Vindarna vänder?

"Bergets topp är precis framför dig."

Så lyder mitt Österländska horoskop idag.
Ja det får vi fan hoppas tänker jag.
För det har varit en förfärligt lång uppförsbacke.

Jag vet att det är Januari. Jag har typ 0:-, solen har inte visat sig på ca 6 veckor (eller mer?), jag är trött, på jobbet är det stendött, kompisarna är lika fattiga & trötta som jag är så där blir det inte mycket till umgänge. Jag vet att jag bör väga in alla de där faktorerna för att inte sänka mig själv totalt. Men det är så förbannat svårt.
Jag kommer ihåg att jag stod på perongen en dag innan jul, på väg hem från jobbet, och tänkte hur skönt det var att alla de där negativa, malande tankar äntligen valt att lämna mitt huvud.
Jag kände mig fri, lycklig och stark.

Nu är jag tillbaka på ruta 1 igen. Ok kanske inte ruta 1 men jag har iallafall halkat tillbaka till ruta 3. Tror säkert att En Kille har lite med saken att göra. Inte för att jag deppar över honom - god no! Kan knappt fatta att jag delade säng med den där gnällspiken.
Men känslan av att vara en del av ett "vi".
Jag började direkt fantisera om barn och hus på landet. Min biologiska klocka satte igång och rusa som om det inte fanns någon morgondag. Jag vet att det är helt sjukt men jag blir trettio snart. Mina vänner börjar så sakterliga ge sig på nummer två i barnaskaran. Nellie en av mina närmaste vänner har precis köpt sitt drömhus med sin pojkvän. Och jag - ja jag bor kvar i min lilla lya, har kvar samma jobb. Det händer precis INGENTING!
Det känns som att startskottet i det lopp som kallas vuxenlivet har gått och jag missade starten...

Jag vet att med Den Perfekta så skulle jag få allt jag önskar och lite till. Han skulle behandla mig som en prinsessa, han skulle bli en fantastisk pappa och mitt liv skulle aldrig bli tråkigt.
Men jag vet inte om han och jag klarar det. Om vi kan hålla respekten för varandra. Jag vet inte om han älskar mig för den jag är eller om det bara är min dåliga självkänsla som säger mig att han inte gör det. Jag har försökt få tag på honom. Jag vill att vi ska träffas och prata. Diskutera igenom det som varit. Varför det blev fel och om det finns en chans att vi kan reparera skadan. Men han vill inte träffa mig nu.
Han har en sambo och han har trygghet. Han vet inte vad jag kommer att säga och han vågar inte ta några risker. Han har sagt att vi får se framöver. Jag förstår det. Men samtidigt tycker jag att det vore bättre om vi träffades nu. Pratade ut.
Bestämde oss för om vi ska ge det ett SERIÖST försök eller om vi ska släppa taget om varann och faktiskt gå vidare på var sitt håll. För det är inte så smart att ha det halvt om halvt som vi har det nu. Det mår ju ingen bra av.

Har försökt få tag på Terapeuten vars namn jag fick av T. Men hon svarar inte heller. Så nu blir jag väl tvingad att välja en på Eniro istället. Det känns ju så där!

Att vakna ur en dvala!

Jag älskar ju den här människan!
Så är det ju!
Det finns ju en anledning till att jag sovit i hans avlagda tröja varje gång jag kännt mig ledsen och nerstämd. Att jag skrattar åt hans fåniga skämt när jag är uttråkad. Att jag sms:ar honom med jämna mellanrum. Att jag försvarar honom om någon någonsin säger något nedlåtande om honom. För han är mannen i mitt liv. Och nu kanske det är för sent.
Jag hoppas att det inte är det...
Men om det är det så överlever jag.
För nu är jag starkare.
Jag klarar mig.

Update 14/2.
Milou kände sig ensam och byggde luftslott!

I´m a slave for you (sjungit för min mobil så klart - vad trodde ni?)

Ja så är det precis som det brukar när en (bra eller mindre bra) idé flyttar in i mitt lilla huvud! Den bosätter sig där och vägrar flytta ut förrän jag har gjort något åt den.
Så jag sms:ar den Perfekta igen.
Ifrågasätter om hans sms var ett sätt att säga att han verkligen försöker få ett avslut?
Eller om det finns hopp. Om vi kan träffas över en fika och prata?
Det är åtta timmar och tjugotvå minuter sedan.
Har han svarat?
Nej!
Jag vet hur han fungerar. Han funderar. Funderar på hur han vill att det här ska gå. Han vet ju även hur jag fungerar och vad jag menar. Men han är osäker på vad jag vill och om han vill ge sig in i det där igen.
Det känns lite som att gå och vänta på ett domstols-beslut.
- Juryn förklarar härmed den tilltalade - totalt körd!

What to do?

Det har gått ett par dagar och jag känner mig inte precis mycket klokare på min egen situation.
Man kan se det så här. 2007 var året som jag tog en time out. Jag orkade bara inte längre.
Så jag gjorde slut med Den Perfekta Pojkvännnen och flyttade tillbaka till min lilla lägenhet.
Sa God Bye till snoffsiga utekvällar, restaurangbesök, fina presenter och bilar och sa stället Hello till pengebekymer, matlådor, billigt blaskigt rödvin och en tom lägenhet.

Jag behövde göra det där. Ta ett ganska händelselöst år för mig själv och få tid att reflektera och sörja klart. Och sondera terrängen så klart...
Januari:
I början satt jag mest hemma. Tog det lugnt. Tog igen mig. Tittade på S.A.T.C (nä då det är inte patetiskt), samlade kraft. I slutet på januari var jag ute en del. Hånglade en del, träffade och var på date med Boden.
Februari:
Var totalt stendöd. Hade en halvlyckad födelsedagsfest då jag fick agera babysiter åt brodern halva kvällen. Tröttsamt.
Fick faktiskt ett booty-call från Studenten (som fullföljdes) men det ledde i vanlig ordning inte till något och det var inte heller särskilt minnesvärt.
Mars:
Inledde mitt psykbryt. Det strulade på jobbet. Jag sprang på Extet för första gången på två år.
Det mesta var skit. Ringde Den Perfekta efter en fruktansvärt ångestfull natt då jag på fullt allvar trodde att jag skulle dö. Den gången var det iallafall jobbrelaterat, inte Ex-relaterat.
La till med en brakfylla modell fjortis som verkligen fick mig att tänka om och faktiskt lägga om mina alkoholvanor.
April:
Träffade London-killen. Blev nog inte direkt kär men det var ändå spännande med en förälskelse.
Maj:
Åkte till London och hade en KANON-helg med London-killen. Otroligt romantiskt, roligt, erotiskt och knäppt. Tre veckor senare kom han hit och allt gick åt skogen. Ingen större hjärtesorg dock.
Juni:
Lugn månad. London-killen missade flyget och spenderade en natt hos mig. Trevligt.
Ganska moget. Firar min första kill-fria midsommar på typ 6 år och har kanonskoj! Har för mig att jag sms:ade Den Perfekta men utan att få något svar...
Juli:
Semster i sommarstugan. Limmar stenhårt på en gammal barndomskompis på sommarstället. Får en del respons men det leder ingenstans och det irriterar mig sjukt mycket. Lämnar ut mitt mummer till ett par killar och får en del sms men det är över huvud taget inget som känns intressant.
Augusti:
Har ett par riktigt bra utekvällar och årets roligaste festkväll med Systern. Har för mig att det även är i denna månad som jag och Systern dricker öl med hennes Kille och hans kompis Konstnären. Konstnären är het och våra diskussioner oerhört givande. Konstnären är även sjukt upptagen så det är bara att lägga ner.
September:
Har inte så mycket minnen från denna månad. Tror att den var rätt trist och händelselös. Studenten kom hem och jag sms:ade men han hörde aldrig av sig. Jobbet börjar kännas ganska träigt och mycket slitigt.
Oktober:
Åker till Stockholm med Systern. Får booty-call från Studenten. Träffar 27-årig Brasilianare.
November:
Får till det två gånger på en vecka. Först med Studenten (följer upp booty-callet...) sen med 27-årig Brasilianare. Galet. Studentgrejen rinner ut i sanden och det börjar äntligen gå in i mitt huvud att bara för att den killen skulle kunna ge mig de vackraste barnen i världen skulle han aldrig kunna göra mig lycklig.
Byter jobb och får lite nya krafter och inspiration.
Börjar äntligen känna igen mig själv och känna mig lycklig på riktigt igen.
Träffar på en Kille för första gången (typ...)
December:
Hookar med En Kille. En kort och MYCKET konstig som romans som är över efter precis en månad. En romans som jag tror äntligen har fått upp mina ögon för vad jag är på väg att kasta bort.

Summa sumarum.
Jag behövde leka av mig. När jag var tillsammans med Den Perfekta så trodde jag att mannen i mitt liv skulle vara svårmodig, sportintresserad, tystlåten och med loads of intrigitet. Precis som Exet med andra ord...
Intigritet var hett tyckte jag - ashett. Men alltså det skiljer inte så mycket på stark intrigitet och på att vara känslomässigt hämmad.
Så nu har jag iallafall fått testa och insett att det inte är så roligt med svåra killar.
Men nu har jag testat - nu slipper jag undra.
Under året som har gått har jag pratat med Den Perfekta ett par gånger. När det har varit riktgtigt krisigt. Då är det honom jag har vänt mig till. Och han har funnits där. Stöttar, lyssnat och ställt upp.
Och nu efter en Kille börjar det sakta men säkert att gå upp för mig. Det var inte Den Perfekta det var fel på under vår tid tillsammans. Det var mig själv. Jag var så förbannat ledsen och sårad och totalt inte färdig med mig själv. Men nu är jag inte så ledsen. Jag har varit själv. Jag har fått se att jag klarar mig själv. Att jag kan lita till mig själv och att jag duger. Att mitt eget sällskap är rätt så bra och ganska lyxigt.
Och helt plötsligt så ser jag Den Perfekta med helt andra ögon. Med samma ögon som min familj och mina vänner gjorde från början. Och de ser en söt kille med en STOR nypa humor. Med en otrolig karisma, ett smittande skatt, huvudet på skaft. Som är oerhört företagsam, påhittig, smart, givmild, omtänksam och med det finaste hjärta man kan tänka sig.

Detta gick upp för mig ungefär klockan två imorse. Sen sov jag inte mer den natten.
Tankarna surrade som i en bikupa. Tänk om hans nya är gravid, tänk om han har gett upp om oss, tänk om, tänk om.
Imorse skickade jag ett sms och skrev att jag saknade honom. Han skrev tillbaka att han saknade mig med och att det var därför han försökte hålla sig borta. Blev inte så mycket klokare på det...

Att blicka tillbaka!

Läste igenom alla mina gamla inlägg. Inser att den här bloggen faktiskt är ganska bra för mig.
Inser också att jag de senste tre månaderna varit stensäker på att jag mött Mannen-i-mitt-liv.
Tre gånger!!!
Ha ha - ja herregud, gå & lägg dig människa!

Jävla Januari-depp!

Gahh jag blir galen.
För en månad sedan var mitt liv toppen!
TOPPEN!
Idag är jag tillbaka på botten igen.
Ok det kan ha lite med den kompakta grå massa som kallas svensk (skånsk) vinter att göra men seriöst - jag blir tokig.
Jobbet känns helt oinspirerande och bara kvävande. Har hittat ett annat som jag vet att jag är kvalificerad att klara av och som jag oerhört gärna vill ha. Men ångesten över ansökan och ett eventuellt negativt svar är svår.
Känner mig som om jag är tillbaka på ruta: Labil. Det tog ändå litegrann att bli ratad En Kille (som så här i backspegeln inte var mer än en väldigt självupptagen kille).

Och sen gnager en ganska stark ånger över Den Perfekta Pojkvännen.
Vi träffades i fredags och åt lunch. Och han är precis allt som alla andra idiot-killar inte är.
För det första hämtar han mig hemma och kör mig till restaurangen. Bara en sån sak.
Och lunchen är så bra. Vår jargong är vår jargong. Vi har roligt, skrattar, skvallrar om kompisar och våra familjer. Mitt i alltihop ringer hans pappa och de pratar en stund. Och det känns så bra -så välbekant.
När han släpper av mig hemma och vi röker en ciggarett frågar jag om Mailet. Jo han har läst det. Han tyckte att det var lite oklart. Det var det kanske. Det lämnade väl en del frågetecken hängandes i luften. Men det är ju frågetecken som jag själv inte kan räta ut för tillfället.
Jag frågar även hur det går med tjejen - jo det går bra - de knatar på (wow gud vad romantiskt).

Till slut får jag mina grejor och säger hej då. Och jag undrar om han verkligen säger Hej Då.
Fick han avslut nu?
Är det över?
Paniken gnager mig lite smått. Till slut kan jag inte hålla mig längre så på lördag eftermiddag skickar jag ett sms och tackar för lunchen med ett ? gällande om vi ska höras igen.
Inget svar!
Så ikväll skickar jag ett sms till: Eller inte då?
Fortfarande inget svar.
Och då brakar allt. Jag är van vid att han finns där - att han svarar. Och någonstans har jag nog räknat med att så kommer det alltid att vara. Tanken på att det inte kommer att ske är hisnande.
Samtidigt vågar jag inte göra en framstöt just nu. Jag är ledsen över att ha blivit dumpad (alltså INTE ledsen över Killen som dumpade mig) och då är det lätt att ta till en fix av bekräftelse från gamla källor. Samtidigt fick min korta romans med En Kille mig att tänka efter. Visst där var Fjärilar - i typ en vecka. Sen var det bara jobbigt.
Med Den Perfekta Pojkvännen var det aldrig jobbigt på det viset.
Vår timing var värdelös. Jag var inte redo. Jag behövde mer tid. Han ville inte ge mig tid. Så då fick jag panik och tog honom tillbaka. Och då gick allt åt helvete. För jag var inte redo.

Han hotade alltid med att om jag gjorde slut så skulle han gå ut och hitta en ny tjej - för han vill inte vara själv. Jag har någonstans hoppats att han till slut skulle stå upp och reda ut stormen och vara själv ett tag. Då kanske vi kunde fått en chans att reda ut våra problem och ge vårt förhållande tid att mogna. Men det gjorde han inte. Han blev sambo. Med den där tjejen som är så trygg och tråkig.
Än är väl inte loppet kört - de är ju inte förlovade eller med barn.
Men det gör allt så svårt. Jag kan ju inte be honom slänga ut henne så att vi kan börja hänga. Tänk om jag får panik igen och inte pallar hans intensiva sätt. Då har jag ju sabbat för honom en gång till. Men om jag inte gör något kanske han verkligen stadgar sig med det här våpet.
Och då är ju jag körd.

Ångest-attack!

Vaknade klockan sex imorse med en välbekant känsla i kroppen.
Ångest!
Det har jag inte haft på länge. Inte sen ett bra tag innan En Kille.
Men imorse var den där igen. Den där välbekanta gnagande känslan. Jag duger inte. Jag kommer dö ensam. Jag kommer aldrig få barn. osv.
Jag vet att det bara är BS och jag har blivit betydligt bättre på att tvinga bort skräpet. Men det är ändå jobbigt att behöva hantera det. Somnade till slut om. Och drömde hemska drömmar om Exet. Som jag äntligen släppt taget om - trodde jag. Det har jag ialla fall till 99% gjort i vaket tillstånd. Men tydligen inte när jag sover.
Vaknade med ännu mer ångest och tog det sunda beslutet att sjuka mig.
Låg i sängen hela dagen och tyckte att det mesta var skit.
Tog till slut tag i mig själv och bjöd hem Systern med Kille på middag.

Och sen gjorde jag något som jag inte är helt 100% säker på är en strålande idé.
Jag sms:ade Den Perfekta Pojkvännen och frågade om vi skulle ta en lunch imorgon.

Det finns en bakgrund till det beslutet men det känns ändå inte helt 100.
Två månader innan jul utspelade sig detta scenario.
Jag fick aldrig något svar på det där känslosamma mailet. Själv läste jag det säkert 25 ggr innan jag till slut bestämde mig för att lägga det där bakom mig och gå vidare.
Men så ringde han, cirka tre veckor senare. Han hade hittat en låda med kläder i källaren som han trodde tillhörde mig. Vi pratade i kanske 45 minuter och det var precis som det brukar. Roligt, avslappnat, tryggt och bekant. Inte ett ord nämdes om Mailet.
Samtalet avslutades och vi bestämde aldrig något om hur vi skulle göra med mina grejor.
Så igår när jag satt på tåget med ångesten Arne och sms:ade halva bekantskapskretsen för lite medlidande kom jag på det där och slängde därför iväg ett sms till Den Perfekta också.
Och vem svara först av alla. Med ett roligt och vitsigt sms som med en gång får mig att börja skratta?
Och det får mig att börja fundera.
Blev jag så bränd att jag inte längre klarar av ett bra förhållande där en annan människa gör mig lycklig? Söker jag mig till människor som håller distansen för att själv slippa ha någon för nära?
Jag letade fram Mailet och läste det igen och det är faktiskt ett bra mail. Jag fick ur mig en hel del vettiga saker och kanske fick det även honom att tänka efter. För han har sitt baggage som han vägrar ta itu med. Som han slätar över för att det är för jobbigt att ta del av.
Under hösten har jag vid ett par tillfällen sprungit på kompisar till honom varav en pratade en hel del skit om honom. Och jag försvarade med näbbar och klor. Under ett av dessa samtal blev det lite klarare för mig själv vad jag stör mig på med honom. Den här fasaden han måste sätta upp hela tiden. Att allt ska vara så fint och dyrt alltid. För jag vet att han inte är så innerst inne. Han har verkligen hjärtat på rätta stället. Frågan är bara om han kan ändra sig eller om jag klarar av att han är sån?

Eller är det bara plåster-effekten jag är ute efter. Att spendera ett par timmar med någon som kan dämpa min värdelösa ångest och få mig att känna mig lite bra igen?
Eller är det så att jag har min livskamrat framför näsan utan att se den bara för att jag är så förbannat upptagen med att fundera för mycket över saker och ting?
Ja den som lever få se?

Summeringen hade jag ju glömt!

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Hade ett one-night stand med en toal stranger - ha ha!

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Pysslar inte med sånt trams. Det ger bara ångest. Om min kropp är i form så det behöver jag inte nojja över tack o lov (och tack mamma för dina gener).

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Blev någon av mina vänner inte föräldrar kändes det som.
Tror det föddes 4 bebisar bara i den närmsta bekantskapskretsen. Och 3 är på gång inom kort.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej äntligen ett år då jag och min familj och mina vänner klarade oss undan sådana tråkigheter.
Men jag fick reda på ett en vän har bröstcancer vilket känns väldigt jobbigt.

5. Vilka länder besökte du?
Bara England tyvärr.

6. Är det något du saknar år 2007 som du vill ha år 2008?
Ett kreativt jobb som jag brinner för till 100%. Och lite mer semster. Fast inte samtidigt...

7. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid att minnas?
Hm, ett datum i augusti (kommer inte ihåg vilket) när jag och syrran hade den roligaste kvällen/natten jag haft på år och dar. Det var en sån där magisk kväll.

8. Vad var din största framgång 2007?
Att jag hittade mig själv igen. Det var stort!

9. Största misstaget?
Till skilland från de tidigare typ 5 åren tyckte jag att jag var oerhört klarsynt under år 2007 och klarade mig därmed ganska bra från större tabbar. Jag lyssnade mycket på mig själv.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej jag tror jag hade sammanlagt tre sjukdagar under hela förra året. Så det var lindrigt!

11. Bästa köpet?
Min dator, min nya klocka och faktiskt en klänning som jag fyndade i lördags (det var på håret liksom).

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Ehh det är väl inget som ser så bra ut när man ser det svart på vitt men det är utan tvekan på Krogen... (Datorn hjälpte den ömma fadern till att finansiera).

13. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2007?
Timberlake, Timbaland och en liten smula Britney.

14. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Oerhört mycket gladare. Jag var ledsen ganska mycket också. Men när jag var glad var jag genuint glad!

15. Vad önskar du att du gjort mer?
Varit lite mer seriös med danskan. Den skulle suttit bättre vid det här laget än vad den gör.

16. Vad önskar du att du gjort mindre?
Mjäkat. Jag kunde varit bättre på att säga ifrån. Men det kommer.

17. Blev du kär i år?
Nej gud bevars. Jag blev lite nykär i mig själv (låte ju helt sjukt men ni vet vad de säger. Man måste älska sig själv innan man kan börja älska någon annan).

18. Hur många one night stands?
1.
Och 3 lite-lite-mer-än-one-night-stand-men-inte-heller-förhållanden.

19. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej. Jag hatar inte så mycket faktiskt. Jo jag hatar min gamla chef men det gjorde jag hela för-förra året också - ha ha!

20. Något du önskade dig och fick?
Inre lycka (gud man kan tro att det är Carola som ligger bakom den här bloggen ibland).

21. Något du önskade dig men inte fick?
Betald semester. Det sved!

22. Vad gjorde du på din födelsedag 2007?
Jag fyllde en måndag så jag åt frukost tillsammans med min älskade syster och sen åkte jag och jobbade. Men jag hade fest hemma helgen innan.

23. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Lite mer semester hade nog inte skadat. Jag är rätt sliten nu och det blir man om man inte får vara tillräckligt mycket ledig.

24. Vad fick dig att må bra?
Mina fantastiska vänner. Den lilla Hunden. Världens bästa syster. Mina arbetskollegor.
Min egen utveckling (Carola is back).

25. Vilken kändis var du mest sugen på?
Sedan jag dumpade Leo (di Caprio alltså) för ett par år seden har jag legat lågt med celebsen. Men detta blev ju året när Adrian (Grenier alltså) klev in i mitt liv. Den mannen är inget annat än helt perfekt!

26. Vem saknade du?
Jag saknade Extet lite slumpvis. Och den Perfekta Pojkvännen. Och M som fick barn och bort 6 timmar bort.

27. De bästa nya människorna du träffade?
Jag har ju träffat en hel del sköna tjejer på mitt nya jobb. Men det var mycket roligare med alla gamla vänner som jag hittade på Facebook. Sen var London-killen ganska kul också!


28. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Att inte försöka stressa fram saker utan låta tiden ha sin gilla gång (Carola är här och gäst-skriver igen). Och att pengar inte det viktigaste här i livet.

29. Citera en sångtext som summerar ditt år:
Never gonna run away, I'm not gonna hide
I know just what I feel inside
Oh... nothing's gonna make a change, forever with you
You're always by my sideYou're always on my mind
Invincible – one love supreme
Unbreakable – one land of dreams
Two hearts unite – insatiableThis love tonight – invincible
Ha ha - vad trodde Ni det är så klart Carola som är här och gästbloggar igen....
Jag har faktiskt ingen aning - det är lite tomt just nu!

Några snabba:
Lägenheter: 1
Semestrar: 2 riktiga
Nya män: 2
Bästa låten: Lovestoned med Timberlake följde liksom med från 2007.
And I still love it. Det är äkta kärlek det!
Bästa dejten: Söndagseftermiddagen i en park i London med London-killen (of course konstigt om det varit med typ någon annan...)
Bästa filmen: Ingen ny men jag är glad att jag äntligen fick ändan ur vagen och lånade Breakfast at Tiffany´s. Suverän film!

Ehh lite snopet kan man kanske säga!?

Läser igenom gårdagens inlägg och vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag blev dumpad!!!
Ha ha!!!
Vilken fantastisk start på det nya året.
En Kille (alltså INTE Min Kille) åkte upp till sin jobbstad igår. Jag hade gjort klart att
jag verkligen tyckte att det låg hos honom att höra av sig. Var däremot ganska övertygad om att han inte skulle göra - kanske imorgon eller på fredag eftermiddag men knappast idag. Men det gjorde han. Men endast för att tala om för mig att han inte tyckte att vi skulle ses mer. Han var inte kär. Han har jättesvårt för att bli kär. Och han hade funderat ett par dagar och kommit fram till att att han inte var 100% säker på mig och därför tyckte han att det var bättre att avsluta nu hellre än senare. Det var ju iofs nobelt av honom. Hade varit ännu mera nobelt och säga det face to face igår. Det sa jag till honom. Och sen var det inte mer med det.
Jag blev knappt ledsen. Lite tomt kanske det kändes men några tårar kom det inte. Jag raderade honom ur min mobil (och de 2 sms som var kvar efter de jag raderade igår morse).
Sen var det inte mer med det.
Så weird.

Retar mig bara på en sak.
Han kunde ju kläckt det ur sig i söndags så hade jag haft nyår fri.
För med på nyår var Snyggot som jag spanade in på en festival i sommras (och som jag faktiskt tror spanade in mig lite med). Gick halva hösten och undrade vilken sten han hade gått och gömt sig under. Och så dyker han upp på den här festen och ser lika fantastiskt snyggo ut som vanligt.
Hamnade till slut i hans knä men där kom Amie in och tog time out.
Damn it!

Varför ska man gå & blir kär för - det är ju bara jobbigt?

En Kille verkar så sakterliga blivit Min Kille. Men ändå inte. Det är bara högst förvirrande, ganska jobbigt och lite ledsamt. Jag tror problemet bottnar i att han är 32 och aldrig har haft ett seriöst förhållande. Vilket betyder att han är värdelös på att visa uppskattning, skriva sms, ge komplimanger osv. Han är väldigt blyg men samtidigt så visar han på sättet han rör sig och för sig att han gillar mig - tror jag!?

De första tre veckorna var bra. Vi träffades när vi hade chansen med tanke på att han jobbar 2 timmar bortoch bara är hemma på helgerna och jag jobbat nästa varje helg i december. Vi hann med middag med både hans och mina vänner, han berättade för sin familj om mig, jag berättade för min om honom. Vi blev lite officiella. Över jul åkte han bort med sin familj och jag längtade som en galning till nyårshelgen då jag i mitt lilla huvud trodde att vi skulle spendera mestadelen av tiden i sängen tillsammans. Men så blev det inte. Han hade 32 olika åtagande med vänner han inte träffat sen innan jul. Och jag förstår. Han är singel och van att planera utefter sitt eget huvud endast. Men när han kom hem till mig för att äta middag men sen drog vidare för att träffa sina polare kunde jag inte hjälpa att jag blev en smula ledsen. Men det var rätt ok och inget jag hängde upp mig på. På nyår hade vi planer på var sitt håll men i mitt huvud hade jag räknat med att vi skulle mötas upp på natten och ha sällskap hem. Oj vad jag bedrog mig.

Inget gulligt sms eller samtal på tolvslaget. Nä nä - inte hela världen.
Men när jag sen försöker ringa honom så svarar han inte. Så det sluta med att jag gråtandes tar en taxi hem med Amie runt 4. Vaknar klockan nio och kan omöjligt somna om. Börjar ringa honom vid tolv. Fem samtal och tre timmar senare (dvs mer än tolv timmar efter att jag försökt få tag i honom första gången) svarar han äntligen.
Jag frågar vad han gör. Han är ute och promendera med en kompis. Ehh ok. Så då frågar jag varför han inte hört av sig och får svaret att han blivit så full under gårdagens fest och att han gjort av med sin telefon (som hans kompis tydligen hittat).
Jag blev så heligt förbannad att jag inte klarar att prata med honom. Så jag säger att vi får prata mer sen och lägger på. 12 timmar av ångest för min del och han verkar inte bry sig ett jota.

Ringer upp honom tre timmar senare. Han har ångest. Det hörs långa vägar. Han ursäktar sig lite tafatt men det är ju knappast så att ber på sina bara knän. Och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag tror att om jag ger upp på honom så lägger han ner. Inte för att han inte tycker om mig (för det är jag ganska övertygad om att han gör) men för att han är osäker, blyg och oerfaren. Men frågan är om jag orkar vara den som ska dresera upp honom till ett förhållande!?

Jag talade om för honom att nästa gång får han höra av sig. Jag vill inte hålla på att jaga. Och det verkade gå fram. Har bestämt mig för att ta ett seriöst snack med honom om vi ses nästa helg.
Jag orkar inte ödsla tid på en person som tror att det är ok att hela tiden sätta mig i 2:a eller 3:e rummet.