Dagen efter...

När jag vaknar dagen efter är jag allt annat än pigg.
Och något förvirrad. Ligger kvar i sängen en stund med en märklig känsla i kroppen.
Inser att jag behöver ett bad för att piggna till.
Men känner mig blyg. Jag vet ju att han kan se mig från bryggan.
Så jag övertalar kottarna att följa med - så kan jag använda dem som täckmantel.
När jag kommer upp har jag fått ett sms:
- Skönt i vattnet ?
Jag tar det som en porrig invit, vårt avsked kvällen innan lämnade ju en del att önska.
Så jag svarar med klara undertoner och en timme senare trillar nästa text in.
Han undrar om vi ska träffas.
Jag svara och undrar var.
Han frågar om jag inte sett hans lilla bod?
Nej svarar jag, men jag borde få se den...

Vid det här laget är jag så uppeldad att jag knappt kan tänka klart. Eller jo tänka klart kan jag men tankarna kretsar bara kring en enda sak och jag håller på att bli helt galen.
Då tystnar telefonen och jag blir förvirrad (och lite nedstämd ska erkännas).

Tre timmar senare, när jag gett upp hoppet, skickar han ett sms och frågar om vi ska kolla på film på kvällen. Jag tar "film" för något annat och genmlider därefter 5 olidligt långa timmar med familjen innan kvällens kortspel drar igång och jag kan ursäkta mig med att min plötsliga huvudvärk nog kräver en promenad.
När jag kommer hem till honom har hans pappa och pappans sambo åkt hem och han är kvar med sin lilla tös som absolut inte är sugen på att sova. Hon vill veta vem jag är, vad jag heter, var jag bor, vad min hund heter och vad mina brorsöner gör.
Jag förväntar mig galet roundez-vouz men får stilla söndagkväll med en touche av familjelycka.

Där sitter jag alltså med två kondomer (aldrig utan kondom, hur uttänkt det än må verka) i fickan och tittar på tv med en sexåring bredvid mig i soffan och den härligaste mannen man kan föreställa sig på golvet framför mig.
När dottern somnat bär han in henne i sin säng och jag tänker att nu blir det hångla av.
Men det blir inte porrigt hångel.

Vi ser en Lasse Hallström-film, jag med benen över hans knä, lite trevande kroppskontakt.
När filmen är över sitter vi tätt ihop i soffan och pratar om allt.
Han berättar om dotterns mamma, om sina föräldrars långt ifrån rumsrena separation, om sitt projekt som han håller på att dra igång och ska starta till våren.
Han frågar mig om råd, visar skisser, undrar om inte jag kan komma med in-put.
Och jag berättar om Exet, om jobbet som gick åt helvete, om saker som varit jobbiga.
Utan att känna mig besvärad. Det känns lätt.

Jag går hem halv tre på natten. Vi har inte sex, men ett par godnattkyssar får jag.
Han tar min mailadress för sitt projekt. Jag frågar om han kommer ut nästa helg.
Det gör han inte, han ska till Stockholm.
Och jag är återigen förvirrad.
För när jag vaknar på morgonen har känslan försankrat sig i magtrakten.
För M han är den där side-kicken jag så desperat letar efter. Den man som jag har en vag fantom-bild av i huvudet, men som jag inte vet om jag kommer att känna igen i riktiga livet.
Han är kreativ, självsäker, han är manlig (åhh vad jag gillar en manlig man) men han är även ödmjuk, ansvarsfull (där skiljer han sig från de killar jag brukar träffa), omtänksam, drifitig, full av visioner och inte rädd för att drömma.
Han är min dröm-man, packeterad och klar.

Och uppenbarligen helt obegriplig (inget nytt under solen här inte).
Han skulle egentligen åkt hem på söndag em men valde att stanna kvar på ön, troligen för att vi skulle hinna ses.
Men från lördag natt till söndag natt genomgår han en oerhörd förändring.
Inte helt otippat att det hade något med dotterns närvaro/frånvaro att göra och så långt är även jag med.
Men när jag vaknar upp på måndag morgon så gör jag det ett längtan efter att få vara nära honom igen.
Så jag skickar ett sms, tackar för igår, gnäller lite på stormen som härjar utanför, tackar gud för att jag kan koppla upp mig.
Ok kanske inte världens mest intressanta sms men det är ju mer för att checka läget...
En timme senare ringer han men det är uppenbarligen en felringning från jackfickan för det enda som hörs är brus.
Så mitt hopp förbyts för 52:a gången i ordningen mot förtvivlan och efter att hårdbevakat telefonen hela kvällen går jag och lägger mig med vetskapen att jag än en gång gått på en nit.

Det blir allt mer klart att Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Och för var gång jag springer på en nitlott blir jag mindre och mindre angelägen om att alliera mig med Mars-folket.
För om man är inställd på att vara själv och att man kan klara sig på egen hand, med sina egna mål, så vill man inte ha någon som ger en smakprov på hur det är på andra sidan.
Man vill inte få små previews på hur mysigt familjelivet med sovande barn i soffan och Lasse Hallström i DVD´n kan vara. Man vill inte ha någon som knackar sönder det hårda skal man omger sig med genom att tala om för en att man är fin eller bra. För om den personen i nästa sekund är borta så har skalet fått sig en spricka och då måste man ägna dyrbar energi åt att fixa det istället för att ägna sig åt saker som har med sitt eget självändamål att göra.