Jävla Januari-depp!

Gahh jag blir galen.
För en månad sedan var mitt liv toppen!
TOPPEN!
Idag är jag tillbaka på botten igen.
Ok det kan ha lite med den kompakta grå massa som kallas svensk (skånsk) vinter att göra men seriöst - jag blir tokig.
Jobbet känns helt oinspirerande och bara kvävande. Har hittat ett annat som jag vet att jag är kvalificerad att klara av och som jag oerhört gärna vill ha. Men ångesten över ansökan och ett eventuellt negativt svar är svår.
Känner mig som om jag är tillbaka på ruta: Labil. Det tog ändå litegrann att bli ratad En Kille (som så här i backspegeln inte var mer än en väldigt självupptagen kille).

Och sen gnager en ganska stark ånger över Den Perfekta Pojkvännen.
Vi träffades i fredags och åt lunch. Och han är precis allt som alla andra idiot-killar inte är.
För det första hämtar han mig hemma och kör mig till restaurangen. Bara en sån sak.
Och lunchen är så bra. Vår jargong är vår jargong. Vi har roligt, skrattar, skvallrar om kompisar och våra familjer. Mitt i alltihop ringer hans pappa och de pratar en stund. Och det känns så bra -så välbekant.
När han släpper av mig hemma och vi röker en ciggarett frågar jag om Mailet. Jo han har läst det. Han tyckte att det var lite oklart. Det var det kanske. Det lämnade väl en del frågetecken hängandes i luften. Men det är ju frågetecken som jag själv inte kan räta ut för tillfället.
Jag frågar även hur det går med tjejen - jo det går bra - de knatar på (wow gud vad romantiskt).

Till slut får jag mina grejor och säger hej då. Och jag undrar om han verkligen säger Hej Då.
Fick han avslut nu?
Är det över?
Paniken gnager mig lite smått. Till slut kan jag inte hålla mig längre så på lördag eftermiddag skickar jag ett sms och tackar för lunchen med ett ? gällande om vi ska höras igen.
Inget svar!
Så ikväll skickar jag ett sms till: Eller inte då?
Fortfarande inget svar.
Och då brakar allt. Jag är van vid att han finns där - att han svarar. Och någonstans har jag nog räknat med att så kommer det alltid att vara. Tanken på att det inte kommer att ske är hisnande.
Samtidigt vågar jag inte göra en framstöt just nu. Jag är ledsen över att ha blivit dumpad (alltså INTE ledsen över Killen som dumpade mig) och då är det lätt att ta till en fix av bekräftelse från gamla källor. Samtidigt fick min korta romans med En Kille mig att tänka efter. Visst där var Fjärilar - i typ en vecka. Sen var det bara jobbigt.
Med Den Perfekta Pojkvännen var det aldrig jobbigt på det viset.
Vår timing var värdelös. Jag var inte redo. Jag behövde mer tid. Han ville inte ge mig tid. Så då fick jag panik och tog honom tillbaka. Och då gick allt åt helvete. För jag var inte redo.

Han hotade alltid med att om jag gjorde slut så skulle han gå ut och hitta en ny tjej - för han vill inte vara själv. Jag har någonstans hoppats att han till slut skulle stå upp och reda ut stormen och vara själv ett tag. Då kanske vi kunde fått en chans att reda ut våra problem och ge vårt förhållande tid att mogna. Men det gjorde han inte. Han blev sambo. Med den där tjejen som är så trygg och tråkig.
Än är väl inte loppet kört - de är ju inte förlovade eller med barn.
Men det gör allt så svårt. Jag kan ju inte be honom slänga ut henne så att vi kan börja hänga. Tänk om jag får panik igen och inte pallar hans intensiva sätt. Då har jag ju sabbat för honom en gång till. Men om jag inte gör något kanske han verkligen stadgar sig med det här våpet.
Och då är ju jag körd.