What to do?

Det har gått ett par dagar och jag känner mig inte precis mycket klokare på min egen situation.
Man kan se det så här. 2007 var året som jag tog en time out. Jag orkade bara inte längre.
Så jag gjorde slut med Den Perfekta Pojkvännnen och flyttade tillbaka till min lilla lägenhet.
Sa God Bye till snoffsiga utekvällar, restaurangbesök, fina presenter och bilar och sa stället Hello till pengebekymer, matlådor, billigt blaskigt rödvin och en tom lägenhet.

Jag behövde göra det där. Ta ett ganska händelselöst år för mig själv och få tid att reflektera och sörja klart. Och sondera terrängen så klart...
Januari:
I början satt jag mest hemma. Tog det lugnt. Tog igen mig. Tittade på S.A.T.C (nä då det är inte patetiskt), samlade kraft. I slutet på januari var jag ute en del. Hånglade en del, träffade och var på date med Boden.
Februari:
Var totalt stendöd. Hade en halvlyckad födelsedagsfest då jag fick agera babysiter åt brodern halva kvällen. Tröttsamt.
Fick faktiskt ett booty-call från Studenten (som fullföljdes) men det ledde i vanlig ordning inte till något och det var inte heller särskilt minnesvärt.
Mars:
Inledde mitt psykbryt. Det strulade på jobbet. Jag sprang på Extet för första gången på två år.
Det mesta var skit. Ringde Den Perfekta efter en fruktansvärt ångestfull natt då jag på fullt allvar trodde att jag skulle dö. Den gången var det iallafall jobbrelaterat, inte Ex-relaterat.
La till med en brakfylla modell fjortis som verkligen fick mig att tänka om och faktiskt lägga om mina alkoholvanor.
April:
Träffade London-killen. Blev nog inte direkt kär men det var ändå spännande med en förälskelse.
Maj:
Åkte till London och hade en KANON-helg med London-killen. Otroligt romantiskt, roligt, erotiskt och knäppt. Tre veckor senare kom han hit och allt gick åt skogen. Ingen större hjärtesorg dock.
Juni:
Lugn månad. London-killen missade flyget och spenderade en natt hos mig. Trevligt.
Ganska moget. Firar min första kill-fria midsommar på typ 6 år och har kanonskoj! Har för mig att jag sms:ade Den Perfekta men utan att få något svar...
Juli:
Semster i sommarstugan. Limmar stenhårt på en gammal barndomskompis på sommarstället. Får en del respons men det leder ingenstans och det irriterar mig sjukt mycket. Lämnar ut mitt mummer till ett par killar och får en del sms men det är över huvud taget inget som känns intressant.
Augusti:
Har ett par riktigt bra utekvällar och årets roligaste festkväll med Systern. Har för mig att det även är i denna månad som jag och Systern dricker öl med hennes Kille och hans kompis Konstnären. Konstnären är het och våra diskussioner oerhört givande. Konstnären är även sjukt upptagen så det är bara att lägga ner.
September:
Har inte så mycket minnen från denna månad. Tror att den var rätt trist och händelselös. Studenten kom hem och jag sms:ade men han hörde aldrig av sig. Jobbet börjar kännas ganska träigt och mycket slitigt.
Oktober:
Åker till Stockholm med Systern. Får booty-call från Studenten. Träffar 27-årig Brasilianare.
November:
Får till det två gånger på en vecka. Först med Studenten (följer upp booty-callet...) sen med 27-årig Brasilianare. Galet. Studentgrejen rinner ut i sanden och det börjar äntligen gå in i mitt huvud att bara för att den killen skulle kunna ge mig de vackraste barnen i världen skulle han aldrig kunna göra mig lycklig.
Byter jobb och får lite nya krafter och inspiration.
Börjar äntligen känna igen mig själv och känna mig lycklig på riktigt igen.
Träffar på en Kille för första gången (typ...)
December:
Hookar med En Kille. En kort och MYCKET konstig som romans som är över efter precis en månad. En romans som jag tror äntligen har fått upp mina ögon för vad jag är på väg att kasta bort.

Summa sumarum.
Jag behövde leka av mig. När jag var tillsammans med Den Perfekta så trodde jag att mannen i mitt liv skulle vara svårmodig, sportintresserad, tystlåten och med loads of intrigitet. Precis som Exet med andra ord...
Intigritet var hett tyckte jag - ashett. Men alltså det skiljer inte så mycket på stark intrigitet och på att vara känslomässigt hämmad.
Så nu har jag iallafall fått testa och insett att det inte är så roligt med svåra killar.
Men nu har jag testat - nu slipper jag undra.
Under året som har gått har jag pratat med Den Perfekta ett par gånger. När det har varit riktgtigt krisigt. Då är det honom jag har vänt mig till. Och han har funnits där. Stöttar, lyssnat och ställt upp.
Och nu efter en Kille börjar det sakta men säkert att gå upp för mig. Det var inte Den Perfekta det var fel på under vår tid tillsammans. Det var mig själv. Jag var så förbannat ledsen och sårad och totalt inte färdig med mig själv. Men nu är jag inte så ledsen. Jag har varit själv. Jag har fått se att jag klarar mig själv. Att jag kan lita till mig själv och att jag duger. Att mitt eget sällskap är rätt så bra och ganska lyxigt.
Och helt plötsligt så ser jag Den Perfekta med helt andra ögon. Med samma ögon som min familj och mina vänner gjorde från början. Och de ser en söt kille med en STOR nypa humor. Med en otrolig karisma, ett smittande skatt, huvudet på skaft. Som är oerhört företagsam, påhittig, smart, givmild, omtänksam och med det finaste hjärta man kan tänka sig.

Detta gick upp för mig ungefär klockan två imorse. Sen sov jag inte mer den natten.
Tankarna surrade som i en bikupa. Tänk om hans nya är gravid, tänk om han har gett upp om oss, tänk om, tänk om.
Imorse skickade jag ett sms och skrev att jag saknade honom. Han skrev tillbaka att han saknade mig med och att det var därför han försökte hålla sig borta. Blev inte så mycket klokare på det...