När man är singel så går man ju lite grand omkring med en spänd förväntan på när kärleken ska dyka upp. Jag kan fortfarande minns tonårens vansinniga förälskelser och de första oerhört pirrande månaderna tillsammans med Exet. Och det är ju den där pirriga känslan man inväntar som singel.
Det där ögonblicket när man tittar på en person (kanske någon man känt sedan länge) och helt plötsligt ser den personen med helt nya ögon.
Och självklart ska känslan infinna sig när man verkligen har bestämt sig för att den inte bör göra det.
Granne med vårt sommarhus bor en familj med tre barn, en dotter och två söner varav mellanbrodern är jämngammal med mig. Sedan barnsben har det naturligtvis varit spännande med den här jämngamla grannen F, och då vi har ganska fri insyn till deras hus ägnades dagarna titt som tätt åt att spana för att få en skymt av denna så söta och ganska blyga sommar-crush.
Men vi blev vuxna, jag träffade Exet, F flyttade till Köpenhamn och påbörjade en evighetslång utbildning till svårmodig konstnär och intresset, det dog med barndomens naivitet.
Men F har en äldre bror: M.
Jag har aldrig ens skänkt M en tanke. Han var allmänt känd på ön som en stökig slacker och storyn om att han åkt dit för taxi-rån och suttit inne blöttes och stöttes under lång tid med skräckblandad förtjusning här ute.
Men för ett par år sedan dök han upp med en liten tjej som visade sig vara hans dotter.
Uppenbarligen separerad gjorde han allt med sin lilla söta lin-tott och jag kommer ihåg att jag imponerades av hans sätt av vara och prata med sitt barn.
Han hade verkligen förändrats.
Fortfarande inget av intresse, hallå, min vana trogen hade jag siktet inställt på en 83:a här på.
Men så var det då dags för ö-fest med dans i hamnen. Jag och Syrran var i vårt esse men 83:an han höll sig på betryggande avstånd. Och helt plötsligt dyker M upp. Jag hade sett honom dansa med sin dotter och sa till honom att jag tyckte att de var fina ihop.
Han frågade var min man höll hus...
Sen dansade vi galen bugg tills dj var tvungen att packa ihop.
83:an hade sedan länge försvunnit, syrran hade också knallat hem men det spelade det inte så stor roll. M var ju kvar så jag skulle slippa gå den bäckmörka stigen hem själv.
Så när musiken slocknat börjar vi gå hem och 20 meter in på den svarta stigen stannar M mig och vi börjar naturligtvis hångla.
Inte så otippat, de där vibbarna kände jag av redan när han kom tillbaka för en andra dans.
Otippar dock att det kändes så angenämt.
Vi fortsätter gå och när vi kommer fram till hans hus stannar vi och blir ståendes där i nästan en timme.
Han ställer 1000 frågor. Kan inte förstå att han aldrig lagt märke till mig förr.
Frågar om inte jag vill ha barn (ha - där kom den igen den oundvikliga frågan igen).
Sen skojar vi om hur komiskt det hade varit om vi faktiskt hade blivit tillsammans då våra familjer har känt varann i typ 100 år och varit mer eller mindre i luven på varann de senaste 40.
Kyssarna blir allt mer intensiva, och jag tar upp fråga om vi ska ligga eller inte.
Jag vet, jag har blivit krass, förutsätter alltid att det bara är det det handlar om.
Han blir först förvånad men sedan galet upphetsad och föreslår att vi ska ta deras ena bod i besittning.
Hur lockande det än låter så inser jag att med tanke på hans hus utsatta position är det en Walk of Shame inget sex i världen kan få mig att gå.
Så jag går hem men lämnar mitt mobilnummer med en vag plan om att vi på något sätt ska kunna smita iväg nästa dag.
Och det är när jag kommer hem och lägger mig i sängen som den där känslan börjar smyga sig på för första gången. M! Som har funnits i grannhuset i hela mitt liv - och som jag aldrig någonsin ägnat en enda tanke. Helt plötsligt är han allt jag har i huvudet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar