Att vakna ur en dvala!

Jag älskar ju den här människan!
Så är det ju!
Det finns ju en anledning till att jag sovit i hans avlagda tröja varje gång jag kännt mig ledsen och nerstämd. Att jag skrattar åt hans fåniga skämt när jag är uttråkad. Att jag sms:ar honom med jämna mellanrum. Att jag försvarar honom om någon någonsin säger något nedlåtande om honom. För han är mannen i mitt liv. Och nu kanske det är för sent.
Jag hoppas att det inte är det...
Men om det är det så överlever jag.
För nu är jag starkare.
Jag klarar mig.

Update 14/2.
Milou kände sig ensam och byggde luftslott!