Kan man få lov att kasta in handduken nu?

Jag borde kunnat räkna ut att det inte var en bra idé att över huvud taget tänka tanken att involvera mig med en upptagen man. Men man är väl optimist! Så man tänker att en liten fika kan ju omöjligt skada. Bara för att reka läget. Få veta vad som är på gång.
Ena stunden tänker jag att han troligen inte är det minsta speciell, bara en till åren kommen småbarnspappa som behöver få sitt ego smekt för en kväll. Nästa sekund vänder sig magen av upphetsning när minnet från våra kyssar spelas upp i mitt huvud.
Och jag vill ju inte ge upp tron på att det kommer att hända en dag.

Tron på att det en dag kommer dyka upp en person som älskar mig villkorslöst. Som tycker att jag är fantastisk även om jag får ett vredesutbrott för att jag är stressad. Eller som tycker att jag är fin även om det är mitten av december och jag är likblek av vinter och dallrig eftersom förkylningen satt stopp för min inplanerade träning. Som masserar min rygg efter en lång dag på jobbet. Som stöttar mig när det mesta känns skit. Som kan hålla mig och få mig att känna mig trygg när det stundtals känns som att världen rämnar.

Jag vill inte nöja mig med någon bara för att slippa vara ensam. Det har jag sett så många av mina vänner göra och det kanske fungerar för dem men jag vet av erfarenhet (= Den Perfekta) att det inte går för mig.

Och jag tror att det finns någon där ute som är "min". Som jag hör ihop med. Och som kommer att älska mig villkorslöst. Jag pratade med min svägerska förra helgen. Hon och min bror har varit tillsammans i snart 20 år. Och de kan fortfarande bete sig som två nyförälskade tonåringar.
- Du vet när du har träffat rätt, sa hon, det känner man.


När då undrar jag? När jag är 40? För det enda jag råkar ut för nu är totala idioter som ljuger eller beter sig som svin i största allmänhet. Ta Studenten till exempel. Han har ringt eller sms varje helg i tre veckor. Varje gång mellan ett och fyra på morgonen, natten mellan fredag och lördag. Seriöst, fatta vinken. Jag driver ingen dial-a-fuck-business. Sms:ar på lördag fm och frågar om han adrig sover på nätterna nu för tiden. Får inget svar på det.
Fattas bara!
Att ringa på totalt oseriösa tider för att få ligga är ok men att stå till svars för det när solen är uppe är otänkbart. Så jävla typiskt!

Och Mr Bäckman då?
Det framstår som att han har varit ett total as. Det har han väl inte riktigt. Vi skulle setts igår och fikat. Jag var naturligtvis sjukt förväntansfull. Det går inte att dämpa även om jag försöker. Men vid lunch får jag ett sms. Han kan inte komma ifrån. Men han ska ut på kvällen så han undrar om vi ska mötas upp. För mig signalerar en kväll på krogen:
- Alkohol, dvs brist på omdömme och kanske förväntningar om att få ligga. Han kan ju alltid förklara bort det med att han sovit hos en polare eftersom han bor i en annan stad.
Jag svarar att någon utekväll inte är aktuell för min del men att vi kanske kan ses en annan gång.

Känner mig stolt.

Efter ett par timmar tar djävulen på min högra axel över och jag börja tjata på Emmie att vi ska åka ner på stan iallafall. Slänger iväg ett sms till Bäckman och meddelar att jag nog ska ut ändå.
Han svarar på 3 röda. Utekvällen är inställd, det var bara one of those days...
Men han vill ändå väldigt gärna träffas för en fika.
Tillbaka på ett ruta ett.

Det är så förvirrande! Och totalt utmattande. Jag begär inte så mycket (tycker jag). Bara någon att tycka om. Någon som tycker om. Och som ställer upp på och för mig. Men det verkar inte som Gud (ja eller vem tusan det nu är...) har tänkt skicka någon åt mitt håll den här gången heller.
Det känns faktiskt sjukt orättvist!

Note to self:
Du bör inte titta på tacky filmer om vilkorslös kärlek (typ: "P.S I Love You) när du är i den här sinnestämmnigen. Det gör inte saken bättre!