En vecko-resumé

Det är ju helt sinnesjukt vad veckorna går fort. Redan torsdag -det känns som om det är tre timmar sedan jag satt här med galen söndagsångest.

Var ledig i tisdags och var så effektiv att jag nästan blev rädd för mig själv.
Hann bland annat med att gå två långpromenader med hunden, städa hela lägenheten, tvätta alla kuddar, täcken och filtar, återställa ordningen efter elektrikernas framtåg, kolla upp en del nya jobb, hjälpa en kompis att flytta (inte hela hennes bohag men dock en del) samt sortera hela min garderob.

Mötte upp med Nellie efter jobbet igår för ett par välbehövliga glas vin och redogjorde då för hela min lediga dag samtidigt som jag rev ett gammalt kvitto i tusen småbitar. Hon konstaterade med lätthet att jag troligen är något sexuellt fustrerad. Det har hon ju antagligen helt rätt i.
Inte blir saken bättre av att jag fick ett sms från 24-åringen häromdagen. Nästa veckas arbetsresa har blivit inställd för hans del. Det vill säga, han kommer inte till min stad.
Det vill säga bye bye to helt okomplicerat galet efterlängtat sex.
Jag dör!
Men han kanske kommer veckan därpå.
Jag kan ju inte annat än att hålla tummarna.

Boden och jag fortsätter vår vana trogen att sms fram och tillbaka om de små sakerna i livet.
Det är otroligt trevligt men jag undrar även var det hela ska sluta?
I januari firar vi ett år som sms-par.
Snacka om very år 2007.

Och sen har vi London-killen som har pokat mig varje gång jag loggar in på FB.
Jag pokar naturligtvis tillbaka men undrar samtidigt var allt detta pokande ska vara bra för.
Såg filmen Closer och började fundera ännu mer på det hela när den ena killen säger:
-Fancy a poke!
till sin flickvän.
Jag menar det är lite mellanstadievarning över det hela. Men å andra sidan har London-killen en 12-årings mentalitet ibland, det var ju en av de största anledningarna till att jag valde att rata honom och inte ta mitt pick och pack och flytta till London.
London-killen var ju nämligen väldigt på. Han ville väldigt gärna att jag skulle flytta över till de engelska öarna och bo med honom ett tag innan vi skulle flytta tillbaka till Sverige, skaffa barn och leva happily ever after.
Jag sa Nej Tack.
Men nu när chansen är förbi så framstår erbjudandet helt plötsligt som allt mer lockande.
Jag blir ju absolut inte ett jävla dugg klok på mig själv imellanåt...