Varför ska man gå & blir kär för - det är ju bara jobbigt?

En Kille verkar så sakterliga blivit Min Kille. Men ändå inte. Det är bara högst förvirrande, ganska jobbigt och lite ledsamt. Jag tror problemet bottnar i att han är 32 och aldrig har haft ett seriöst förhållande. Vilket betyder att han är värdelös på att visa uppskattning, skriva sms, ge komplimanger osv. Han är väldigt blyg men samtidigt så visar han på sättet han rör sig och för sig att han gillar mig - tror jag!?

De första tre veckorna var bra. Vi träffades när vi hade chansen med tanke på att han jobbar 2 timmar bortoch bara är hemma på helgerna och jag jobbat nästa varje helg i december. Vi hann med middag med både hans och mina vänner, han berättade för sin familj om mig, jag berättade för min om honom. Vi blev lite officiella. Över jul åkte han bort med sin familj och jag längtade som en galning till nyårshelgen då jag i mitt lilla huvud trodde att vi skulle spendera mestadelen av tiden i sängen tillsammans. Men så blev det inte. Han hade 32 olika åtagande med vänner han inte träffat sen innan jul. Och jag förstår. Han är singel och van att planera utefter sitt eget huvud endast. Men när han kom hem till mig för att äta middag men sen drog vidare för att träffa sina polare kunde jag inte hjälpa att jag blev en smula ledsen. Men det var rätt ok och inget jag hängde upp mig på. På nyår hade vi planer på var sitt håll men i mitt huvud hade jag räknat med att vi skulle mötas upp på natten och ha sällskap hem. Oj vad jag bedrog mig.

Inget gulligt sms eller samtal på tolvslaget. Nä nä - inte hela världen.
Men när jag sen försöker ringa honom så svarar han inte. Så det sluta med att jag gråtandes tar en taxi hem med Amie runt 4. Vaknar klockan nio och kan omöjligt somna om. Börjar ringa honom vid tolv. Fem samtal och tre timmar senare (dvs mer än tolv timmar efter att jag försökt få tag i honom första gången) svarar han äntligen.
Jag frågar vad han gör. Han är ute och promendera med en kompis. Ehh ok. Så då frågar jag varför han inte hört av sig och får svaret att han blivit så full under gårdagens fest och att han gjort av med sin telefon (som hans kompis tydligen hittat).
Jag blev så heligt förbannad att jag inte klarar att prata med honom. Så jag säger att vi får prata mer sen och lägger på. 12 timmar av ångest för min del och han verkar inte bry sig ett jota.

Ringer upp honom tre timmar senare. Han har ångest. Det hörs långa vägar. Han ursäktar sig lite tafatt men det är ju knappast så att ber på sina bara knän. Och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag tror att om jag ger upp på honom så lägger han ner. Inte för att han inte tycker om mig (för det är jag ganska övertygad om att han gör) men för att han är osäker, blyg och oerfaren. Men frågan är om jag orkar vara den som ska dresera upp honom till ett förhållande!?

Jag talade om för honom att nästa gång får han höra av sig. Jag vill inte hålla på att jaga. Och det verkade gå fram. Har bestämt mig för att ta ett seriöst snack med honom om vi ses nästa helg.
Jag orkar inte ödsla tid på en person som tror att det är ok att hela tiden sätta mig i 2:a eller 3:e rummet.