Att vara - eller att inte vara tillsammans...

Lite blogg-torrt här på sistone.
Har haft fullt upp med att ordna upp mitt liv.
Söka jobb - inte få jobb. Tycka att livet känns rätt så ok ändå.
Ligga med tandläkaren - inte ligga med tandläkaren.
Planera 30-årskalas - skjuta på 30-årskalas.
Komma på att jag måste göra en sak i taget - och att renoveringen av min lägenhet får gå före...
Men mest av allt har mitt huvud ägnat sig åt att fundera på Den Perfekta.

Vi skulle ju träffas och "tala ut" eller något i den stilen för ungefär en evighet sedan.
Men så dök Tandläkaren upp och så tänkte jag att det kanske var lika bra att bara låta det vara. Sen insåg jag att Tandläkaren inte var spännande någon annanstans än möjligen mellan lakanen.
Men jag bestämde mig ändå för att låta Den Perfekta vara.
Han har ju Henne. Hon är lärare precis som hans mamma. Och aerobics-instuktör - ja det fattades ju bara...
Och hon inreder hans lägenhet precis sådär tråkigt som man ser i alla pretto inredningsbloggar. Med rosa kuddar och matchande rosa ljus.
Precis som alla hans före detta flickvänner också gjort (utom den första som inredde hela lägenheten i african style trots att hon aldrig varit där -så roligt).

Jag är inte en sån tjej. Jag är inte tillrättalagd. Jag är inte mainstream. Jag är inte slätstruken.
Och långt ifrån perfekt.
Och så tänkte jag att han vill kanske egentligen ha en sån tjej. Trygg, perfekt och lite tråkig!?
Så jag la ner - jag lät det vara. Jag ställde in vårt möte och bestämde mig för att gå vidare utan honom.
Det höll väl i ca sex veckor.
Sen sms:ar han.
Inget galet kärleks-sms. Nej typ något mer i stil med att han hade varit på samma kurs som en av mina vänner.
Men ett sms som tydligt visade att han fortfarande tänker, undrar, hoppas!?

Så vi börjar sms:a igen. Väldigt oskyldigt. Men kontakten finns där.
Så till slut tar jag mod till mig och frågar om vi kan ses. Det sitter långt inne men till slut ger han med sig.

Så vi ses. Vi pratar. Första timmen går vi som katten kring het gröt. Men sen kommer den.
Disskusionen.

Summering:
Han är nöjd med det han har.
Han tänker inte skaffa barn just nu för det har han inte tid med. När vi var tillsammans kunde han inte snabbt nog planera för framtiden. När jag påpekar detta säger han att när man möter någon speciell vill man ju att allt ska hända fort.
Han tycker att det är synd att vi två som har så mycket gemensamt inte kan vara tillsammans på grund av all den här dåliga timingen.
Jag menar att det är ganska onödigt att ett bra förhållande ska gå åt helvete på grund av dålig timing.
Han tycker jag ska ställa mig utanför hans ballkong och skrika ut mina känslor om jag vill ha honom tillbaka. Det vågar jag inte. Eller det är inte riktigt jag.
Alltså jag skulle ju kunna göra det. Undrar vad hans sambo skulle säga? Men det skulle inte kännas ärligt.
Så istället skriver jag kärleksbrev.
Som som jag skickar med snigelpost till hans kontor.

Det sista han sa (efter att han hade sagt en hel massa saker mellan raderna) var att det är över. Att han och jag är över.
Och efter ett par dagar slog det mig. Tänk om han verkligen menar det?
Vad kommer att hända med mig då?