Men va fan!!!

Jag började ju gå i terapi för ett par månader sedan.
För att reda upp känslorna kring mitt kraschade förhållande och min något komplicerade
jobbsituation trodde jag.
Men nu verkar det som att det faktiskt kan ligga djupare än saker som händer runtomkring mig.
Nu börjar det närma sig saker som händer inom mig.

Fick för ett par veckor sedan en bok av min Terapeut.
Hon gav mig den under förevändningen att jag skulle läsa den och på så sätt förstå min gamla psykopatiska chef lite bättre.
Jag utgick ifrån att den skulle handla om min chefs skruvade persona och fram tills nu har den blivit liggandes här hemma.
Men så hände en liten grej på jobbet. Det var ingen big deal men den involverade mig.
Och DIREKT så kom ångesten som ett paket på posten.
Jag klarar inte att bli krititserad.
Jag måste vara bäst, fläckfri, och ofelbar.
Och som av en händelse så började jag läsa den där boken i samma veva.
Jag vet inte varför jag började läsa den just nu - men det finns väl en mening med allt antar jag.
Och efter ett par kapitel så insåg jag.
Min Terapeut hade inte gett den till mig för att den handlade om min chef.
Hon hade gett den till mig för att den handlade om mig.
Hon är smart min Terapeut.
Boken heter: Men jag då?
Och den handlar om folk med narcicistiska drag.
Folk som tror att allting kretsar kring dem.
Och som döljer skam med att vara perfekta, tävla med andra och som i många fall utgår från att allting kretsar kring dem.
Så om man till exempel får skit för något på jobbet, ja då måste man säga upp sig, för det är så skamligt att man har visat sig svag och inte bäst.
Att tillåta sig själv att vara männsklig, och inte bäst är ett tecken på svaghet.
Innerst inne handlar det ju om en fruktansvärt dålig självkänsla.
Fråga är ju bara VAD som orsakat denna förfärligt dåliga självkänsla?
Jag tror mig ha mina aningar.
En händelse jag råkade ut för som barn och som jag aldrig tagit tag i.
Jag är ju inte helt säker.
Ibland har jag nuddat vid det men valt att trycka bort det, dels för att jag inte är säker, dels för att om det är som jag tror så är det så sjuhelvetes jävla jobbigt att jag inte vet vad jag ska göra med det.
Men samtidigt så kan det ju förklara en hel massa saker och kanske till och med göra mig till en lyckliga människa i slutändan?
Jobbigt läge kan man säga!