I surrender and get bitter!

Nä nu lägger jag ner!
Jag orkar inte med mer drama.
Jag är officiellt trött på att vara singel.
På alla dessa toppar som sedan åtföljs av djuuuuuuuuupa dalar.

För det blev ju en fortsättning på den där semestern...
83:an som inte var en 83:a utan en 82:a som jag faktiskt också känt sedan jag föddes typ, var visst inte så ointresserad.

Jag fick inget svar från M.
Men man har ju börjat bli hårdnackad.
Så det var bara till att shake it off.

På onsdagen har vi fest och efter middagen dyker 82:an och hela hans garde av bröder upp.
Min lilla 82:a lägrar snabbt stolen bredvid min och viker inte från min sida och till sist vänder han sig mot mig och säger:
- Nej men Milou vad säger du, ska vi inte gå ut och hångla?
Bara så där, i ett rum fullt med folk. Fast ingen hör förstås!
Men jag blir så överumplad så jag säger nej.
Måste samla mod. Så det gör jag.
Och efter en timme föreslår jag att vi ska "gå ut och röka".
Så utrustade med ciggaretter, drinkar och förväntningar smyger vi oss upp till boden.
Och där hånglar vi.
Förstår Ni den känslan av att sitta i dörröppningen på en nedgången snickarbod i skärgården och hångla med en kille som man velat hångla med i en hel evighet.
Det är ju magiskt.
Han kysser precis som han är; långsamt, eftertänksamt och fint.

Resten av kvällen är inte sämre. Vi smyghånglar ute i hallen men låtsas som ingenting inför de andra. När festen ebbar ut sitter vi kvar på verandan och hånglar, myser och pratar tills natten övergår till morgon.

Dagen efter får jag ett sms:
"Tack för igår. Det var trevligt och mycket mysigt att kyssas med dig".
Jag har inte fått ett så fint sms på år och dar. Normalt när jag får sms handlar det om var och när vi vi skal ligga.

När jag kommer hem börjar han prata med mig på FB.
Och sen börjar vi prata på MSN.

Och så igen tänds hoppet.
M skickar ett sms, jag svarar mest för att vara artig men han svarar inte.
Något mail om hans framtida projekt dyker inte heller upp.
Men det spelar helt plötsligt ingen roll.
Studenten dyker upp första helgen efter att jag kommit hem och beter sig lite som ett plåster.
Inte heller intressant.
Jag går ut och dricker drinkar med E, hennes kille och hans nya kollegor från London.
Jag hamnar bredvid chefen som ser ut som en snygg George Clooney.
Jag är på mitt bästa humör och E imponeras av hur jag lyckat charma "George".
Han ser inte bara ut som George C, han har tydligen MAKT och massvis med pengar.
Inte ett dugg intressant.
Inte ens när George fiskar fram ett Nalle Puh-plåster ur plånboken till mitt brustna myggbett bryr jag mig.

Allt jag kan tänka på är mina MSN-konversationer med 82:an.
För han är fin och min fantasi har börjat gå i spinn.
Jag kollar till och med upp vad en tågbiljett till Stockholm skulle kosta.
Om han skulle få för sig att fråga.
Jobbtimmarna segar sig fram när jag drömmer om hur vi åker till London tillsammans och hur vi sedan ska leva lyckliga ever after. Kanske ska jag till och med sjunga när han spelar på sin gitarr.

Skitpatetiskt jag vet. Men jag kan inte låta bli. Tankarna går inte att stoppa.
Jag erkänner till och med för svägerskan som höjer ett varnande finger men även hon blir lite exalterad.

Och DÅ!
När lågan är tänd.
Då rasar det precis som det brukar göra...

Igår kväll, loggar in på MSN. Han är där men jag vill inte börja en konversation.
Det gör inte han heller. No biggie!
Men ikväll kan jag inte hålla mig.
Hans status är inte vid datorn men jag skickar ändå iväg ett "Hej, vad gör du"?

Då loggar han ut.
Well det är ju ganska obvious vad det budskapet är?

Så nu - nu skiter jag i det här!
För jag ORKAR inte gå och hoppas mer.
Jag ska bara gå och bli bitter, yes det ska jag!

Jag kanske sms:ar Studenten för lite crazy sex.
Men that´s it!