men för att det hade varit tryggt och sälla sig till strömmen och skaffa det där huset och det där barnet som alla tjatar om och som tydligen ska vara så speciellt.
Så jag skickade en typ av kärlekshälsning, via snigelpost, till hans jobb.
Men sen kunde jag ju så klart inte hålla mig så jag skickade ett sms.
Och fick ett mycket kort och faktiskt ganska otrevligt svar.
Och DÅ fick jag closeur. Det kändes som en befrielse. Jag trodde att jag skulle bli ledsen men det blev jag inte. Det kändes lite som att kapa livlinan.
Och så var det dags att ta itu med Studenten (aka Fem-i-fem).
Tillbaka på ruta ett, sms fram och tillbaka, bara booty-sms, i vanlig ordning.
Så igår nådde det väl lite sin kulmen.
Jag kände delvis på mig att det var dags.
Men jag kände även att jag inte ville vara den som sms:ade.
För jag vill mer än att vara hans fem-i-fem-ragg. Jag vill att han ska ge oss en chans.
Och jag pallar inte gripa efter halmstrån mer.
Så när jag trillar in i min lägenheten klockan tre (efter att ha fyllesnackat med grannens och tillika min kollega i styrelsens kompis utanför porten - ingen bra idé) så sms:ar jag inte till Studenten, utan till Tandläkaren.
För det blir så jobbigt Och tandläkaren känns ändå safe -rent känslomässigt alltså.
Men han har tydligen bestämt sig för att hålla på sitt kyskhetslöfte.
Tur är väl det.
För jag är full som en kastrull och logiken i sms:et lyser med sin frånvaro.
Men ett sms kommer det ändå.
Från Studenten.
Låter honom komma hem till mig men där och då bestämmer jag mig att det är dags att lägga korten på bordet.
Lika bra att passa på när jag är tokfull, annars får jag aldrig det ur mig.
Så jag säger som det är. Att jag är kär. Att han är fantastisk. Att allt jag vill är att han ska ge oss en chans.
Men han vill inte.
Han tycker inte att han har något att erbjuda. Att han är arbetslös och inte vet var han kommer att hamna när han väl får jobb. Han säger även att han inte känner för mig som jag gör för honom.
Ja och så håller vi på så där och jiddrar fram och tillbaka.
Sen blir det kel i vanlig ordning. Men jag står emot.
Det är jag sjukt nöjd med.
Han stannar inte natten utan bestämmer sig, efter ytterligare tjafs, att han ska gå.
Då säger jag det där som jag vet är nödvändigt men som ändå är tufft.
- Går du nu kan du inte komma tillbaka. Då är det över.
Och han går.
Man kan väl lugnt säga att jag aldrig varit så singel som jag är just nu!
La helt ner Den Perfekta. Hade en diffus idé om det skulle bli han och jag.
Kanske inte så mycket för att jag är så förbannat kär men för att det hade varit tryggt och sälla sig till strömmen och skaffa det där huset och det där barnet som alla tjatar om och som tydligen ska vara så speciellt.
Så jag skickade en typ av kärlekshälsning, via snigelpost, till hans jobb.
Men sen kunde jag ju så klart inte hålla mig så jag skickade ett sms.
Och fick ett mycket kort och faktiskt ganska otrevligt svar.
Och DÅ fick jag closeur. Det kändes som en befrielse. Jag trodde att jag skulle bli ledsen men det blev jag inte. Det kändes lite som att kapa livlinan.
Och så var det dags att ta itu med Studenten (aka Fem-i-fem).
Tillbaka på ruta ett, sms fram och tillbaka, bara booty-sms, i vanlig ordning.
Så igår nådde det väl lite sin kulmen.
Jag kände delvis på mig att det var dags.
Men jag kände även att jag inte ville vara den som sms:ade.
För jag vill mer än att vara hans fem-i-fem-ragg. Jag vill att han ska ge oss en chans.
Och jag pallar inte gripa efter halmstrån mer.
Så när jag trillar in i min lägenheten klockan tre (efter att ha fyllesnackat med grannens och tillika min kollega i styrelsens kompis utanför porten - ingen bra idé) så sms:ar jag inte till Studenten, utan till Tandläkaren.
För det blir så jobbigt Och tandläkaren känns ändå safe -rent känslomässigt alltså.
Men han har tydligen bestämt sig för att hålla på sitt kyskhetslöfte.
Tur är väl det.
För jag är full som en kastrull och logiken i sms:et lyser med sin frånvaro.
Men ett sms kommer det ändå.
Från Studenten.
Låter honom komma hem till mig men där och då bestämmer jag mig att det är dags att lägga korten på bordet.
Lika bra att passa på när jag är tokfull, annars får jag aldrig det ur mig.
Så jag säger som det är. Att jag är kär. Att han är fantastisk. Att allt jag vill är att han ska ge oss en chans.
Men han vill inte.
Han tycker inte att han har något att erbjuda. Att han är arbetslös och inte vet var han kommer att hamna när han väl får jobb. Han säger även att han inte känner för mig som jag gör för honom.
Ja och så håller vi på så där och jiddrar fram och tillbaka.
Sen blir det kel i vanlig ordning. Men jag står emot.
Det är jag sjukt nöjd med.
Han stannar inte natten utan bestämmer sig, efter ytterligare tjafs, att han ska gå.
Då säger jag det där som jag vet är nödvändigt men som ändå är tufft.
- Går du nu kan du inte komma tillbaka. Då är det över.
Och han går.
lördag 19 april 2008
Ok helt ärligt - när fan ska det sluta göra ont!?
Spenderade gårdagen hos föräldrarna. Det är alltid lika trevligt. Men även alltid lika ångestfullt.
Extet bor också där, i sitt radhus, med Den Nya och sin lilla unge.
Det är som att klampa runt i ett jäval minfält.
Han kan ju dyka upp var tusan som helst med sin familj i släptåg.
Eller så kommer det andra minor.
Mamma berättade att de hade haft inskolning på dagis. Och Exet hade varit där.
Med sin tjej med långt blont hår, och sin son.
Och han var stolt som en tupp.
Och det gör så förbannat jävla ont att höra.
Jag vet att det inte gör någon skillnad. Det gjorde inte ont innan mamma berättade det och då hade det ju redan hänt. Hans liv går vidare och det gör mitt med. Men ändå så svider det varenda jävla gång.
Och jag är så trött på det!
Extet bor också där, i sitt radhus, med Den Nya och sin lilla unge.
Det är som att klampa runt i ett jäval minfält.
Han kan ju dyka upp var tusan som helst med sin familj i släptåg.
Eller så kommer det andra minor.
Mamma berättade att de hade haft inskolning på dagis. Och Exet hade varit där.
Med sin tjej med långt blont hår, och sin son.
Och han var stolt som en tupp.
Och det gör så förbannat jävla ont att höra.
Jag vet att det inte gör någon skillnad. Det gjorde inte ont innan mamma berättade det och då hade det ju redan hänt. Hans liv går vidare och det gör mitt med. Men ändå så svider det varenda jävla gång.
Och jag är så trött på det!
Jag bloggar - då droppar sms:en in!
Det verkar som om männen i mitt liv vill att jag ska ha något att fylla bloggen med...
Vaknar i torsdags morse och upptäcker att jag har fått ett sms.
Det är från Studenten.
Vi har inte setts sen den där natten efter min kompis killes 30-årsfest/begravningsvaka.
Ett kort tag trodde jag ju att han var mannen i mitt liv (alltså inte min kompis kille men Studenten of course) men sen la jag ner.
Och har inte sett röken av honom sen dess (förutom när han agerade modell för en kampanj med temat förlovning och åkte runt på varenda buss i stan - ha ha - snacka om ironi).
Men tio i fem i torsdags morse skickar han ett sms och undrar om vi ska ses?
Jag svarar:
Skärp dig. Klockan tio i fem en torsdsg morgon. Vad tror du själv...
Men lite gött är det ändå. Nu när Tandläkaren kastat in handduken. En reserv - en snyggoreserv - är alltid bra att ha!
Vaknar i torsdags morse och upptäcker att jag har fått ett sms.
Det är från Studenten.
Vi har inte setts sen den där natten efter min kompis killes 30-årsfest/begravningsvaka.
Ett kort tag trodde jag ju att han var mannen i mitt liv (alltså inte min kompis kille men Studenten of course) men sen la jag ner.
Och har inte sett röken av honom sen dess (förutom när han agerade modell för en kampanj med temat förlovning och åkte runt på varenda buss i stan - ha ha - snacka om ironi).
Men tio i fem i torsdags morse skickar han ett sms och undrar om vi ska ses?
Jag svarar:
Skärp dig. Klockan tio i fem en torsdsg morgon. Vad tror du själv...
Men lite gött är det ändå. Nu när Tandläkaren kastat in handduken. En reserv - en snyggoreserv - är alltid bra att ha!
onsdag 16 april 2008
Att blogga - good for your kharma. ONS -bad for your kharna?
Varje gång jag skrivit inlägg i den här bloggen så händer det grejor i mitt prvatliv.
Skrev ett inlägg här förra torsdagen. Natten mellan fredag och lördag ringer Tandläkaren, som jag inte hört ett ord från på flera veckor.
Nu skulle jag ju upp och jobba på lördagen så jag avböjde bestämt hans 03.00-sex-invit.
Anyways...
Han hade spenderat ett par veckor i Norge och därför således även varit oanträffabar.
Så bra känner vi varandra så att jag inte ens vet om han spenderar ett par veckor utomlands.
Men det spelar ingen roll.
Jag har inga som helst känslor för honom.
Men han är ett bra tidsfördriv. Och bra i bingen.
Så på lördag kväll är det naturligtvis jag som sms:ar fem i ett när baren jag sitter på med mina tjejer stänger.
Och jag är naturligtvis välkommen.
Jag är väl inte precis nykter men tycker inte att det spelar så stor roll, bakfyllesexet på söndag morgon brukar ändå vara tio gånger bättre.
Men något händer där när vi har sex på natten.
Jag är hmm, jag alltså hur ska jag säga det här...?
Well jag är ganska högljudd i sängen.
Tandläkaren där emot, han är tyst, och dessutom lite pryd.
Så för att inte väsnas allt för mycket där i stundens hetta fokuserar jag på att kyssa honom.
Alltså inte för att jag vill ha sagt något eller för att jag är kär, utan mer för att ha en ljuddämpare.
Men där efter att vi har haft sex kommer alltså mitt KK- mitt perfekta KK på att man inte kan träffas så där på helg-nätterna endast med syftet att ha sex.
Det är dåligt för ens karma.
Eller nåt?
Say what!?
Han tycker att vi kan träffas och "chilla" men absolut inte knulla...
J´sus!
90% av alla killar går in för att bara få ligga.
90% av alla tjejer vill bara gänga sig.
Jag vill inte gänga mig just nu. Men jag vill gärna ligga.
Och så lyckas jag med konsstycket att stöta på en av de där 10% som tänker med hjärna och inte med...
Så typiskt!
Skrev ett inlägg här förra torsdagen. Natten mellan fredag och lördag ringer Tandläkaren, som jag inte hört ett ord från på flera veckor.
Nu skulle jag ju upp och jobba på lördagen så jag avböjde bestämt hans 03.00-sex-invit.
Anyways...
Han hade spenderat ett par veckor i Norge och därför således även varit oanträffabar.
Så bra känner vi varandra så att jag inte ens vet om han spenderar ett par veckor utomlands.
Men det spelar ingen roll.
Jag har inga som helst känslor för honom.
Men han är ett bra tidsfördriv. Och bra i bingen.
Så på lördag kväll är det naturligtvis jag som sms:ar fem i ett när baren jag sitter på med mina tjejer stänger.
Och jag är naturligtvis välkommen.
Jag är väl inte precis nykter men tycker inte att det spelar så stor roll, bakfyllesexet på söndag morgon brukar ändå vara tio gånger bättre.
Men något händer där när vi har sex på natten.
Jag är hmm, jag alltså hur ska jag säga det här...?
Well jag är ganska högljudd i sängen.
Tandläkaren där emot, han är tyst, och dessutom lite pryd.
Så för att inte väsnas allt för mycket där i stundens hetta fokuserar jag på att kyssa honom.
Alltså inte för att jag vill ha sagt något eller för att jag är kär, utan mer för att ha en ljuddämpare.
Men där efter att vi har haft sex kommer alltså mitt KK- mitt perfekta KK på att man inte kan träffas så där på helg-nätterna endast med syftet att ha sex.
Det är dåligt för ens karma.
Eller nåt?
Say what!?
Han tycker att vi kan träffas och "chilla" men absolut inte knulla...
J´sus!
90% av alla killar går in för att bara få ligga.
90% av alla tjejer vill bara gänga sig.
Jag vill inte gänga mig just nu. Men jag vill gärna ligga.
Och så lyckas jag med konsstycket att stöta på en av de där 10% som tänker med hjärna och inte med...
Så typiskt!
fredag 11 april 2008
Att vara - eller att inte vara tillsammans...
Lite blogg-torrt här på sistone.
Har haft fullt upp med att ordna upp mitt liv.
Söka jobb - inte få jobb. Tycka att livet känns rätt så ok ändå.
Ligga med tandläkaren - inte ligga med tandläkaren.
Planera 30-årskalas - skjuta på 30-årskalas.
Komma på att jag måste göra en sak i taget - och att renoveringen av min lägenhet får gå före...
Men mest av allt har mitt huvud ägnat sig åt att fundera på Den Perfekta.
Vi skulle ju träffas och "tala ut" eller något i den stilen för ungefär en evighet sedan.
Men så dök Tandläkaren upp och så tänkte jag att det kanske var lika bra att bara låta det vara. Sen insåg jag att Tandläkaren inte var spännande någon annanstans än möjligen mellan lakanen.
Men jag bestämde mig ändå för att låta Den Perfekta vara.
Han har ju Henne. Hon är lärare precis som hans mamma. Och aerobics-instuktör - ja det fattades ju bara...
Och hon inreder hans lägenhet precis sådär tråkigt som man ser i alla pretto inredningsbloggar. Med rosa kuddar och matchande rosa ljus.
Precis som alla hans före detta flickvänner också gjort (utom den första som inredde hela lägenheten i african style trots att hon aldrig varit där -så roligt).
Jag är inte en sån tjej. Jag är inte tillrättalagd. Jag är inte mainstream. Jag är inte slätstruken.
Och långt ifrån perfekt.
Och så tänkte jag att han vill kanske egentligen ha en sån tjej. Trygg, perfekt och lite tråkig!?
Så jag la ner - jag lät det vara. Jag ställde in vårt möte och bestämde mig för att gå vidare utan honom.
Det höll väl i ca sex veckor.
Sen sms:ar han.
Inget galet kärleks-sms. Nej typ något mer i stil med att han hade varit på samma kurs som en av mina vänner.
Men ett sms som tydligt visade att han fortfarande tänker, undrar, hoppas!?
Så vi börjar sms:a igen. Väldigt oskyldigt. Men kontakten finns där.
Så till slut tar jag mod till mig och frågar om vi kan ses. Det sitter långt inne men till slut ger han med sig.
Så vi ses. Vi pratar. Första timmen går vi som katten kring het gröt. Men sen kommer den.
Disskusionen.
Summering:
Han är nöjd med det han har.
Han tänker inte skaffa barn just nu för det har han inte tid med. När vi var tillsammans kunde han inte snabbt nog planera för framtiden. När jag påpekar detta säger han att när man möter någon speciell vill man ju att allt ska hända fort.
Han tycker att det är synd att vi två som har så mycket gemensamt inte kan vara tillsammans på grund av all den här dåliga timingen.
Jag menar att det är ganska onödigt att ett bra förhållande ska gå åt helvete på grund av dålig timing.
Han tycker jag ska ställa mig utanför hans ballkong och skrika ut mina känslor om jag vill ha honom tillbaka. Det vågar jag inte. Eller det är inte riktigt jag.
Alltså jag skulle ju kunna göra det. Undrar vad hans sambo skulle säga? Men det skulle inte kännas ärligt.
Så istället skriver jag kärleksbrev.
Som som jag skickar med snigelpost till hans kontor.
Det sista han sa (efter att han hade sagt en hel massa saker mellan raderna) var att det är över. Att han och jag är över.
Och efter ett par dagar slog det mig. Tänk om han verkligen menar det?
Vad kommer att hända med mig då?
Har haft fullt upp med att ordna upp mitt liv.
Söka jobb - inte få jobb. Tycka att livet känns rätt så ok ändå.
Ligga med tandläkaren - inte ligga med tandläkaren.
Planera 30-årskalas - skjuta på 30-årskalas.
Komma på att jag måste göra en sak i taget - och att renoveringen av min lägenhet får gå före...
Men mest av allt har mitt huvud ägnat sig åt att fundera på Den Perfekta.
Vi skulle ju träffas och "tala ut" eller något i den stilen för ungefär en evighet sedan.
Men så dök Tandläkaren upp och så tänkte jag att det kanske var lika bra att bara låta det vara. Sen insåg jag att Tandläkaren inte var spännande någon annanstans än möjligen mellan lakanen.
Men jag bestämde mig ändå för att låta Den Perfekta vara.
Han har ju Henne. Hon är lärare precis som hans mamma. Och aerobics-instuktör - ja det fattades ju bara...
Och hon inreder hans lägenhet precis sådär tråkigt som man ser i alla pretto inredningsbloggar. Med rosa kuddar och matchande rosa ljus.
Precis som alla hans före detta flickvänner också gjort (utom den första som inredde hela lägenheten i african style trots att hon aldrig varit där -så roligt).
Jag är inte en sån tjej. Jag är inte tillrättalagd. Jag är inte mainstream. Jag är inte slätstruken.
Och långt ifrån perfekt.
Och så tänkte jag att han vill kanske egentligen ha en sån tjej. Trygg, perfekt och lite tråkig!?
Så jag la ner - jag lät det vara. Jag ställde in vårt möte och bestämde mig för att gå vidare utan honom.
Det höll väl i ca sex veckor.
Sen sms:ar han.
Inget galet kärleks-sms. Nej typ något mer i stil med att han hade varit på samma kurs som en av mina vänner.
Men ett sms som tydligt visade att han fortfarande tänker, undrar, hoppas!?
Så vi börjar sms:a igen. Väldigt oskyldigt. Men kontakten finns där.
Så till slut tar jag mod till mig och frågar om vi kan ses. Det sitter långt inne men till slut ger han med sig.
Så vi ses. Vi pratar. Första timmen går vi som katten kring het gröt. Men sen kommer den.
Disskusionen.
Summering:
Han är nöjd med det han har.
Han tänker inte skaffa barn just nu för det har han inte tid med. När vi var tillsammans kunde han inte snabbt nog planera för framtiden. När jag påpekar detta säger han att när man möter någon speciell vill man ju att allt ska hända fort.
Han tycker att det är synd att vi två som har så mycket gemensamt inte kan vara tillsammans på grund av all den här dåliga timingen.
Jag menar att det är ganska onödigt att ett bra förhållande ska gå åt helvete på grund av dålig timing.
Han tycker jag ska ställa mig utanför hans ballkong och skrika ut mina känslor om jag vill ha honom tillbaka. Det vågar jag inte. Eller det är inte riktigt jag.
Alltså jag skulle ju kunna göra det. Undrar vad hans sambo skulle säga? Men det skulle inte kännas ärligt.
Så istället skriver jag kärleksbrev.
Som som jag skickar med snigelpost till hans kontor.
Det sista han sa (efter att han hade sagt en hel massa saker mellan raderna) var att det är över. Att han och jag är över.
Och efter ett par dagar slog det mig. Tänk om han verkligen menar det?
Vad kommer att hända med mig då?
torsdag 14 februari 2008
Ring telefonjävel - ring!!!
Har varit ute 2 helger på raken. Den första var en kanon-kväll med tjejerna då målet endast var att dansa. Och ja jävlar vad det dansades. Fick även till en seriös flirt med mycket snygg Tennistränare. Fick dock varken namn eller telefonnummer och la ner hela projektet när han, istället för att föreslå hemgång, undrade om jag inte skulle med till nästa ställe klockan 03.30.
- Ehh tack men nej tack!
Men det gav mersmak - helt klart.
Har slickat färdigt såren efter En Kille nu så jag och Amie bestämde oss för en helrunda även i lördags. Målet var att få sällskap, bara för att det kunde vara trevligt. Och den här gången gick vi inte hem klockan 03.30. Nej då stod vi glada i hågen i kön till stället som stänger sist. Väl därinne fick jag dock en smärre chock. Den var en blandning mellan charter och svensexa så jag la snabbt ner projektet om sälle. Det får ju inte vara för lätt och helt ärligt - skit samma om klockan är kvart i fem - de kan ändå inte se ut hur som helst. Skriver detta då en 25-årig, hårdrockswannabe, boende hemma hos mamma & pappa tyckte att vi två var en fin match!
Say what!
Kommer ut och står seriöst och funderar på en taxi och då dyker han upp: Tandläkaren.
Han föreslår efterfest och jag säger seriöst nej.
Men Amie har ett span som hon vill leta rätt på och medan jag väntar kommer han fram igen.
Och någonting måste där vara för en timme senare (typ halv sju på morgonen) sitter vi i mitt kök och dricker drinkar.
Han borstar mina tänder och det är det bästa förspel jag haft i hela mitt liv.
Vi har sex (fastän det är det första jag säger att vi inte ska göra när jag sticker nyckeln i låset) och det är FANTASTISKT!!!
Jag har ALDRIG haft så bra sex i hela mitt liv. Jag trodde inte ens att det var möjligt att ha så bra sex med en person man nyss träffat.
På eftermiddagen förpliktigar familjen men efteråt kommer han hem till mig igen. Vi söndagsmyser, halvkollar på någon film och pratar. Om allt!
Det är fantastiskt. Och jag tänker att det är helt galet. Att jag gillar honom så mycket.
Han sover över och vi hörs inte mer under måndagen.
Men på tisdagen kan jag inte hålla mig så jag sms:ar. Och han svarar inte. Men han ringer tillbaka. Vi pratar i typ en timme och jag tänker bara att jag vill ha honom nära -nu!
Han säger att han ska höra av sig dagen efter (onsdag) när han kommit hem från sin träning.
Men det gör han inte. Och inte heller idag har han gett ifrån sig något livstecken.
Vi pratade om att ses så fort jag kommit hem från min semester om en vecka. Och det gör vi kanske. Men jag vill veta NU!
För det är så förbannat jävla jobbigt att vara slav för sin mobil - igen!
- Ehh tack men nej tack!
Men det gav mersmak - helt klart.
Har slickat färdigt såren efter En Kille nu så jag och Amie bestämde oss för en helrunda även i lördags. Målet var att få sällskap, bara för att det kunde vara trevligt. Och den här gången gick vi inte hem klockan 03.30. Nej då stod vi glada i hågen i kön till stället som stänger sist. Väl därinne fick jag dock en smärre chock. Den var en blandning mellan charter och svensexa så jag la snabbt ner projektet om sälle. Det får ju inte vara för lätt och helt ärligt - skit samma om klockan är kvart i fem - de kan ändå inte se ut hur som helst. Skriver detta då en 25-årig, hårdrockswannabe, boende hemma hos mamma & pappa tyckte att vi två var en fin match!
Say what!
Kommer ut och står seriöst och funderar på en taxi och då dyker han upp: Tandläkaren.
Han föreslår efterfest och jag säger seriöst nej.
Men Amie har ett span som hon vill leta rätt på och medan jag väntar kommer han fram igen.
Och någonting måste där vara för en timme senare (typ halv sju på morgonen) sitter vi i mitt kök och dricker drinkar.
Han borstar mina tänder och det är det bästa förspel jag haft i hela mitt liv.
Vi har sex (fastän det är det första jag säger att vi inte ska göra när jag sticker nyckeln i låset) och det är FANTASTISKT!!!
Jag har ALDRIG haft så bra sex i hela mitt liv. Jag trodde inte ens att det var möjligt att ha så bra sex med en person man nyss träffat.
På eftermiddagen förpliktigar familjen men efteråt kommer han hem till mig igen. Vi söndagsmyser, halvkollar på någon film och pratar. Om allt!
Det är fantastiskt. Och jag tänker att det är helt galet. Att jag gillar honom så mycket.
Han sover över och vi hörs inte mer under måndagen.
Men på tisdagen kan jag inte hålla mig så jag sms:ar. Och han svarar inte. Men han ringer tillbaka. Vi pratar i typ en timme och jag tänker bara att jag vill ha honom nära -nu!
Han säger att han ska höra av sig dagen efter (onsdag) när han kommit hem från sin träning.
Men det gör han inte. Och inte heller idag har han gett ifrån sig något livstecken.
Vi pratade om att ses så fort jag kommit hem från min semester om en vecka. Och det gör vi kanske. Men jag vill veta NU!
För det är så förbannat jävla jobbigt att vara slav för sin mobil - igen!
måndag 4 februari 2008
Jag talar ut!
Har äntligen fått iväg min lilla rumpa till den där Terapeuten som jag funderat på att gå till i typ 3 år nu. Har bara hunnit med en gång och då blir det ju mest att man (jag) berättar varför jag har kommit dit, vad som ligger i mitt bagage typ.
Hon verkar bra. Lugn och sansad och faktiskt en person som jag kan relatera till. Får låna pengar av mamma för att klara det ekonomiska och naturligtvis var hon tvungen att gnälla lite när jag hade varit där. Om hur dyrt det var. Men det skiter jag i. Jag ska fullfölja detta. Gå tills min ångest inte längre ligger på ytan och hotar att fullständigt ta över vid minsta lilla setback.
Pratade med Den Perfekta igen. Den här gången lät han inte fullt lika hård. Och han gick faktiskt med på att träffas. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska säga. Om jag ska be honom ge oss en chans till. Jag tror inte det. Jag vill mest bara träffa honom för att få prata ut. Reda ut röran som jag lämnade efter mig när jag tog mitt pick och pack och flyttade ut. Jag är fortfarande inte riktigt på det klara över vad jag känner för honom. Blickar jag framåt så ser jag honom vid min sida. Och ibland känns den känslan bra. Men ibland känns det som om jag ska kvävas när jag tänker på det. Planerar att diskutera det där grundligt på mina terapi-timmar. Om det har med honom att göra eller om det är så att jag bara får total-panik vid tanken på ett nytt seriöst förhållande med någon jag faktiskt bryr mig om (till skillnad från En Kille t.ex) då jag blivit så bränd.
Hon verkar bra. Lugn och sansad och faktiskt en person som jag kan relatera till. Får låna pengar av mamma för att klara det ekonomiska och naturligtvis var hon tvungen att gnälla lite när jag hade varit där. Om hur dyrt det var. Men det skiter jag i. Jag ska fullfölja detta. Gå tills min ångest inte längre ligger på ytan och hotar att fullständigt ta över vid minsta lilla setback.
Pratade med Den Perfekta igen. Den här gången lät han inte fullt lika hård. Och han gick faktiskt med på att träffas. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska säga. Om jag ska be honom ge oss en chans till. Jag tror inte det. Jag vill mest bara träffa honom för att få prata ut. Reda ut röran som jag lämnade efter mig när jag tog mitt pick och pack och flyttade ut. Jag är fortfarande inte riktigt på det klara över vad jag känner för honom. Blickar jag framåt så ser jag honom vid min sida. Och ibland känns den känslan bra. Men ibland känns det som om jag ska kvävas när jag tänker på det. Planerar att diskutera det där grundligt på mina terapi-timmar. Om det har med honom att göra eller om det är så att jag bara får total-panik vid tanken på ett nytt seriöst förhållande med någon jag faktiskt bryr mig om (till skillnad från En Kille t.ex) då jag blivit så bränd.
torsdag 17 januari 2008
Vindarna vänder?
"Bergets topp är precis framför dig."
Så lyder mitt Österländska horoskop idag.
Ja det får vi fan hoppas tänker jag.
För det har varit en förfärligt lång uppförsbacke.
Jag vet att det är Januari. Jag har typ 0:-, solen har inte visat sig på ca 6 veckor (eller mer?), jag är trött, på jobbet är det stendött, kompisarna är lika fattiga & trötta som jag är så där blir det inte mycket till umgänge. Jag vet att jag bör väga in alla de där faktorerna för att inte sänka mig själv totalt. Men det är så förbannat svårt.
Jag kommer ihåg att jag stod på perongen en dag innan jul, på väg hem från jobbet, och tänkte hur skönt det var att alla de där negativa, malande tankar äntligen valt att lämna mitt huvud.
Jag kände mig fri, lycklig och stark.
Nu är jag tillbaka på ruta 1 igen. Ok kanske inte ruta 1 men jag har iallafall halkat tillbaka till ruta 3. Tror säkert att En Kille har lite med saken att göra. Inte för att jag deppar över honom - god no! Kan knappt fatta att jag delade säng med den där gnällspiken.
Men känslan av att vara en del av ett "vi".
Jag började direkt fantisera om barn och hus på landet. Min biologiska klocka satte igång och rusa som om det inte fanns någon morgondag. Jag vet att det är helt sjukt men jag blir trettio snart. Mina vänner börjar så sakterliga ge sig på nummer två i barnaskaran. Nellie en av mina närmaste vänner har precis köpt sitt drömhus med sin pojkvän. Och jag - ja jag bor kvar i min lilla lya, har kvar samma jobb. Det händer precis INGENTING!
Det känns som att startskottet i det lopp som kallas vuxenlivet har gått och jag missade starten...
Jag vet att med Den Perfekta så skulle jag få allt jag önskar och lite till. Han skulle behandla mig som en prinsessa, han skulle bli en fantastisk pappa och mitt liv skulle aldrig bli tråkigt.
Men jag vet inte om han och jag klarar det. Om vi kan hålla respekten för varandra. Jag vet inte om han älskar mig för den jag är eller om det bara är min dåliga självkänsla som säger mig att han inte gör det. Jag har försökt få tag på honom. Jag vill att vi ska träffas och prata. Diskutera igenom det som varit. Varför det blev fel och om det finns en chans att vi kan reparera skadan. Men han vill inte träffa mig nu.
Han har en sambo och han har trygghet. Han vet inte vad jag kommer att säga och han vågar inte ta några risker. Han har sagt att vi får se framöver. Jag förstår det. Men samtidigt tycker jag att det vore bättre om vi träffades nu. Pratade ut.
Bestämde oss för om vi ska ge det ett SERIÖST försök eller om vi ska släppa taget om varann och faktiskt gå vidare på var sitt håll. För det är inte så smart att ha det halvt om halvt som vi har det nu. Det mår ju ingen bra av.
Har försökt få tag på Terapeuten vars namn jag fick av T. Men hon svarar inte heller. Så nu blir jag väl tvingad att välja en på Eniro istället. Det känns ju så där!
Så lyder mitt Österländska horoskop idag.
Ja det får vi fan hoppas tänker jag.
För det har varit en förfärligt lång uppförsbacke.
Jag vet att det är Januari. Jag har typ 0:-, solen har inte visat sig på ca 6 veckor (eller mer?), jag är trött, på jobbet är det stendött, kompisarna är lika fattiga & trötta som jag är så där blir det inte mycket till umgänge. Jag vet att jag bör väga in alla de där faktorerna för att inte sänka mig själv totalt. Men det är så förbannat svårt.
Jag kommer ihåg att jag stod på perongen en dag innan jul, på väg hem från jobbet, och tänkte hur skönt det var att alla de där negativa, malande tankar äntligen valt att lämna mitt huvud.
Jag kände mig fri, lycklig och stark.
Nu är jag tillbaka på ruta 1 igen. Ok kanske inte ruta 1 men jag har iallafall halkat tillbaka till ruta 3. Tror säkert att En Kille har lite med saken att göra. Inte för att jag deppar över honom - god no! Kan knappt fatta att jag delade säng med den där gnällspiken.
Men känslan av att vara en del av ett "vi".
Jag började direkt fantisera om barn och hus på landet. Min biologiska klocka satte igång och rusa som om det inte fanns någon morgondag. Jag vet att det är helt sjukt men jag blir trettio snart. Mina vänner börjar så sakterliga ge sig på nummer två i barnaskaran. Nellie en av mina närmaste vänner har precis köpt sitt drömhus med sin pojkvän. Och jag - ja jag bor kvar i min lilla lya, har kvar samma jobb. Det händer precis INGENTING!
Det känns som att startskottet i det lopp som kallas vuxenlivet har gått och jag missade starten...
Jag vet att med Den Perfekta så skulle jag få allt jag önskar och lite till. Han skulle behandla mig som en prinsessa, han skulle bli en fantastisk pappa och mitt liv skulle aldrig bli tråkigt.
Men jag vet inte om han och jag klarar det. Om vi kan hålla respekten för varandra. Jag vet inte om han älskar mig för den jag är eller om det bara är min dåliga självkänsla som säger mig att han inte gör det. Jag har försökt få tag på honom. Jag vill att vi ska träffas och prata. Diskutera igenom det som varit. Varför det blev fel och om det finns en chans att vi kan reparera skadan. Men han vill inte träffa mig nu.
Han har en sambo och han har trygghet. Han vet inte vad jag kommer att säga och han vågar inte ta några risker. Han har sagt att vi får se framöver. Jag förstår det. Men samtidigt tycker jag att det vore bättre om vi träffades nu. Pratade ut.
Bestämde oss för om vi ska ge det ett SERIÖST försök eller om vi ska släppa taget om varann och faktiskt gå vidare på var sitt håll. För det är inte så smart att ha det halvt om halvt som vi har det nu. Det mår ju ingen bra av.
Har försökt få tag på Terapeuten vars namn jag fick av T. Men hon svarar inte heller. Så nu blir jag väl tvingad att välja en på Eniro istället. Det känns ju så där!
fredag 11 januari 2008
Att vakna ur en dvala!
Jag älskar ju den här människan!
Så är det ju!
Det finns ju en anledning till att jag sovit i hans avlagda tröja varje gång jag kännt mig ledsen och nerstämd. Att jag skrattar åt hans fåniga skämt när jag är uttråkad. Att jag sms:ar honom med jämna mellanrum. Att jag försvarar honom om någon någonsin säger något nedlåtande om honom. För han är mannen i mitt liv. Och nu kanske det är för sent.
Jag hoppas att det inte är det...
Men om det är det så överlever jag.
För nu är jag starkare.
Jag klarar mig.
Update 14/2.
Milou kände sig ensam och byggde luftslott!
Så är det ju!
Det finns ju en anledning till att jag sovit i hans avlagda tröja varje gång jag kännt mig ledsen och nerstämd. Att jag skrattar åt hans fåniga skämt när jag är uttråkad. Att jag sms:ar honom med jämna mellanrum. Att jag försvarar honom om någon någonsin säger något nedlåtande om honom. För han är mannen i mitt liv. Och nu kanske det är för sent.
Jag hoppas att det inte är det...
Men om det är det så överlever jag.
För nu är jag starkare.
Jag klarar mig.
Update 14/2.
Milou kände sig ensam och byggde luftslott!
torsdag 10 januari 2008
I´m a slave for you (sjungit för min mobil så klart - vad trodde ni?)
Ja så är det precis som det brukar när en (bra eller mindre bra) idé flyttar in i mitt lilla huvud! Den bosätter sig där och vägrar flytta ut förrän jag har gjort något åt den.
Så jag sms:ar den Perfekta igen.
Ifrågasätter om hans sms var ett sätt att säga att han verkligen försöker få ett avslut?
Eller om det finns hopp. Om vi kan träffas över en fika och prata?
Det är åtta timmar och tjugotvå minuter sedan.
Har han svarat?
Nej!
Jag vet hur han fungerar. Han funderar. Funderar på hur han vill att det här ska gå. Han vet ju även hur jag fungerar och vad jag menar. Men han är osäker på vad jag vill och om han vill ge sig in i det där igen.
Det känns lite som att gå och vänta på ett domstols-beslut.
- Juryn förklarar härmed den tilltalade - totalt körd!
Så jag sms:ar den Perfekta igen.
Ifrågasätter om hans sms var ett sätt att säga att han verkligen försöker få ett avslut?
Eller om det finns hopp. Om vi kan träffas över en fika och prata?
Det är åtta timmar och tjugotvå minuter sedan.
Har han svarat?
Nej!
Jag vet hur han fungerar. Han funderar. Funderar på hur han vill att det här ska gå. Han vet ju även hur jag fungerar och vad jag menar. Men han är osäker på vad jag vill och om han vill ge sig in i det där igen.
Det känns lite som att gå och vänta på ett domstols-beslut.
- Juryn förklarar härmed den tilltalade - totalt körd!
onsdag 9 januari 2008
What to do?
Det har gått ett par dagar och jag känner mig inte precis mycket klokare på min egen situation.
Man kan se det så här. 2007 var året som jag tog en time out. Jag orkade bara inte längre.
Så jag gjorde slut med Den Perfekta Pojkvännnen och flyttade tillbaka till min lilla lägenhet.
Sa God Bye till snoffsiga utekvällar, restaurangbesök, fina presenter och bilar och sa stället Hello till pengebekymer, matlådor, billigt blaskigt rödvin och en tom lägenhet.
Jag behövde göra det där. Ta ett ganska händelselöst år för mig själv och få tid att reflektera och sörja klart. Och sondera terrängen så klart...
Januari:
I början satt jag mest hemma. Tog det lugnt. Tog igen mig. Tittade på S.A.T.C (nä då det är inte patetiskt), samlade kraft. I slutet på januari var jag ute en del. Hånglade en del, träffade och var på date med Boden.
Februari:
Var totalt stendöd. Hade en halvlyckad födelsedagsfest då jag fick agera babysiter åt brodern halva kvällen. Tröttsamt.
Fick faktiskt ett booty-call från Studenten (som fullföljdes) men det ledde i vanlig ordning inte till något och det var inte heller särskilt minnesvärt.
Mars:
Inledde mitt psykbryt. Det strulade på jobbet. Jag sprang på Extet för första gången på två år.
Det mesta var skit. Ringde Den Perfekta efter en fruktansvärt ångestfull natt då jag på fullt allvar trodde att jag skulle dö. Den gången var det iallafall jobbrelaterat, inte Ex-relaterat.
La till med en brakfylla modell fjortis som verkligen fick mig att tänka om och faktiskt lägga om mina alkoholvanor.
April:
Träffade London-killen. Blev nog inte direkt kär men det var ändå spännande med en förälskelse.
Maj:
Åkte till London och hade en KANON-helg med London-killen. Otroligt romantiskt, roligt, erotiskt och knäppt. Tre veckor senare kom han hit och allt gick åt skogen. Ingen större hjärtesorg dock.
Juni:
Lugn månad. London-killen missade flyget och spenderade en natt hos mig. Trevligt.
Ganska moget. Firar min första kill-fria midsommar på typ 6 år och har kanonskoj! Har för mig att jag sms:ade Den Perfekta men utan att få något svar...
Juli:
Semster i sommarstugan. Limmar stenhårt på en gammal barndomskompis på sommarstället. Får en del respons men det leder ingenstans och det irriterar mig sjukt mycket. Lämnar ut mitt mummer till ett par killar och får en del sms men det är över huvud taget inget som känns intressant.
Augusti:
Har ett par riktigt bra utekvällar och årets roligaste festkväll med Systern. Har för mig att det även är i denna månad som jag och Systern dricker öl med hennes Kille och hans kompis Konstnären. Konstnären är het och våra diskussioner oerhört givande. Konstnären är även sjukt upptagen så det är bara att lägga ner.
September:
Har inte så mycket minnen från denna månad. Tror att den var rätt trist och händelselös. Studenten kom hem och jag sms:ade men han hörde aldrig av sig. Jobbet börjar kännas ganska träigt och mycket slitigt.
Oktober:
Åker till Stockholm med Systern. Får booty-call från Studenten. Träffar 27-årig Brasilianare.
November:
Får till det två gånger på en vecka. Först med Studenten (följer upp booty-callet...) sen med 27-årig Brasilianare. Galet. Studentgrejen rinner ut i sanden och det börjar äntligen gå in i mitt huvud att bara för att den killen skulle kunna ge mig de vackraste barnen i världen skulle han aldrig kunna göra mig lycklig.
Byter jobb och får lite nya krafter och inspiration.
Börjar äntligen känna igen mig själv och känna mig lycklig på riktigt igen.
Träffar på en Kille för första gången (typ...)
December:
Hookar med En Kille. En kort och MYCKET konstig som romans som är över efter precis en månad. En romans som jag tror äntligen har fått upp mina ögon för vad jag är på väg att kasta bort.
Summa sumarum.
Jag behövde leka av mig. När jag var tillsammans med Den Perfekta så trodde jag att mannen i mitt liv skulle vara svårmodig, sportintresserad, tystlåten och med loads of intrigitet. Precis som Exet med andra ord...
Intigritet var hett tyckte jag - ashett. Men alltså det skiljer inte så mycket på stark intrigitet och på att vara känslomässigt hämmad.
Så nu har jag iallafall fått testa och insett att det inte är så roligt med svåra killar.
Men nu har jag testat - nu slipper jag undra.
Under året som har gått har jag pratat med Den Perfekta ett par gånger. När det har varit riktgtigt krisigt. Då är det honom jag har vänt mig till. Och han har funnits där. Stöttar, lyssnat och ställt upp.
Och nu efter en Kille börjar det sakta men säkert att gå upp för mig. Det var inte Den Perfekta det var fel på under vår tid tillsammans. Det var mig själv. Jag var så förbannat ledsen och sårad och totalt inte färdig med mig själv. Men nu är jag inte så ledsen. Jag har varit själv. Jag har fått se att jag klarar mig själv. Att jag kan lita till mig själv och att jag duger. Att mitt eget sällskap är rätt så bra och ganska lyxigt.
Och helt plötsligt så ser jag Den Perfekta med helt andra ögon. Med samma ögon som min familj och mina vänner gjorde från början. Och de ser en söt kille med en STOR nypa humor. Med en otrolig karisma, ett smittande skatt, huvudet på skaft. Som är oerhört företagsam, påhittig, smart, givmild, omtänksam och med det finaste hjärta man kan tänka sig.
Detta gick upp för mig ungefär klockan två imorse. Sen sov jag inte mer den natten.
Tankarna surrade som i en bikupa. Tänk om hans nya är gravid, tänk om han har gett upp om oss, tänk om, tänk om.
Imorse skickade jag ett sms och skrev att jag saknade honom. Han skrev tillbaka att han saknade mig med och att det var därför han försökte hålla sig borta. Blev inte så mycket klokare på det...
Man kan se det så här. 2007 var året som jag tog en time out. Jag orkade bara inte längre.
Så jag gjorde slut med Den Perfekta Pojkvännnen och flyttade tillbaka till min lilla lägenhet.
Sa God Bye till snoffsiga utekvällar, restaurangbesök, fina presenter och bilar och sa stället Hello till pengebekymer, matlådor, billigt blaskigt rödvin och en tom lägenhet.
Jag behövde göra det där. Ta ett ganska händelselöst år för mig själv och få tid att reflektera och sörja klart. Och sondera terrängen så klart...
Januari:
I början satt jag mest hemma. Tog det lugnt. Tog igen mig. Tittade på S.A.T.C (nä då det är inte patetiskt), samlade kraft. I slutet på januari var jag ute en del. Hånglade en del, träffade och var på date med Boden.
Februari:
Var totalt stendöd. Hade en halvlyckad födelsedagsfest då jag fick agera babysiter åt brodern halva kvällen. Tröttsamt.
Fick faktiskt ett booty-call från Studenten (som fullföljdes) men det ledde i vanlig ordning inte till något och det var inte heller särskilt minnesvärt.
Mars:
Inledde mitt psykbryt. Det strulade på jobbet. Jag sprang på Extet för första gången på två år.
Det mesta var skit. Ringde Den Perfekta efter en fruktansvärt ångestfull natt då jag på fullt allvar trodde att jag skulle dö. Den gången var det iallafall jobbrelaterat, inte Ex-relaterat.
La till med en brakfylla modell fjortis som verkligen fick mig att tänka om och faktiskt lägga om mina alkoholvanor.
April:
Träffade London-killen. Blev nog inte direkt kär men det var ändå spännande med en förälskelse.
Maj:
Åkte till London och hade en KANON-helg med London-killen. Otroligt romantiskt, roligt, erotiskt och knäppt. Tre veckor senare kom han hit och allt gick åt skogen. Ingen större hjärtesorg dock.
Juni:
Lugn månad. London-killen missade flyget och spenderade en natt hos mig. Trevligt.
Ganska moget. Firar min första kill-fria midsommar på typ 6 år och har kanonskoj! Har för mig att jag sms:ade Den Perfekta men utan att få något svar...
Juli:
Semster i sommarstugan. Limmar stenhårt på en gammal barndomskompis på sommarstället. Får en del respons men det leder ingenstans och det irriterar mig sjukt mycket. Lämnar ut mitt mummer till ett par killar och får en del sms men det är över huvud taget inget som känns intressant.
Augusti:
Har ett par riktigt bra utekvällar och årets roligaste festkväll med Systern. Har för mig att det även är i denna månad som jag och Systern dricker öl med hennes Kille och hans kompis Konstnären. Konstnären är het och våra diskussioner oerhört givande. Konstnären är även sjukt upptagen så det är bara att lägga ner.
September:
Har inte så mycket minnen från denna månad. Tror att den var rätt trist och händelselös. Studenten kom hem och jag sms:ade men han hörde aldrig av sig. Jobbet börjar kännas ganska träigt och mycket slitigt.
Oktober:
Åker till Stockholm med Systern. Får booty-call från Studenten. Träffar 27-årig Brasilianare.
November:
Får till det två gånger på en vecka. Först med Studenten (följer upp booty-callet...) sen med 27-årig Brasilianare. Galet. Studentgrejen rinner ut i sanden och det börjar äntligen gå in i mitt huvud att bara för att den killen skulle kunna ge mig de vackraste barnen i världen skulle han aldrig kunna göra mig lycklig.
Byter jobb och får lite nya krafter och inspiration.
Börjar äntligen känna igen mig själv och känna mig lycklig på riktigt igen.
Träffar på en Kille för första gången (typ...)
December:
Hookar med En Kille. En kort och MYCKET konstig som romans som är över efter precis en månad. En romans som jag tror äntligen har fått upp mina ögon för vad jag är på väg att kasta bort.
Summa sumarum.
Jag behövde leka av mig. När jag var tillsammans med Den Perfekta så trodde jag att mannen i mitt liv skulle vara svårmodig, sportintresserad, tystlåten och med loads of intrigitet. Precis som Exet med andra ord...
Intigritet var hett tyckte jag - ashett. Men alltså det skiljer inte så mycket på stark intrigitet och på att vara känslomässigt hämmad.
Så nu har jag iallafall fått testa och insett att det inte är så roligt med svåra killar.
Men nu har jag testat - nu slipper jag undra.
Under året som har gått har jag pratat med Den Perfekta ett par gånger. När det har varit riktgtigt krisigt. Då är det honom jag har vänt mig till. Och han har funnits där. Stöttar, lyssnat och ställt upp.
Och nu efter en Kille börjar det sakta men säkert att gå upp för mig. Det var inte Den Perfekta det var fel på under vår tid tillsammans. Det var mig själv. Jag var så förbannat ledsen och sårad och totalt inte färdig med mig själv. Men nu är jag inte så ledsen. Jag har varit själv. Jag har fått se att jag klarar mig själv. Att jag kan lita till mig själv och att jag duger. Att mitt eget sällskap är rätt så bra och ganska lyxigt.
Och helt plötsligt så ser jag Den Perfekta med helt andra ögon. Med samma ögon som min familj och mina vänner gjorde från början. Och de ser en söt kille med en STOR nypa humor. Med en otrolig karisma, ett smittande skatt, huvudet på skaft. Som är oerhört företagsam, påhittig, smart, givmild, omtänksam och med det finaste hjärta man kan tänka sig.
Detta gick upp för mig ungefär klockan två imorse. Sen sov jag inte mer den natten.
Tankarna surrade som i en bikupa. Tänk om hans nya är gravid, tänk om han har gett upp om oss, tänk om, tänk om.
Imorse skickade jag ett sms och skrev att jag saknade honom. Han skrev tillbaka att han saknade mig med och att det var därför han försökte hålla sig borta. Blev inte så mycket klokare på det...
söndag 6 januari 2008
Att blicka tillbaka!
Läste igenom alla mina gamla inlägg. Inser att den här bloggen faktiskt är ganska bra för mig.
Inser också att jag de senste tre månaderna varit stensäker på att jag mött Mannen-i-mitt-liv.
Tre gånger!!!
Ha ha - ja herregud, gå & lägg dig människa!
Inser också att jag de senste tre månaderna varit stensäker på att jag mött Mannen-i-mitt-liv.
Tre gånger!!!
Ha ha - ja herregud, gå & lägg dig människa!
Jävla Januari-depp!
Gahh jag blir galen.
För en månad sedan var mitt liv toppen!
TOPPEN!
Idag är jag tillbaka på botten igen.
Ok det kan ha lite med den kompakta grå massa som kallas svensk (skånsk) vinter att göra men seriöst - jag blir tokig.
Jobbet känns helt oinspirerande och bara kvävande. Har hittat ett annat som jag vet att jag är kvalificerad att klara av och som jag oerhört gärna vill ha. Men ångesten över ansökan och ett eventuellt negativt svar är svår.
Känner mig som om jag är tillbaka på ruta: Labil. Det tog ändå litegrann att bli ratad En Kille (som så här i backspegeln inte var mer än en väldigt självupptagen kille).
Och sen gnager en ganska stark ånger över Den Perfekta Pojkvännen.
Vi träffades i fredags och åt lunch. Och han är precis allt som alla andra idiot-killar inte är.
För det första hämtar han mig hemma och kör mig till restaurangen. Bara en sån sak.
Och lunchen är så bra. Vår jargong är vår jargong. Vi har roligt, skrattar, skvallrar om kompisar och våra familjer. Mitt i alltihop ringer hans pappa och de pratar en stund. Och det känns så bra -så välbekant.
När han släpper av mig hemma och vi röker en ciggarett frågar jag om Mailet. Jo han har läst det. Han tyckte att det var lite oklart. Det var det kanske. Det lämnade väl en del frågetecken hängandes i luften. Men det är ju frågetecken som jag själv inte kan räta ut för tillfället.
Jag frågar även hur det går med tjejen - jo det går bra - de knatar på (wow gud vad romantiskt).
Till slut får jag mina grejor och säger hej då. Och jag undrar om han verkligen säger Hej Då.
Fick han avslut nu?
Är det över?
Paniken gnager mig lite smått. Till slut kan jag inte hålla mig längre så på lördag eftermiddag skickar jag ett sms och tackar för lunchen med ett ? gällande om vi ska höras igen.
Inget svar!
Så ikväll skickar jag ett sms till: Eller inte då?
Fortfarande inget svar.
Och då brakar allt. Jag är van vid att han finns där - att han svarar. Och någonstans har jag nog räknat med att så kommer det alltid att vara. Tanken på att det inte kommer att ske är hisnande.
Samtidigt vågar jag inte göra en framstöt just nu. Jag är ledsen över att ha blivit dumpad (alltså INTE ledsen över Killen som dumpade mig) och då är det lätt att ta till en fix av bekräftelse från gamla källor. Samtidigt fick min korta romans med En Kille mig att tänka efter. Visst där var Fjärilar - i typ en vecka. Sen var det bara jobbigt.
Med Den Perfekta Pojkvännen var det aldrig jobbigt på det viset.
Vår timing var värdelös. Jag var inte redo. Jag behövde mer tid. Han ville inte ge mig tid. Så då fick jag panik och tog honom tillbaka. Och då gick allt åt helvete. För jag var inte redo.
Han hotade alltid med att om jag gjorde slut så skulle han gå ut och hitta en ny tjej - för han vill inte vara själv. Jag har någonstans hoppats att han till slut skulle stå upp och reda ut stormen och vara själv ett tag. Då kanske vi kunde fått en chans att reda ut våra problem och ge vårt förhållande tid att mogna. Men det gjorde han inte. Han blev sambo. Med den där tjejen som är så trygg och tråkig.
Än är väl inte loppet kört - de är ju inte förlovade eller med barn.
Men det gör allt så svårt. Jag kan ju inte be honom slänga ut henne så att vi kan börja hänga. Tänk om jag får panik igen och inte pallar hans intensiva sätt. Då har jag ju sabbat för honom en gång till. Men om jag inte gör något kanske han verkligen stadgar sig med det här våpet.
Och då är ju jag körd.
För en månad sedan var mitt liv toppen!
TOPPEN!
Idag är jag tillbaka på botten igen.
Ok det kan ha lite med den kompakta grå massa som kallas svensk (skånsk) vinter att göra men seriöst - jag blir tokig.
Jobbet känns helt oinspirerande och bara kvävande. Har hittat ett annat som jag vet att jag är kvalificerad att klara av och som jag oerhört gärna vill ha. Men ångesten över ansökan och ett eventuellt negativt svar är svår.
Känner mig som om jag är tillbaka på ruta: Labil. Det tog ändå litegrann att bli ratad En Kille (som så här i backspegeln inte var mer än en väldigt självupptagen kille).
Och sen gnager en ganska stark ånger över Den Perfekta Pojkvännen.
Vi träffades i fredags och åt lunch. Och han är precis allt som alla andra idiot-killar inte är.
För det första hämtar han mig hemma och kör mig till restaurangen. Bara en sån sak.
Och lunchen är så bra. Vår jargong är vår jargong. Vi har roligt, skrattar, skvallrar om kompisar och våra familjer. Mitt i alltihop ringer hans pappa och de pratar en stund. Och det känns så bra -så välbekant.
När han släpper av mig hemma och vi röker en ciggarett frågar jag om Mailet. Jo han har läst det. Han tyckte att det var lite oklart. Det var det kanske. Det lämnade väl en del frågetecken hängandes i luften. Men det är ju frågetecken som jag själv inte kan räta ut för tillfället.
Jag frågar även hur det går med tjejen - jo det går bra - de knatar på (wow gud vad romantiskt).
Till slut får jag mina grejor och säger hej då. Och jag undrar om han verkligen säger Hej Då.
Fick han avslut nu?
Är det över?
Paniken gnager mig lite smått. Till slut kan jag inte hålla mig längre så på lördag eftermiddag skickar jag ett sms och tackar för lunchen med ett ? gällande om vi ska höras igen.
Inget svar!
Så ikväll skickar jag ett sms till: Eller inte då?
Fortfarande inget svar.
Och då brakar allt. Jag är van vid att han finns där - att han svarar. Och någonstans har jag nog räknat med att så kommer det alltid att vara. Tanken på att det inte kommer att ske är hisnande.
Samtidigt vågar jag inte göra en framstöt just nu. Jag är ledsen över att ha blivit dumpad (alltså INTE ledsen över Killen som dumpade mig) och då är det lätt att ta till en fix av bekräftelse från gamla källor. Samtidigt fick min korta romans med En Kille mig att tänka efter. Visst där var Fjärilar - i typ en vecka. Sen var det bara jobbigt.
Med Den Perfekta Pojkvännen var det aldrig jobbigt på det viset.
Vår timing var värdelös. Jag var inte redo. Jag behövde mer tid. Han ville inte ge mig tid. Så då fick jag panik och tog honom tillbaka. Och då gick allt åt helvete. För jag var inte redo.
Han hotade alltid med att om jag gjorde slut så skulle han gå ut och hitta en ny tjej - för han vill inte vara själv. Jag har någonstans hoppats att han till slut skulle stå upp och reda ut stormen och vara själv ett tag. Då kanske vi kunde fått en chans att reda ut våra problem och ge vårt förhållande tid att mogna. Men det gjorde han inte. Han blev sambo. Med den där tjejen som är så trygg och tråkig.
Än är väl inte loppet kört - de är ju inte förlovade eller med barn.
Men det gör allt så svårt. Jag kan ju inte be honom slänga ut henne så att vi kan börja hänga. Tänk om jag får panik igen och inte pallar hans intensiva sätt. Då har jag ju sabbat för honom en gång till. Men om jag inte gör något kanske han verkligen stadgar sig med det här våpet.
Och då är ju jag körd.
torsdag 3 januari 2008
Ångest-attack!
Vaknade klockan sex imorse med en välbekant känsla i kroppen.
Ångest!
Det har jag inte haft på länge. Inte sen ett bra tag innan En Kille.
Men imorse var den där igen. Den där välbekanta gnagande känslan. Jag duger inte. Jag kommer dö ensam. Jag kommer aldrig få barn. osv.
Jag vet att det bara är BS och jag har blivit betydligt bättre på att tvinga bort skräpet. Men det är ändå jobbigt att behöva hantera det. Somnade till slut om. Och drömde hemska drömmar om Exet. Som jag äntligen släppt taget om - trodde jag. Det har jag ialla fall till 99% gjort i vaket tillstånd. Men tydligen inte när jag sover.
Vaknade med ännu mer ångest och tog det sunda beslutet att sjuka mig.
Låg i sängen hela dagen och tyckte att det mesta var skit.
Tog till slut tag i mig själv och bjöd hem Systern med Kille på middag.
Och sen gjorde jag något som jag inte är helt 100% säker på är en strålande idé.
Jag sms:ade Den Perfekta Pojkvännen och frågade om vi skulle ta en lunch imorgon.
Det finns en bakgrund till det beslutet men det känns ändå inte helt 100.
Två månader innan jul utspelade sig detta scenario.
Jag fick aldrig något svar på det där känslosamma mailet. Själv läste jag det säkert 25 ggr innan jag till slut bestämde mig för att lägga det där bakom mig och gå vidare.
Men så ringde han, cirka tre veckor senare. Han hade hittat en låda med kläder i källaren som han trodde tillhörde mig. Vi pratade i kanske 45 minuter och det var precis som det brukar. Roligt, avslappnat, tryggt och bekant. Inte ett ord nämdes om Mailet.
Samtalet avslutades och vi bestämde aldrig något om hur vi skulle göra med mina grejor.
Så igår när jag satt på tåget med ångesten Arne och sms:ade halva bekantskapskretsen för lite medlidande kom jag på det där och slängde därför iväg ett sms till Den Perfekta också.
Och vem svara först av alla. Med ett roligt och vitsigt sms som med en gång får mig att börja skratta?
Och det får mig att börja fundera.
Blev jag så bränd att jag inte längre klarar av ett bra förhållande där en annan människa gör mig lycklig? Söker jag mig till människor som håller distansen för att själv slippa ha någon för nära?
Jag letade fram Mailet och läste det igen och det är faktiskt ett bra mail. Jag fick ur mig en hel del vettiga saker och kanske fick det även honom att tänka efter. För han har sitt baggage som han vägrar ta itu med. Som han slätar över för att det är för jobbigt att ta del av.
Under hösten har jag vid ett par tillfällen sprungit på kompisar till honom varav en pratade en hel del skit om honom. Och jag försvarade med näbbar och klor. Under ett av dessa samtal blev det lite klarare för mig själv vad jag stör mig på med honom. Den här fasaden han måste sätta upp hela tiden. Att allt ska vara så fint och dyrt alltid. För jag vet att han inte är så innerst inne. Han har verkligen hjärtat på rätta stället. Frågan är bara om han kan ändra sig eller om jag klarar av att han är sån?
Eller är det bara plåster-effekten jag är ute efter. Att spendera ett par timmar med någon som kan dämpa min värdelösa ångest och få mig att känna mig lite bra igen?
Eller är det så att jag har min livskamrat framför näsan utan att se den bara för att jag är så förbannat upptagen med att fundera för mycket över saker och ting?
Ja den som lever få se?
Ångest!
Det har jag inte haft på länge. Inte sen ett bra tag innan En Kille.
Men imorse var den där igen. Den där välbekanta gnagande känslan. Jag duger inte. Jag kommer dö ensam. Jag kommer aldrig få barn. osv.
Jag vet att det bara är BS och jag har blivit betydligt bättre på att tvinga bort skräpet. Men det är ändå jobbigt att behöva hantera det. Somnade till slut om. Och drömde hemska drömmar om Exet. Som jag äntligen släppt taget om - trodde jag. Det har jag ialla fall till 99% gjort i vaket tillstånd. Men tydligen inte när jag sover.
Vaknade med ännu mer ångest och tog det sunda beslutet att sjuka mig.
Låg i sängen hela dagen och tyckte att det mesta var skit.
Tog till slut tag i mig själv och bjöd hem Systern med Kille på middag.
Och sen gjorde jag något som jag inte är helt 100% säker på är en strålande idé.
Jag sms:ade Den Perfekta Pojkvännen och frågade om vi skulle ta en lunch imorgon.
Det finns en bakgrund till det beslutet men det känns ändå inte helt 100.
Två månader innan jul utspelade sig detta scenario.
Jag fick aldrig något svar på det där känslosamma mailet. Själv läste jag det säkert 25 ggr innan jag till slut bestämde mig för att lägga det där bakom mig och gå vidare.
Men så ringde han, cirka tre veckor senare. Han hade hittat en låda med kläder i källaren som han trodde tillhörde mig. Vi pratade i kanske 45 minuter och det var precis som det brukar. Roligt, avslappnat, tryggt och bekant. Inte ett ord nämdes om Mailet.
Samtalet avslutades och vi bestämde aldrig något om hur vi skulle göra med mina grejor.
Så igår när jag satt på tåget med ångesten Arne och sms:ade halva bekantskapskretsen för lite medlidande kom jag på det där och slängde därför iväg ett sms till Den Perfekta också.
Och vem svara först av alla. Med ett roligt och vitsigt sms som med en gång får mig att börja skratta?
Och det får mig att börja fundera.
Blev jag så bränd att jag inte längre klarar av ett bra förhållande där en annan människa gör mig lycklig? Söker jag mig till människor som håller distansen för att själv slippa ha någon för nära?
Jag letade fram Mailet och läste det igen och det är faktiskt ett bra mail. Jag fick ur mig en hel del vettiga saker och kanske fick det även honom att tänka efter. För han har sitt baggage som han vägrar ta itu med. Som han slätar över för att det är för jobbigt att ta del av.
Under hösten har jag vid ett par tillfällen sprungit på kompisar till honom varav en pratade en hel del skit om honom. Och jag försvarade med näbbar och klor. Under ett av dessa samtal blev det lite klarare för mig själv vad jag stör mig på med honom. Den här fasaden han måste sätta upp hela tiden. Att allt ska vara så fint och dyrt alltid. För jag vet att han inte är så innerst inne. Han har verkligen hjärtat på rätta stället. Frågan är bara om han kan ändra sig eller om jag klarar av att han är sån?
Eller är det bara plåster-effekten jag är ute efter. Att spendera ett par timmar med någon som kan dämpa min värdelösa ångest och få mig att känna mig lite bra igen?
Eller är det så att jag har min livskamrat framför näsan utan att se den bara för att jag är så förbannat upptagen med att fundera för mycket över saker och ting?
Ja den som lever få se?
onsdag 2 januari 2008
Summeringen hade jag ju glömt!
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Hade ett one-night stand med en toal stranger - ha ha!
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Pysslar inte med sånt trams. Det ger bara ångest. Om min kropp är i form så det behöver jag inte nojja över tack o lov (och tack mamma för dina gener).
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Blev någon av mina vänner inte föräldrar kändes det som.
Tror det föddes 4 bebisar bara i den närmsta bekantskapskretsen. Och 3 är på gång inom kort.
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej äntligen ett år då jag och min familj och mina vänner klarade oss undan sådana tråkigheter.
Men jag fick reda på ett en vän har bröstcancer vilket känns väldigt jobbigt.
5. Vilka länder besökte du?
Bara England tyvärr.
6. Är det något du saknar år 2007 som du vill ha år 2008?
Ett kreativt jobb som jag brinner för till 100%. Och lite mer semster. Fast inte samtidigt...
7. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas?
Hm, ett datum i augusti (kommer inte ihåg vilket) när jag och syrran hade den roligaste kvällen/natten jag haft på år och dar. Det var en sån där magisk kväll.
8. Vad var din största framgång 2007?
Att jag hittade mig själv igen. Det var stort!
9. Största misstaget?
Till skilland från de tidigare typ 5 åren tyckte jag att jag var oerhört klarsynt under år 2007 och klarade mig därmed ganska bra från större tabbar. Jag lyssnade mycket på mig själv.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej jag tror jag hade sammanlagt tre sjukdagar under hela förra året. Så det var lindrigt!
11. Bästa köpet?
Min dator, min nya klocka och faktiskt en klänning som jag fyndade i lördags (det var på håret liksom).
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Ehh det är väl inget som ser så bra ut när man ser det svart på vitt men det är utan tvekan på Krogen... (Datorn hjälpte den ömma fadern till att finansiera).
13. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Timberlake, Timbaland och en liten smula Britney.
14. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Oerhört mycket gladare. Jag var ledsen ganska mycket också. Men när jag var glad var jag genuint glad!
15. Vad önskar du att du gjort mer?
Varit lite mer seriös med danskan. Den skulle suttit bättre vid det här laget än vad den gör.
16. Vad önskar du att du gjort mindre?
Mjäkat. Jag kunde varit bättre på att säga ifrån. Men det kommer.
17. Blev du kär i år?
Nej gud bevars. Jag blev lite nykär i mig själv (låte ju helt sjukt men ni vet vad de säger. Man måste älska sig själv innan man kan börja älska någon annan).
18. Hur många one night stands?
1.
Och 3 lite-lite-mer-än-one-night-stand-men-inte-heller-förhållanden.
19. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej. Jag hatar inte så mycket faktiskt. Jo jag hatar min gamla chef men det gjorde jag hela för-förra året också - ha ha!
20. Något du önskade dig och fick?
Inre lycka (gud man kan tro att det är Carola som ligger bakom den här bloggen ibland).
21. Något du önskade dig men inte fick?
Betald semester. Det sved!
22. Vad gjorde du på din födelsedag 2007?
Jag fyllde en måndag så jag åt frukost tillsammans med min älskade syster och sen åkte jag och jobbade. Men jag hade fest hemma helgen innan.
23. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Lite mer semester hade nog inte skadat. Jag är rätt sliten nu och det blir man om man inte får vara tillräckligt mycket ledig.
24. Vad fick dig att må bra?
Mina fantastiska vänner. Den lilla Hunden. Världens bästa syster. Mina arbetskollegor.
Min egen utveckling (Carola is back).
25. Vilken kändis var du mest sugen på?
Sedan jag dumpade Leo (di Caprio alltså) för ett par år seden har jag legat lågt med celebsen. Men detta blev ju året när Adrian (Grenier alltså) klev in i mitt liv. Den mannen är inget annat än helt perfekt!
26. Vem saknade du?
Jag saknade Extet lite slumpvis. Och den Perfekta Pojkvännen. Och M som fick barn och bort 6 timmar bort.
27. De bästa nya människorna du träffade?
Jag har ju träffat en hel del sköna tjejer på mitt nya jobb. Men det var mycket roligare med alla gamla vänner som jag hittade på Facebook. Sen var London-killen ganska kul också!
28. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Att inte försöka stressa fram saker utan låta tiden ha sin gilla gång (Carola är här och gäst-skriver igen). Och att pengar inte det viktigaste här i livet.
29. Citera en sångtext som summerar ditt år:
Never gonna run away, I'm not gonna hide
I know just what I feel inside
Oh... nothing's gonna make a change, forever with you
You're always by my sideYou're always on my mind
Invincible – one love supreme
Unbreakable – one land of dreams
Two hearts unite – insatiableThis love tonight – invincible
Ha ha - vad trodde Ni det är så klart Carola som är här och gästbloggar igen....
Jag har faktiskt ingen aning - det är lite tomt just nu!
Några snabba:
Lägenheter: 1
Semestrar: 2 riktiga
Nya män: 2
Bästa låten: Lovestoned med Timberlake följde liksom med från 2007.
And I still love it. Det är äkta kärlek det!
Bästa dejten: Söndagseftermiddagen i en park i London med London-killen (of course konstigt om det varit med typ någon annan...)
Bästa filmen: Ingen ny men jag är glad att jag äntligen fick ändan ur vagen och lånade Breakfast at Tiffany´s. Suverän film!
Hade ett one-night stand med en toal stranger - ha ha!
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Pysslar inte med sånt trams. Det ger bara ångest. Om min kropp är i form så det behöver jag inte nojja över tack o lov (och tack mamma för dina gener).
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Blev någon av mina vänner inte föräldrar kändes det som.
Tror det föddes 4 bebisar bara i den närmsta bekantskapskretsen. Och 3 är på gång inom kort.
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej äntligen ett år då jag och min familj och mina vänner klarade oss undan sådana tråkigheter.
Men jag fick reda på ett en vän har bröstcancer vilket känns väldigt jobbigt.
5. Vilka länder besökte du?
Bara England tyvärr.
6. Är det något du saknar år 2007 som du vill ha år 2008?
Ett kreativt jobb som jag brinner för till 100%. Och lite mer semster. Fast inte samtidigt...
7. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas?
Hm, ett datum i augusti (kommer inte ihåg vilket) när jag och syrran hade den roligaste kvällen/natten jag haft på år och dar. Det var en sån där magisk kväll.
8. Vad var din största framgång 2007?
Att jag hittade mig själv igen. Det var stort!
9. Största misstaget?
Till skilland från de tidigare typ 5 åren tyckte jag att jag var oerhört klarsynt under år 2007 och klarade mig därmed ganska bra från större tabbar. Jag lyssnade mycket på mig själv.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej jag tror jag hade sammanlagt tre sjukdagar under hela förra året. Så det var lindrigt!
11. Bästa köpet?
Min dator, min nya klocka och faktiskt en klänning som jag fyndade i lördags (det var på håret liksom).
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Ehh det är väl inget som ser så bra ut när man ser det svart på vitt men det är utan tvekan på Krogen... (Datorn hjälpte den ömma fadern till att finansiera).
13. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Timberlake, Timbaland och en liten smula Britney.
14. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Oerhört mycket gladare. Jag var ledsen ganska mycket också. Men när jag var glad var jag genuint glad!
15. Vad önskar du att du gjort mer?
Varit lite mer seriös med danskan. Den skulle suttit bättre vid det här laget än vad den gör.
16. Vad önskar du att du gjort mindre?
Mjäkat. Jag kunde varit bättre på att säga ifrån. Men det kommer.
17. Blev du kär i år?
Nej gud bevars. Jag blev lite nykär i mig själv (låte ju helt sjukt men ni vet vad de säger. Man måste älska sig själv innan man kan börja älska någon annan).
18. Hur många one night stands?
1.
Och 3 lite-lite-mer-än-one-night-stand-men-inte-heller-förhållanden.
19. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej. Jag hatar inte så mycket faktiskt. Jo jag hatar min gamla chef men det gjorde jag hela för-förra året också - ha ha!
20. Något du önskade dig och fick?
Inre lycka (gud man kan tro att det är Carola som ligger bakom den här bloggen ibland).
21. Något du önskade dig men inte fick?
Betald semester. Det sved!
22. Vad gjorde du på din födelsedag 2007?
Jag fyllde en måndag så jag åt frukost tillsammans med min älskade syster och sen åkte jag och jobbade. Men jag hade fest hemma helgen innan.
23. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Lite mer semester hade nog inte skadat. Jag är rätt sliten nu och det blir man om man inte får vara tillräckligt mycket ledig.
24. Vad fick dig att må bra?
Mina fantastiska vänner. Den lilla Hunden. Världens bästa syster. Mina arbetskollegor.
Min egen utveckling (Carola is back).
25. Vilken kändis var du mest sugen på?
Sedan jag dumpade Leo (di Caprio alltså) för ett par år seden har jag legat lågt med celebsen. Men detta blev ju året när Adrian (Grenier alltså) klev in i mitt liv. Den mannen är inget annat än helt perfekt!
26. Vem saknade du?
Jag saknade Extet lite slumpvis. Och den Perfekta Pojkvännen. Och M som fick barn och bort 6 timmar bort.
27. De bästa nya människorna du träffade?
Jag har ju träffat en hel del sköna tjejer på mitt nya jobb. Men det var mycket roligare med alla gamla vänner som jag hittade på Facebook. Sen var London-killen ganska kul också!
28. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Att inte försöka stressa fram saker utan låta tiden ha sin gilla gång (Carola är här och gäst-skriver igen). Och att pengar inte det viktigaste här i livet.
29. Citera en sångtext som summerar ditt år:
Never gonna run away, I'm not gonna hide
I know just what I feel inside
Oh... nothing's gonna make a change, forever with you
You're always by my sideYou're always on my mind
Invincible – one love supreme
Unbreakable – one land of dreams
Two hearts unite – insatiableThis love tonight – invincible
Ha ha - vad trodde Ni det är så klart Carola som är här och gästbloggar igen....
Jag har faktiskt ingen aning - det är lite tomt just nu!
Några snabba:
Lägenheter: 1
Semestrar: 2 riktiga
Nya män: 2
Bästa låten: Lovestoned med Timberlake följde liksom med från 2007.
And I still love it. Det är äkta kärlek det!
Bästa dejten: Söndagseftermiddagen i en park i London med London-killen (of course konstigt om det varit med typ någon annan...)
Bästa filmen: Ingen ny men jag är glad att jag äntligen fick ändan ur vagen och lånade Breakfast at Tiffany´s. Suverän film!
Ehh lite snopet kan man kanske säga!?
Läser igenom gårdagens inlägg och vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag blev dumpad!!!
Ha ha!!!
Vilken fantastisk start på det nya året.
En Kille (alltså INTE Min Kille) åkte upp till sin jobbstad igår. Jag hade gjort klart att
jag verkligen tyckte att det låg hos honom att höra av sig. Var däremot ganska övertygad om att han inte skulle göra - kanske imorgon eller på fredag eftermiddag men knappast idag. Men det gjorde han. Men endast för att tala om för mig att han inte tyckte att vi skulle ses mer. Han var inte kär. Han har jättesvårt för att bli kär. Och han hade funderat ett par dagar och kommit fram till att att han inte var 100% säker på mig och därför tyckte han att det var bättre att avsluta nu hellre än senare. Det var ju iofs nobelt av honom. Hade varit ännu mera nobelt och säga det face to face igår. Det sa jag till honom. Och sen var det inte mer med det.
Jag blev knappt ledsen. Lite tomt kanske det kändes men några tårar kom det inte. Jag raderade honom ur min mobil (och de 2 sms som var kvar efter de jag raderade igår morse).
Sen var det inte mer med det.
Så weird.
Retar mig bara på en sak.
Han kunde ju kläckt det ur sig i söndags så hade jag haft nyår fri.
För med på nyår var Snyggot som jag spanade in på en festival i sommras (och som jag faktiskt tror spanade in mig lite med). Gick halva hösten och undrade vilken sten han hade gått och gömt sig under. Och så dyker han upp på den här festen och ser lika fantastiskt snyggo ut som vanligt.
Hamnade till slut i hans knä men där kom Amie in och tog time out.
Damn it!
Jag blev dumpad!!!
Ha ha!!!
Vilken fantastisk start på det nya året.
En Kille (alltså INTE Min Kille) åkte upp till sin jobbstad igår. Jag hade gjort klart att
jag verkligen tyckte att det låg hos honom att höra av sig. Var däremot ganska övertygad om att han inte skulle göra - kanske imorgon eller på fredag eftermiddag men knappast idag. Men det gjorde han. Men endast för att tala om för mig att han inte tyckte att vi skulle ses mer. Han var inte kär. Han har jättesvårt för att bli kär. Och han hade funderat ett par dagar och kommit fram till att att han inte var 100% säker på mig och därför tyckte han att det var bättre att avsluta nu hellre än senare. Det var ju iofs nobelt av honom. Hade varit ännu mera nobelt och säga det face to face igår. Det sa jag till honom. Och sen var det inte mer med det.
Jag blev knappt ledsen. Lite tomt kanske det kändes men några tårar kom det inte. Jag raderade honom ur min mobil (och de 2 sms som var kvar efter de jag raderade igår morse).
Sen var det inte mer med det.
Så weird.
Retar mig bara på en sak.
Han kunde ju kläckt det ur sig i söndags så hade jag haft nyår fri.
För med på nyår var Snyggot som jag spanade in på en festival i sommras (och som jag faktiskt tror spanade in mig lite med). Gick halva hösten och undrade vilken sten han hade gått och gömt sig under. Och så dyker han upp på den här festen och ser lika fantastiskt snyggo ut som vanligt.
Hamnade till slut i hans knä men där kom Amie in och tog time out.
Damn it!
tisdag 1 januari 2008
Varför ska man gå & blir kär för - det är ju bara jobbigt?
En Kille verkar så sakterliga blivit Min Kille. Men ändå inte. Det är bara högst förvirrande, ganska jobbigt och lite ledsamt. Jag tror problemet bottnar i att han är 32 och aldrig har haft ett seriöst förhållande. Vilket betyder att han är värdelös på att visa uppskattning, skriva sms, ge komplimanger osv. Han är väldigt blyg men samtidigt så visar han på sättet han rör sig och för sig att han gillar mig - tror jag!?
De första tre veckorna var bra. Vi träffades när vi hade chansen med tanke på att han jobbar 2 timmar bortoch bara är hemma på helgerna och jag jobbat nästa varje helg i december. Vi hann med middag med både hans och mina vänner, han berättade för sin familj om mig, jag berättade för min om honom. Vi blev lite officiella. Över jul åkte han bort med sin familj och jag längtade som en galning till nyårshelgen då jag i mitt lilla huvud trodde att vi skulle spendera mestadelen av tiden i sängen tillsammans. Men så blev det inte. Han hade 32 olika åtagande med vänner han inte träffat sen innan jul. Och jag förstår. Han är singel och van att planera utefter sitt eget huvud endast. Men när han kom hem till mig för att äta middag men sen drog vidare för att träffa sina polare kunde jag inte hjälpa att jag blev en smula ledsen. Men det var rätt ok och inget jag hängde upp mig på. På nyår hade vi planer på var sitt håll men i mitt huvud hade jag räknat med att vi skulle mötas upp på natten och ha sällskap hem. Oj vad jag bedrog mig.
Inget gulligt sms eller samtal på tolvslaget. Nä nä - inte hela världen.
Men när jag sen försöker ringa honom så svarar han inte. Så det sluta med att jag gråtandes tar en taxi hem med Amie runt 4. Vaknar klockan nio och kan omöjligt somna om. Börjar ringa honom vid tolv. Fem samtal och tre timmar senare (dvs mer än tolv timmar efter att jag försökt få tag i honom första gången) svarar han äntligen.
Jag frågar vad han gör. Han är ute och promendera med en kompis. Ehh ok. Så då frågar jag varför han inte hört av sig och får svaret att han blivit så full under gårdagens fest och att han gjort av med sin telefon (som hans kompis tydligen hittat).
Jag blev så heligt förbannad att jag inte klarar att prata med honom. Så jag säger att vi får prata mer sen och lägger på. 12 timmar av ångest för min del och han verkar inte bry sig ett jota.
Ringer upp honom tre timmar senare. Han har ångest. Det hörs långa vägar. Han ursäktar sig lite tafatt men det är ju knappast så att ber på sina bara knän. Och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag tror att om jag ger upp på honom så lägger han ner. Inte för att han inte tycker om mig (för det är jag ganska övertygad om att han gör) men för att han är osäker, blyg och oerfaren. Men frågan är om jag orkar vara den som ska dresera upp honom till ett förhållande!?
Jag talade om för honom att nästa gång får han höra av sig. Jag vill inte hålla på att jaga. Och det verkade gå fram. Har bestämt mig för att ta ett seriöst snack med honom om vi ses nästa helg.
Jag orkar inte ödsla tid på en person som tror att det är ok att hela tiden sätta mig i 2:a eller 3:e rummet.
De första tre veckorna var bra. Vi träffades när vi hade chansen med tanke på att han jobbar 2 timmar bortoch bara är hemma på helgerna och jag jobbat nästa varje helg i december. Vi hann med middag med både hans och mina vänner, han berättade för sin familj om mig, jag berättade för min om honom. Vi blev lite officiella. Över jul åkte han bort med sin familj och jag längtade som en galning till nyårshelgen då jag i mitt lilla huvud trodde att vi skulle spendera mestadelen av tiden i sängen tillsammans. Men så blev det inte. Han hade 32 olika åtagande med vänner han inte träffat sen innan jul. Och jag förstår. Han är singel och van att planera utefter sitt eget huvud endast. Men när han kom hem till mig för att äta middag men sen drog vidare för att träffa sina polare kunde jag inte hjälpa att jag blev en smula ledsen. Men det var rätt ok och inget jag hängde upp mig på. På nyår hade vi planer på var sitt håll men i mitt huvud hade jag räknat med att vi skulle mötas upp på natten och ha sällskap hem. Oj vad jag bedrog mig.
Inget gulligt sms eller samtal på tolvslaget. Nä nä - inte hela världen.
Men när jag sen försöker ringa honom så svarar han inte. Så det sluta med att jag gråtandes tar en taxi hem med Amie runt 4. Vaknar klockan nio och kan omöjligt somna om. Börjar ringa honom vid tolv. Fem samtal och tre timmar senare (dvs mer än tolv timmar efter att jag försökt få tag i honom första gången) svarar han äntligen.
Jag frågar vad han gör. Han är ute och promendera med en kompis. Ehh ok. Så då frågar jag varför han inte hört av sig och får svaret att han blivit så full under gårdagens fest och att han gjort av med sin telefon (som hans kompis tydligen hittat).
Jag blev så heligt förbannad att jag inte klarar att prata med honom. Så jag säger att vi får prata mer sen och lägger på. 12 timmar av ångest för min del och han verkar inte bry sig ett jota.
Ringer upp honom tre timmar senare. Han har ångest. Det hörs långa vägar. Han ursäktar sig lite tafatt men det är ju knappast så att ber på sina bara knän. Och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag tror att om jag ger upp på honom så lägger han ner. Inte för att han inte tycker om mig (för det är jag ganska övertygad om att han gör) men för att han är osäker, blyg och oerfaren. Men frågan är om jag orkar vara den som ska dresera upp honom till ett förhållande!?
Jag talade om för honom att nästa gång får han höra av sig. Jag vill inte hålla på att jaga. Och det verkade gå fram. Har bestämt mig för att ta ett seriöst snack med honom om vi ses nästa helg.
Jag orkar inte ödsla tid på en person som tror att det är ok att hela tiden sätta mig i 2:a eller 3:e rummet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)