Ångest-attack!

Vaknade klockan sex imorse med en välbekant känsla i kroppen.
Ångest!
Det har jag inte haft på länge. Inte sen ett bra tag innan En Kille.
Men imorse var den där igen. Den där välbekanta gnagande känslan. Jag duger inte. Jag kommer dö ensam. Jag kommer aldrig få barn. osv.
Jag vet att det bara är BS och jag har blivit betydligt bättre på att tvinga bort skräpet. Men det är ändå jobbigt att behöva hantera det. Somnade till slut om. Och drömde hemska drömmar om Exet. Som jag äntligen släppt taget om - trodde jag. Det har jag ialla fall till 99% gjort i vaket tillstånd. Men tydligen inte när jag sover.
Vaknade med ännu mer ångest och tog det sunda beslutet att sjuka mig.
Låg i sängen hela dagen och tyckte att det mesta var skit.
Tog till slut tag i mig själv och bjöd hem Systern med Kille på middag.

Och sen gjorde jag något som jag inte är helt 100% säker på är en strålande idé.
Jag sms:ade Den Perfekta Pojkvännen och frågade om vi skulle ta en lunch imorgon.

Det finns en bakgrund till det beslutet men det känns ändå inte helt 100.
Två månader innan jul utspelade sig detta scenario.
Jag fick aldrig något svar på det där känslosamma mailet. Själv läste jag det säkert 25 ggr innan jag till slut bestämde mig för att lägga det där bakom mig och gå vidare.
Men så ringde han, cirka tre veckor senare. Han hade hittat en låda med kläder i källaren som han trodde tillhörde mig. Vi pratade i kanske 45 minuter och det var precis som det brukar. Roligt, avslappnat, tryggt och bekant. Inte ett ord nämdes om Mailet.
Samtalet avslutades och vi bestämde aldrig något om hur vi skulle göra med mina grejor.
Så igår när jag satt på tåget med ångesten Arne och sms:ade halva bekantskapskretsen för lite medlidande kom jag på det där och slängde därför iväg ett sms till Den Perfekta också.
Och vem svara först av alla. Med ett roligt och vitsigt sms som med en gång får mig att börja skratta?
Och det får mig att börja fundera.
Blev jag så bränd att jag inte längre klarar av ett bra förhållande där en annan människa gör mig lycklig? Söker jag mig till människor som håller distansen för att själv slippa ha någon för nära?
Jag letade fram Mailet och läste det igen och det är faktiskt ett bra mail. Jag fick ur mig en hel del vettiga saker och kanske fick det även honom att tänka efter. För han har sitt baggage som han vägrar ta itu med. Som han slätar över för att det är för jobbigt att ta del av.
Under hösten har jag vid ett par tillfällen sprungit på kompisar till honom varav en pratade en hel del skit om honom. Och jag försvarade med näbbar och klor. Under ett av dessa samtal blev det lite klarare för mig själv vad jag stör mig på med honom. Den här fasaden han måste sätta upp hela tiden. Att allt ska vara så fint och dyrt alltid. För jag vet att han inte är så innerst inne. Han har verkligen hjärtat på rätta stället. Frågan är bara om han kan ändra sig eller om jag klarar av att han är sån?

Eller är det bara plåster-effekten jag är ute efter. Att spendera ett par timmar med någon som kan dämpa min värdelösa ångest och få mig att känna mig lite bra igen?
Eller är det så att jag har min livskamrat framför näsan utan att se den bara för att jag är så förbannat upptagen med att fundera för mycket över saker och ting?
Ja den som lever få se?