Jag talar ut!

Har äntligen fått iväg min lilla rumpa till den där Terapeuten som jag funderat på att gå till i typ 3 år nu. Har bara hunnit med en gång och då blir det ju mest att man (jag) berättar varför jag har kommit dit, vad som ligger i mitt bagage typ.
Hon verkar bra. Lugn och sansad och faktiskt en person som jag kan relatera till. Får låna pengar av mamma för att klara det ekonomiska och naturligtvis var hon tvungen att gnälla lite när jag hade varit där. Om hur dyrt det var. Men det skiter jag i. Jag ska fullfölja detta. Gå tills min ångest inte längre ligger på ytan och hotar att fullständigt ta över vid minsta lilla setback.

Pratade med Den Perfekta igen. Den här gången lät han inte fullt lika hård. Och han gick faktiskt med på att träffas. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska säga. Om jag ska be honom ge oss en chans till. Jag tror inte det. Jag vill mest bara träffa honom för att få prata ut. Reda ut röran som jag lämnade efter mig när jag tog mitt pick och pack och flyttade ut. Jag är fortfarande inte riktigt på det klara över vad jag känner för honom. Blickar jag framåt så ser jag honom vid min sida. Och ibland känns den känslan bra. Men ibland känns det som om jag ska kvävas när jag tänker på det. Planerar att diskutera det där grundligt på mina terapi-timmar. Om det har med honom att göra eller om det är så att jag bara får total-panik vid tanken på ett nytt seriöst förhållande med någon jag faktiskt bryr mig om (till skillnad från En Kille t.ex) då jag blivit så bränd.