Att bearbeta sorgen efter ett sprucket förhållande.

Imorse på Malous morgon-talkshow (som jag för övrigt inte alls gillar utan bara har på för att hålla koll på klockan när jag ska hinna med bussen) pratade de om en bok som heter "Sorgbearbetning". Gäster var killen som tagit initiativet till att övesätta boken till svenska samt en tjej som lämnat ett förhållande och inte tagit det så bra. Tjejen berättade sin historia om hur hon fullkomligt tappat tappat fotfästet när hennes förhållande sprack. Och hur hon kommit i kontakt med den här boken och skickat ett mail till den här killen där hon mer eller mindre berättat sin historia och bett honom om hjälp. Och hur det hade hjälpt henne ur hennes svarta hål.

Jag läste om den här boken när X:et hade gjort slut. Och jag kände så väl igen mig i allt hon sa.
All skit som passerade genom mitt huvud under de där åren efter vårt break-up. Jag var nästan 27, jag trodde att hus och förlovning stod nästa på listan. Vi hade till och med beställt en hund. Så åkte vi iväg på den där förbannade weekend-resan och allt var bara konstigt. När vi kom hem så släppte han bomben. Jag kommer aldrig glömma det där ögonblicket. Jag satt i sängen, han satt på en stol bredvid med huvudet i gömt i sina händer och ångesten strålande ur varenda por på hans kropp när han kvävde fram de där orden:
- Det här går inte längre, jag älskar dig inte mer.
Och bara så där tog nästan sex års förhållande slut. Från en dag till en annan. Fem timmar senare satt jag i min systers kök. Jag sov aldrig i vår lägenhet igen. En månad senare hade jag flyttat från vår rymliga fyra till en andrahandsetta vid en av stans mest trafikerade gator. Hade någon talat om för hur många timmar av förtvivlad smärta jag hade framför mig då hade jag nog gett upp där och då.

Mattan ryktes undan för mina fötter. Jag var 27. Jag hade älskat en människa så högt som man kunde älska en annan människa. Jag fanns där för honom, gav, stöttade och älskade. Men fram för allt så gav jag upp mig själv. Den glada, utåtriktade roliga och omtyckta tjej jag en gång varit var helt plötsligt bara borta. Så där stod jag och undrade vad fan jag hade tagit vägen och vad jag pysslat med. Tiden efter att vi gjort slut var helt vansinig som så här i efterhand framstår som i en vag dimma.

Men jag har tur. För jag har en fantstisk syster. Hon fanns där. Trots att jag inte funnits där för henne. Jag bodde hos henne i tre veckor. Och hon fixade och donade. Lagade mat, gav mig frukost på sängen, tog hand om min tvätt och såg till att jag kunde fungera något så när normalt i min vardag. Jag tog bara en eftermiddag ledigt från jobbet under den här tiden - en eftermiddag!

Men framför allt så fanns hon där när jag behövde prata. Vi satt i timmar i hennes kök och jag fick älta och älta. Och hon påminde mig om den där fantastiska personen jag en gång varit. Och sakta men säkert började jag tro på att den där personen fanns kvar där inne någonstans. Det kom vid små flyktiga ögonblick. Men då och då kunde jag känna den gamla Milou inom mig. Pocka på min uppmärksamhet. Och de där korta ögonblicken fick mig att kämpa på. Att inte ge upp. Så jag började jobba med mig själv. Jag läste böcker, pratade med mina vänner och jag talade om för mina gamla vänner (varav ingen genomgått vad jag fick "äran" att göra) att jag inte mådde bra. Att det jag råkat ut för var svårt och att jag behövde tid för att komma tillbaka.
Jag slutade skämmas för att jag var männsklig och erkände mina svagheter. Och sakta men säkert började hon komma tillbaka. Den roliga, utåtriktade, fördomsfria, starka och omtänksamma människan som är jag. Idag mår jag bra igen. Jag är lycklig, för det mesta. Och viktigast av allt: jag är stolt och lycklig över att vara jag!

När jag såg det där inslaget på tv idag så slog det mig. Jag klarade mig ur det där på egen hand. Jag hade inte råd med en terapeut och jag kunde valt att stanna med Den Perfekta Pojkvännen eftersom det hade varit den enklaste vägen att ta just då. Men tack vare mina (nyfunna) vänner och min underbara, underbara syster så red jag ut stormen. Och kom ut som en hel människa. En människa som har lärt sig en hel massa om sig själv och som har lärt känna sig själv. Som vet vem hon är och som har lovat sig själv att aldrig tappa bort sig sjäv igen.
Det är nästa som att vara lite nyförälskad. Att bara få hänga med sig själv och lära känna fler och nya sidor av sig själv. Det är stort. Och det gör mig så vansinigt stolt över mig själv.

Jag tror till och med att jag i dagsläget skulle klara av att träffa X:et utan att få ett psykbryt.
Jag pratade med Systern om det där här om dagen varpå hon sa:
- Jag skulle så gärna vilja träffa honom och tacka honom för att jag fick min syster tillbaka.

Och lite så känns det även för mig idag.
"Ok du var en fegis, och du gjorde mig så jävla illa. Men TACK för att du gav mig möjligheten att ransaka mig själv. Och för att du gav mig chansen att träffa alla de fantastiska människor som jag lärt känna de senaste åren. Och uppleva alla de roliga saker jag varit med och faktiskt ha vett att uppskatta dem. Och för att du gav mig mitt rätta jag tilbaka.
Och TACK för att du gav mig min relation till min syster tillbaka."
För vårt band är starkare än någonsin och det kommer aldrig att brytas. För vi fick även lära oss att uppskatta varandra!