En del skördar där andra sått!

Jag fick ett booty-call från Mr Little Wanna be a Hardrocker.
Fine tänkte jag, då vet jag var vi står.
Så helgen efter, på fredag kväll, sms:ar jag och föreslår "Efterfest?".
Var på puckot svarar:
- Vem är du?
Då tog jag mig i kragen och la ner hela projektet.
Och dagen efter svor jag att nu fick det fan vara nog.
Är trött på att över huvud taget inte förstå ett skit av det manliga släktets beteende.

På lördagen var det dags för maskeradfest. Jag var inte precis supertaggad om man säger så.
Men festen var betald sedan en månad tillbaka och jag hade lovat mina patners in crime att jag skulle gå.
Så jag gick.
Och tänkte, jag kan ju ha kul och bara skita i allt vad killar heter.
Och då får man dem naturligtvis efter sig som en svärm flugor.
Och så dyker helt plötsligt Dan Bäckman upp. Ja alltså det var ju inte Dan Bäckman (han finns ju bara på tv) men han var utklädd till Dan B. Och sjukt lik.
Vi börjar prata i baren och helt plötsligt har tiden flugit iväg och festen börjar lida mot sitt slut.
Jag är inte ett dugg intresserad men när en efterhängsen beundrare vägrar fatta vinken får jag ett konstigt ryck och kysser Dan B.
Vi går ut på bakgården för att jag ska få fortsätta min fula ovan av fyllerökande och där blir vi sittandes.
Vi pratar om förhållanden, om barn, om våra jobb osv. Han har en son som är fyra men han och sonens mamma har separerat. Jag skäller på honom för att jag tycker att folk med småbarn idag ger upp för lätt. För att de inte orkar kämpa under de tuffa småbarnsåren.
Sen deklarerar jag att jag fan inte tänkter sätta några barn till den här sjuka världen om jag inte har hittat en bra side-kick som kan hjälpa mig.
Very charming med andra ord.
Sen hånglar vi lite till. Jag är fortfarande inte intresserad.
Till slut inser jag att klockan är tidig söndag morgon och på måndagen väntar nytt jobb med allt vad det innebär.
Så vi ger oss ut på stan för att hitta en taxi så att vi kan ta oss hem - på var sitt håll.


Men det är DÅ som det händer konstiga saker.
På vägen drar han in mig i en butiksentré och vi står där i det kalla neonljuset och hånglar som två fjortisar medan folk som faktiskt är fjorton (typ) ragglar förbi på väg hem från krogen.
Plötsligt tar han tag i mig och ser mig rakt i ögonen och säger:
- Var fan kom du ifrån?
Och så är det som en blixt från klar himmel. Han är fantastisk. När vi kysser varann känns det inte som någonting jag upplevt tidigare. Det är en connection, som om vi hör ihop.
Och jag vill aldrig släppa taget.
Utan peruk påminner han om Mads Mikkelsen och jag kikar på honom och undrar:
Är det så här mannen i mitt liv ser ut?

Jag frågar honom om det bara är jag eller om det hände någonting konstig mellan oss. Och han tittar på mig och säger:
- Nej det är inte bara du, det här är heeeelt sjukt!

Till slut får vi, på grund av risk för frostskador, slita oss ifrån varandra.
Vi byter nummer och jag säger lyckligt att jag inte kan vänta tills vi ska ses igen.
Jag ringer honom så fort jag satt mig i taxin och vi pratar hela vägen hem.

Väl uppe i min lägenhet säger jag till min syster:
- Jag tror jag mötte mannen i mitt liv ikväll.
För jag har aldrig upplevt någonting liknande förr i hela mitt liv.
Innan jag går och lägger mig får jag ett sms:
- Ahh shit vilken tjej du är :)
Jag somnar lycklig.

Inser ett par timmar in på söndagen att det är något som inte stämmer. Så jag checkar honom på nätet (man blir spionig av att vara singel för länge).
Och han står listad med en tjej. Så jag gråter hysteriskt i badkaret och intalar sedan mig själv att inte ta ut någonting i förskott. På måndagen får jag ett sms, han undrar hur dagen har varit.
Skickat 14.32 = på arbetstid.
Men jag blir ändå så glad. Kör strålande lycklig från jobbet och funderar länge och väl på ett välavvägt svar (för så gör vi tjejer...).
Så går det en vecka utan att jag hör ett ljud.
I måndags hade jag tid med min terapeut. Så jag berättade allt för henne.
Varför leva i ovisshet svarade hon. Sms:a och fråga vad som hänt.
Så får du kanske svar!
Det fick jag.
Följande:
"Allt är ok, och jag skulle antagligen göra samma sak igen om vi träffades. Men det är inte rätt mot någon eftersom jag redan har ett förhållande. En fika är max..."

Ok först;
jävla skithelvetes gudjävel (ja eller vem det nu är som styr över sånna här grejor).
Sen:
Jag kan inte få människan ut ur mitt huvud. Han seglar runt och spökar runt där, och vägrar ge sig av.
Min terapeut (jag börjar låta som en galen Hollywood-skådis som inte kan ta ett steg utan att rådfråga sin terapeut...) tyckte att jag skulle vara försiktig. Hon menade att det är en stor känslomässig risk att ta nu när jag äntligen landat igen. Och samtidigt kan jag inte låta bli att undra:
Tänk om det faktiskt är så att han är mannen i mitt liv? Ska jag bara låta honom glida mig ur händerna utan att ens ha försökt klura ut hur det ligger till?
Det tar kål på mig.
Dessutom har jag haft nackvärk i två veckor.
Det gör också ont!