torsdag 17 januari 2008

Vindarna vänder?

"Bergets topp är precis framför dig."

Så lyder mitt Österländska horoskop idag.
Ja det får vi fan hoppas tänker jag.
För det har varit en förfärligt lång uppförsbacke.

Jag vet att det är Januari. Jag har typ 0:-, solen har inte visat sig på ca 6 veckor (eller mer?), jag är trött, på jobbet är det stendött, kompisarna är lika fattiga & trötta som jag är så där blir det inte mycket till umgänge. Jag vet att jag bör väga in alla de där faktorerna för att inte sänka mig själv totalt. Men det är så förbannat svårt.
Jag kommer ihåg att jag stod på perongen en dag innan jul, på väg hem från jobbet, och tänkte hur skönt det var att alla de där negativa, malande tankar äntligen valt att lämna mitt huvud.
Jag kände mig fri, lycklig och stark.

Nu är jag tillbaka på ruta 1 igen. Ok kanske inte ruta 1 men jag har iallafall halkat tillbaka till ruta 3. Tror säkert att En Kille har lite med saken att göra. Inte för att jag deppar över honom - god no! Kan knappt fatta att jag delade säng med den där gnällspiken.
Men känslan av att vara en del av ett "vi".
Jag började direkt fantisera om barn och hus på landet. Min biologiska klocka satte igång och rusa som om det inte fanns någon morgondag. Jag vet att det är helt sjukt men jag blir trettio snart. Mina vänner börjar så sakterliga ge sig på nummer två i barnaskaran. Nellie en av mina närmaste vänner har precis köpt sitt drömhus med sin pojkvän. Och jag - ja jag bor kvar i min lilla lya, har kvar samma jobb. Det händer precis INGENTING!
Det känns som att startskottet i det lopp som kallas vuxenlivet har gått och jag missade starten...

Jag vet att med Den Perfekta så skulle jag få allt jag önskar och lite till. Han skulle behandla mig som en prinsessa, han skulle bli en fantastisk pappa och mitt liv skulle aldrig bli tråkigt.
Men jag vet inte om han och jag klarar det. Om vi kan hålla respekten för varandra. Jag vet inte om han älskar mig för den jag är eller om det bara är min dåliga självkänsla som säger mig att han inte gör det. Jag har försökt få tag på honom. Jag vill att vi ska träffas och prata. Diskutera igenom det som varit. Varför det blev fel och om det finns en chans att vi kan reparera skadan. Men han vill inte träffa mig nu.
Han har en sambo och han har trygghet. Han vet inte vad jag kommer att säga och han vågar inte ta några risker. Han har sagt att vi får se framöver. Jag förstår det. Men samtidigt tycker jag att det vore bättre om vi träffades nu. Pratade ut.
Bestämde oss för om vi ska ge det ett SERIÖST försök eller om vi ska släppa taget om varann och faktiskt gå vidare på var sitt håll. För det är inte så smart att ha det halvt om halvt som vi har det nu. Det mår ju ingen bra av.

Har försökt få tag på Terapeuten vars namn jag fick av T. Men hon svarar inte heller. Så nu blir jag väl tvingad att välja en på Eniro istället. Det känns ju så där!

Inga kommentarer: