Att åka berg-och-dalbana

Har en väldigt känsloladdad helg bakom mig. Den Perfekta Pojkvännen fyllde år i lördags. Jag gladde mig riktigt åt att få ringa honom och höra hans röst. Jag brukar alltid komma på bättre tankar när jag har pratat med honom men desvärre blir nog inte han så glad av våra samtal så därför försöker jag att inte höra av mig om det inte är något speciellt i görningen.
Well jag ringde i alla fall en gång på min lunchpaus men fick inget svar. Gav det ett nytt försök när jag var på väg hem från jobbet och då fick jag en upptaget-ton i örat (en sådan ton som betyder att någon har skickat en upptaget-ton till en). Skickade då ett sms där jag konstaterade att han alltså inte ville ta mitt samtal men att jag bara ville önska honom en skön födelsedag. Han svarade att han hade stått i duschen - Yeah right!

Av någon märklig anledning så ville jag bara så otroligt gärna träffa honom så när Amie och hennes tjejekompisar ringde och sa att de var på väg till Den Perfekta Pojkvännens stamställe var jag naturligtvis inte sen att hänga på!
Och självklart var han där - jag visste ju att han skulle vara där.
Och det kändes så bra. Vi drack drinkar och snackade skit som om vi aldrig varit ifrån varandra.
Hamnade till slut på uteserveringen - Amie tröttnade och drog hem - och jag kände att det var läge för en seriös diskussion (stöttad av mina vin-dimmor så klart).

Jag ställde honom mot väggen - varför vägrar han svara när jag ringer?
Jag visste svaret redan innan han sa det men jag har aldrig fått höra honom säga det.
Han försöker fortfarande komma över mig och vill därför hålla mig på så långt avstånd som möjligt. Det kan man förstå och det kan jag acceptera om det inte hade varit för att han har ny tjej - och det har snart varit tillsammans i ett år. De blev tillsammans cirka en månad efter att vi gjort slut. Jag hade hoppats att han skulle ta sig samman, spendera lite tid själv och fundera på hur han mår. Men han klarar inte av att vara själv. Det var det som tog död på oss. Jag ville ha lite frihet, han ville ha våning, barn och famljebil. Det höll på att kväva mig fullkomligt.

Jag älskar honom - han är en helt fantastisk människa men jag kan inte leva med honom - inte nu - troligen inte i framtiden heller. Och fan vad jag har förbannat mig själv för att jag inte kan det. För vem vill inte leva med en människa man skrattar med, gråter med, som man kan prata om allt med, som man har fantastiskt sex med, som alla ens vänner avgudar. Det är ungefär som att jag inte vill bli lycklig. Jag väljer bort det som jag mår bra av!
Varför!?

Well hur slutade kvällen då?
Jo kvällen slutade med att Den Perfekta Pojkvännen gjorde klart att han inte ville att vi skulle ha någon kontakt. Att det vi hade var speciellt och att han inte skulle få det igen så det var lika bra att gå vidare. Jag frågade om han var lycklig med henne. Han svarade att Ja det var han, hon gav honom det han behövde. Typ trygghet. Det kommer jag aldrig kunna ge honom. Jag kan inte ens få mig själv att känna mig trygg. Jag fladdrar runt som en nervös fjäril.
Det är inte vad han behöver.
Till slut stängde stället och jag gick och hämtade min jacka och började promenera bort till taxi-stoppet. Det sista jag ser är Den Perfekta som springer efter sin trygga tjej och ropade:
-Älskling, vänta på mig.
Jag kände mig lite patetisk och ganska ensam.

Nästa dag skrev jag ett låååååååååångt avskeds-mail där jag försökte förklara varför jag har betett mig som jag har gjort och hur jag mår. Jag ägnade halva eftermiddagen åt att snörvla över tangent-bordet. Till sist skickade jag iväg det (lite svamligt och med några stavfel, jag var så trött till slut men skit samma).
Imorse vaknade jag med ågren och ångrade mig (det var väldigt känslosamt).
Han har inte svarat.
Det känns också en smula jobbigt. Men framför allt väldigt tomt!