Det kallas visst semester?

Ok så jag bestämde mig för att min inte så väldigt upphetsande livssitutation i Sverige var tvungen att genomgå vissa förändringar. Jag är inte nöjd med mitt arbete, jag vill tillbaka till det jag en gång lämnat och få en chans att hugga tag i nya utmaningar.
Så jag åkte till London och kände inspirationen och engergin återvända.
Och jag tog ett beslut om att åka dit igen, om så bara för ett år.
Helt plötsligt fick mitt liv en ny mening, en ny innerbörd.
Jag hade ett konkret mål och slapp gå genom livet genom att bara genomlida en dag efter en annan - planlöst drivande utan slutdestination.

Att jag är singel är inget jag är över lycklig över men eftersom det är så situationen ser ut så får jag göra det bästa av den. Hellre förverkliga mina drömmar i London än att gå och hemma i lilla Svedala och vänta på att en man ska komma och rädda mig från min ensamma misär.

Och jag lyckas ganska bra med att avskärma mig. Jag har slutat med bittra kommentarer om folk som "nöjer" sig och istället med en ganska stark kraftansträngning lyckats lägga mitt fokus på något annat än just familjeliv och kärlek.

Men så kommer semestern i vägen. Jag hade planerat att sitta på mitt lilla vindsrum i stugan och låta kreativivteten flöda. Men för det första är jag helt slut efter en stressig månad på jobbet.
För det andra är ju knappast själv i stugan. Jag trängs med familj och vänner, par och gravida, småbarn och gamlingar.
Ger man sig ut på ön är det inte precis samma ös som det var för 5 år sedan. Min generation har börjat yngla av sig och föredrar att stanna hemma med "Allsång" och ett glas rosé.
Och självklar så måste man stålstätta sig mot alla dessa frågor från folk man inte sett sen förra sommaren:
Var är din kille då?
Är inte du tillsammans med Exet mer?
Men han den Perfekta, var tog han vägen?
Men börjar det inte bli dags för barn för dig snart?
Osv.

Jag hade till viss del förberett mig på denna par-misär och ringde in Studenten två dagar innan jag åkte upp.
Jag vet att jag hade lovat mig själv att det var slut på det där tramset men efter tre månaders torka (om man borträknar 2 totalt katastrofala 25-åringar) så visste min frustration inga gränser. Och det var BRA!
Galet, svettigt, mysigt och när det var över så förklarade jag att jag skulle upp och jobba dagen efter så han var tvungen att gå...
Det är ju så vi fungerar - vi spelar spel - då är vi som bäst.
Och tills den riktige "Mannenimittliv" dyker upp fungerar det ganska bra.