Nu har jag nog fan bränt det sista skeppet!

Jaha!
Man kan väl lugnt säga att jag aldrig varit så singel som jag är just nu!
La helt ner Den Perfekta. Hade en diffus idé om det skulle bli han och jag.
Kanske inte så mycket för att jag är så förbannat kär men för att det hade varit tryggt och sälla sig till strömmen och skaffa det där huset och det där barnet som alla tjatar om och som tydligen ska vara så speciellt.
Så jag skickade en typ av kärlekshälsning, via snigelpost, till hans jobb.
Men sen kunde jag ju så klart inte hålla mig så jag skickade ett sms.
Och fick ett mycket kort och faktiskt ganska otrevligt svar.
Och DÅ fick jag closeur. Det kändes som en befrielse. Jag trodde att jag skulle bli ledsen men det blev jag inte. Det kändes lite som att kapa livlinan.

Och så var det dags att ta itu med Studenten (aka Fem-i-fem).
Tillbaka på ruta ett, sms fram och tillbaka, bara booty-sms, i vanlig ordning.
Så igår nådde det väl lite sin kulmen.
Jag kände delvis på mig att det var dags.
Men jag kände även att jag inte ville vara den som sms:ade.
För jag vill mer än att vara hans fem-i-fem-ragg. Jag vill att han ska ge oss en chans.
Och jag pallar inte gripa efter halmstrån mer.

Så när jag trillar in i min lägenheten klockan tre (efter att ha fyllesnackat med grannens och tillika min kollega i styrelsens kompis utanför porten - ingen bra idé) så sms:ar jag inte till Studenten, utan till Tandläkaren.
För det blir så jobbigt Och tandläkaren känns ändå safe -rent känslomässigt alltså.
Men han har tydligen bestämt sig för att hålla på sitt kyskhetslöfte.
Tur är väl det.
För jag är full som en kastrull och logiken i sms:et lyser med sin frånvaro.
Men ett sms kommer det ändå.
Från Studenten.
Låter honom komma hem till mig men där och då bestämmer jag mig att det är dags att lägga korten på bordet.
Lika bra att passa på när jag är tokfull, annars får jag aldrig det ur mig.
Så jag säger som det är. Att jag är kär. Att han är fantastisk. Att allt jag vill är att han ska ge oss en chans.

Men han vill inte.
Han tycker inte att han har något att erbjuda. Att han är arbetslös och inte vet var han kommer att hamna när han väl får jobb. Han säger även att han inte känner för mig som jag gör för honom.
Ja och så håller vi på så där och jiddrar fram och tillbaka.
Sen blir det kel i vanlig ordning. Men jag står emot.
Det är jag sjukt nöjd med.
Han stannar inte natten utan bestämmer sig, efter ytterligare tjafs, att han ska gå.
Då säger jag det där som jag vet är nödvändigt men som ändå är tufft.
- Går du nu kan du inte komma tillbaka. Då är det över.
Och han går.