Varför tjatar de om att vi bara vill gifta oss, det är ju de som inte klarar av att vara ensama mer än en nanosekund!

Berättade för Systerns Pojkvän om London-killens mail. Han skrattade och sa:
- Ja Milou vad var det jag sa om den där killen?
Men då tyckte jag att de skulle ge mig lite cred för det var ju trots allt jag som sa Tack å hej när killen började flippa ut. (Läste igenom ett gammalt inlägg i min dagbok och då kom jag verkligen ihåg vilket pucko han är. Thank god för dagboken, den är suverän att ha när man börjar halka av banan. Vilket jag inte håller på att göra just nu men still...)
Anyways...
Systerns Pojkvän berättar iallafall att även han fått ett mail från London-killen. Innehållet skillde sig dock en del från det jag fick. Nä, killen går tydligen och funderar på att bli sambo med den här nya förmågan (roligt uttryck - och jag är övertrött).
Men hallå!
De har varit tillsammans i typ en månad.
Så patetiskt. (Nä jag är inte bitter, jag tycker faktiskt att det är fullständigt patetiskt.)

Och på tal om patetiskt, Amie har ringt mig nu varje kväll och gråtit floder över den förlorade killen. Jag vet att jag låter helt iskall just nu men jag blir bara lite trött. Hon gör ju för tusan aldrig något åt sin situation. Hon låter sig behandlas som en dörrmatta och sen blir hon dumpad och super-ledsen. Och jag lyssnar men framför allt så försöker jag få henne att börja tänka på sig själv och inte bli som en loj vante så fort det dyker upp en kille. Och hon lyssnar och tar in och så plötsligt dyker det upp en ny - eller gammal - kille. Och vips så är den loja vanten tillbaka.
Och sen går hela scenariot på repeat tills jag sitter där och tröstar och ger goda råd igen.
Jag är själv en sådan typ av person som hela tiden försöker jobba med mig själv och jag blir så trött på personer som inte gör det. Sitt inte på din ända och tyck synd om dig själv - gör något åt saken istället!
Typ!