Nu kan jag blockera mig i min lägenhet och aldrig mer gå ut!

Har varit ledig idag och bara tagit det soft. Chefen ringde kvart över nio och frågade om jag kunde åka över då hon fått urinvägsinfektion. Men någon måtta på välgörenheten (fan vad jag har börjat låta kaxig...) får det allt vara. Beklagade mig och sa att jag hade hela dan planerad och sen la jag på (inte i örat på henne, jag sa faktiskt "Hej Då") och somnade om. Sov till elva, sen åt jag frukost i sängen och kollade på Oprah och Rachel. Precis vad jag behövde.

Till sista blev iallafall den den lilla Hunden alldeles galet rastlös så det fick bli ett varv runt parken innan jag storstädade och julpyntade hela lägenheten. Så nu är jag ren, lägenheten är ren och livet känns inte så pjåkigt. Kom dessutom på att ComHem visst hade skickat en Digital-box så jag tänkte att när jag ändå har en halvtimme över kan jag lika gärna koppla in skräpet.
Och nu har jag typ 50 tv-kanaler (jämfört med mina tidigare typ 15).
Detta plus att min dator nu har blivit "fixad" och med lägenheten i topptrim kan jag ju bara stänga in mig och sitta här och glo på tv och lukta på mina doftljus. Fram till maj. Eller iallafall tills det har slutat att blåsa och hagla varannan timme...

Varför tjatar de om att vi bara vill gifta oss, det är ju de som inte klarar av att vara ensama mer än en nanosekund!

Berättade för Systerns Pojkvän om London-killens mail. Han skrattade och sa:
- Ja Milou vad var det jag sa om den där killen?
Men då tyckte jag att de skulle ge mig lite cred för det var ju trots allt jag som sa Tack å hej när killen började flippa ut. (Läste igenom ett gammalt inlägg i min dagbok och då kom jag verkligen ihåg vilket pucko han är. Thank god för dagboken, den är suverän att ha när man börjar halka av banan. Vilket jag inte håller på att göra just nu men still...)
Anyways...
Systerns Pojkvän berättar iallafall att även han fått ett mail från London-killen. Innehållet skillde sig dock en del från det jag fick. Nä, killen går tydligen och funderar på att bli sambo med den här nya förmågan (roligt uttryck - och jag är övertrött).
Men hallå!
De har varit tillsammans i typ en månad.
Så patetiskt. (Nä jag är inte bitter, jag tycker faktiskt att det är fullständigt patetiskt.)

Och på tal om patetiskt, Amie har ringt mig nu varje kväll och gråtit floder över den förlorade killen. Jag vet att jag låter helt iskall just nu men jag blir bara lite trött. Hon gör ju för tusan aldrig något åt sin situation. Hon låter sig behandlas som en dörrmatta och sen blir hon dumpad och super-ledsen. Och jag lyssnar men framför allt så försöker jag få henne att börja tänka på sig själv och inte bli som en loj vante så fort det dyker upp en kille. Och hon lyssnar och tar in och så plötsligt dyker det upp en ny - eller gammal - kille. Och vips så är den loja vanten tillbaka.
Och sen går hela scenariot på repeat tills jag sitter där och tröstar och ger goda råd igen.
Jag är själv en sådan typ av person som hela tiden försöker jobba med mig själv och jag blir så trött på personer som inte gör det. Sitt inte på din ända och tyck synd om dig själv - gör något åt saken istället!
Typ!

Varför ser man ut som ett Beduin-tält när man borde se ut som Emma Sjöberg i en Lätta-reklam!?

En ok helg har passerat! Inte en great helg men en ok helg.
Var på AW med Amie & Nellie i fredags kväll. Tanken var att vi skulle äta något lätt, dricka max 2 glas vin och sedan ta bussen hem. Både jag och Amie har det lite skralt för tillfället (och jag har ju faktiskt en vecka kvar till löning) så budget var liksom lite temat. Dessutom var vi ganska slitna båda två så det var inte läge för några utsvävningar. Men det är ju som det är...
Där spriten går in går vettet ut.
Så 3 glas vin, en kaffe med tillhörande Bailey´s, och två öl senare hoppar vi gladeligen in i en taxi och jag spenderar således de sista 70 kronorna av min sista veckas 500.
Vaknade rejält bakis och med en ganska kraftig dos bakfylleångest igår morse.
Tack och lov var mamma ensam och uttråkad (pappa var tydligen i sommarstugan och sålde båten) så hon kom in med hund och lunch. Som bomull för själen med andra ord.

I går kväll var det dags för tjejmiddag hos Systern. Systern har ett helt gäng med husliga vänner så det åts och drack som om det inte fanns någon morgondag. Jag fick dock hålla mig lugn, skulle upp och jobba idag, och så kommer det (tack och lov?) vara ända fram till jul.

Mitt i alltihopa hör Studenten av sig. Men inte till mig, så klart. Utan till Systern.
Han är hemma hos en kompis och undrar om de ska mötas upp senare. Systern säger att hon inte vet men att hon ska höra av sig senare. Men det gör hon inte. För hon bryr sig inte så himla mycket. Det är bara jag som är som en liten hundvalp som bara vill ha uppmärksamhet i den människans närhet.

Jobbade en oerhört seg Söndag och stack sedan hem för att fixa middag till Kusinen som skulle komma och hjälpa mig med min dator. Inser att jag fattas en del grejer så jag drar på mig galet stora baggy-jeans (vi snackar Eminem-style), största vinterjackan och gympadojjor och springer i vansinnes-regn ner till ICA. Ser med andra ord ut som ett Beduin-tält som genomlidit mindre Monsun när jag stapplar in i affären. Och vem står där framför läsken och ser absolut fantastiskt ut?
Jo Studenten så klart.
Vi pratar en stund och det är förvånansvärt avslappnat. Han berättar om sin utekväll, jag om min. Sen ursäkar jag mig eftersom Kusinen väntar. Känns i och för sig bra att det är jag som går och inte han. Samtidigt vill jag dra så fort som möjligt.
Jag ser ju för tusan ut som en korsning mellan Eminem och ett Beduin-tält!?

Att bli ihop-kopplad!

På mitt jobb har jag ett gäng skol-tjejer som jobbar extra, som jag på något sätt blivit lite av en storasyster till. De är ett gäng med riktigt bra tjejer. De sliter i skolan och sen går de och jobbar 4-5 timmar efter skolan. Av någon anledning så går jag hem hos tonårstjejer (antagligen för att jag är så fruktansvärt barnslig ;) så de tyr sig väldigt mycket till mig och jag brukar (som en annan gammal tant) berätta hur jag agerat i olika situationer när jag var i deras ålder.

Men tydligen så tycker de att det är väldigt tråkigt att jag är singel så nu har de uppenbarligen bestämt sig för att ändra på det...

Här om dagen kommer S & I in på jobbet och strålar som små solar när de förkunnar att de faktiskt har hittat en man till mig.

Jaha - liksom, var då undrar man ju då?

(De är typ 16- 17, jag närmar mig big 3-0 med stormsteg och barnarov är väl inte riktigt min grej.)

Nä men då har det fått en ny lärare, han är 32, singel och bara så sööööööööööt! Alla tjejerna i deras klass är bara sååååååååååå kära i honom.

Så nu tänkte de minsann fråga honom om de kunde få ge mig hans nummer. Jag skrattade bort det hela, fast förvisad om att de inte hade mod nog att verkligen göra det. Det skulle ju aldrig jag våga när jag var 16. Men tiderna förändras tydligen.

För idag kommer de in på jobbet igen och fnissar som, ja allstå som de fjortisar de är och så klottrar de ner ett nummer på en lapp.

Dde har alltså gått till sin lärare och berättat att de har en supersöt chef som är singel och som de undrar om de får ge hans nummer till!?

Helt sinnes!

Och vad tror han!?

Lite desperat tjej som skickar ett gäng skoltjejer för att ragga?



Men lite nyfiken blir man ju...

32-årig singel som har fått ett helt gäng fjortisar på fall!?

Väcker ju en del frågor, helt klart!

Kollade upp numret på Eniro, han bor 2 gator bort...

Bara en sån sak!

Det hade ju varit en fin story för barnbarnen om inte annat!

Att bearbeta sorgen efter ett sprucket förhållande.

Imorse på Malous morgon-talkshow (som jag för övrigt inte alls gillar utan bara har på för att hålla koll på klockan när jag ska hinna med bussen) pratade de om en bok som heter "Sorgbearbetning". Gäster var killen som tagit initiativet till att övesätta boken till svenska samt en tjej som lämnat ett förhållande och inte tagit det så bra. Tjejen berättade sin historia om hur hon fullkomligt tappat tappat fotfästet när hennes förhållande sprack. Och hur hon kommit i kontakt med den här boken och skickat ett mail till den här killen där hon mer eller mindre berättat sin historia och bett honom om hjälp. Och hur det hade hjälpt henne ur hennes svarta hål.

Jag läste om den här boken när X:et hade gjort slut. Och jag kände så väl igen mig i allt hon sa.
All skit som passerade genom mitt huvud under de där åren efter vårt break-up. Jag var nästan 27, jag trodde att hus och förlovning stod nästa på listan. Vi hade till och med beställt en hund. Så åkte vi iväg på den där förbannade weekend-resan och allt var bara konstigt. När vi kom hem så släppte han bomben. Jag kommer aldrig glömma det där ögonblicket. Jag satt i sängen, han satt på en stol bredvid med huvudet i gömt i sina händer och ångesten strålande ur varenda por på hans kropp när han kvävde fram de där orden:
- Det här går inte längre, jag älskar dig inte mer.
Och bara så där tog nästan sex års förhållande slut. Från en dag till en annan. Fem timmar senare satt jag i min systers kök. Jag sov aldrig i vår lägenhet igen. En månad senare hade jag flyttat från vår rymliga fyra till en andrahandsetta vid en av stans mest trafikerade gator. Hade någon talat om för hur många timmar av förtvivlad smärta jag hade framför mig då hade jag nog gett upp där och då.

Mattan ryktes undan för mina fötter. Jag var 27. Jag hade älskat en människa så högt som man kunde älska en annan människa. Jag fanns där för honom, gav, stöttade och älskade. Men fram för allt så gav jag upp mig själv. Den glada, utåtriktade roliga och omtyckta tjej jag en gång varit var helt plötsligt bara borta. Så där stod jag och undrade vad fan jag hade tagit vägen och vad jag pysslat med. Tiden efter att vi gjort slut var helt vansinig som så här i efterhand framstår som i en vag dimma.

Men jag har tur. För jag har en fantstisk syster. Hon fanns där. Trots att jag inte funnits där för henne. Jag bodde hos henne i tre veckor. Och hon fixade och donade. Lagade mat, gav mig frukost på sängen, tog hand om min tvätt och såg till att jag kunde fungera något så när normalt i min vardag. Jag tog bara en eftermiddag ledigt från jobbet under den här tiden - en eftermiddag!

Men framför allt så fanns hon där när jag behövde prata. Vi satt i timmar i hennes kök och jag fick älta och älta. Och hon påminde mig om den där fantastiska personen jag en gång varit. Och sakta men säkert började jag tro på att den där personen fanns kvar där inne någonstans. Det kom vid små flyktiga ögonblick. Men då och då kunde jag känna den gamla Milou inom mig. Pocka på min uppmärksamhet. Och de där korta ögonblicken fick mig att kämpa på. Att inte ge upp. Så jag började jobba med mig själv. Jag läste böcker, pratade med mina vänner och jag talade om för mina gamla vänner (varav ingen genomgått vad jag fick "äran" att göra) att jag inte mådde bra. Att det jag råkat ut för var svårt och att jag behövde tid för att komma tillbaka.
Jag slutade skämmas för att jag var männsklig och erkände mina svagheter. Och sakta men säkert började hon komma tillbaka. Den roliga, utåtriktade, fördomsfria, starka och omtänksamma människan som är jag. Idag mår jag bra igen. Jag är lycklig, för det mesta. Och viktigast av allt: jag är stolt och lycklig över att vara jag!

När jag såg det där inslaget på tv idag så slog det mig. Jag klarade mig ur det där på egen hand. Jag hade inte råd med en terapeut och jag kunde valt att stanna med Den Perfekta Pojkvännen eftersom det hade varit den enklaste vägen att ta just då. Men tack vare mina (nyfunna) vänner och min underbara, underbara syster så red jag ut stormen. Och kom ut som en hel människa. En människa som har lärt sig en hel massa om sig själv och som har lärt känna sig själv. Som vet vem hon är och som har lovat sig själv att aldrig tappa bort sig sjäv igen.
Det är nästa som att vara lite nyförälskad. Att bara få hänga med sig själv och lära känna fler och nya sidor av sig själv. Det är stort. Och det gör mig så vansinigt stolt över mig själv.

Jag tror till och med att jag i dagsläget skulle klara av att träffa X:et utan att få ett psykbryt.
Jag pratade med Systern om det där här om dagen varpå hon sa:
- Jag skulle så gärna vilja träffa honom och tacka honom för att jag fick min syster tillbaka.

Och lite så känns det även för mig idag.
"Ok du var en fegis, och du gjorde mig så jävla illa. Men TACK för att du gav mig möjligheten att ransaka mig själv. Och för att du gav mig chansen att träffa alla de fantastiska människor som jag lärt känna de senaste åren. Och uppleva alla de roliga saker jag varit med och faktiskt ha vett att uppskatta dem. Och för att du gav mig mitt rätta jag tilbaka.
Och TACK för att du gav mig min relation till min syster tillbaka."
För vårt band är starkare än någonsin och det kommer aldrig att brytas. För vi fick även lära oss att uppskatta varandra!

It aint over until the fat lady sings - and she´s singi´n allright!

Jag måste lägga ner det här innan jag blir totalt manglad igen. Det är naturligtivis Studenten som ställer till det igen. Skickade det där opretantiösa sms:et igår em. Nu är det ju så att även om meddlandet var opretantiöst så var det ju knappast ogenomtänkt. La väl en halv dag på att fundera ut ett sms som skulle vara funny, avslappnat och ändå med lite skruv. Det låter ju helt patetiskt men efter en diskussion med mina tjejkompisar så visade det sig att jag knappast var den enda som frekvent använder utkast-funktionen på mobilen. Vi konstaterade även att det knappast går att frambringa en kille på denna planet som lägger ner samma energi på att komponera speciellla sms till oss. Och Studenten är väl knappast ett undantag:
- Tackar
blev det högst uttömande svaret.

Hade planerat att spendera kvällen i soffan med en stor skål popcorn och "The good girl".
Men så ringde K och undrade om jag skulle med ut. Och eftersom jag har noll karaktär så tog det ca timme tills jag var färdig och på väg. Bestämde mig för att gå ner till stan och promenerade lite i min egna lilla värld och lyckades plötsligt lulla rakt ut i cykelbanan och höll på att bli påkörd. Av Studenten! Det är han! Och han vänder sig om och ropar:
-Hallå Ja!
Och sen trampar han vidare. Han stannar inte ens för att småprata i 2 minuter. För en vecka sedan vakanade han i min säng men han kan inte ens stanna och ödsla 2 minuter på lite kallprat.

Och förnedringen slutar ju alltså inte där.
Var på en konsert tillsammans med K, C & Å. Och så sprang jag på min gamla kompis S som jag inte sett på evigheter och det var bara så trevligt. Killen som sjöng i förbandet flirtade för fulla muggar och Boden skickade flera sms. Så med andra ord var det en galet lyckad kväll.
Men jag måste gå och sabba alltihopa genom att skicka ett reknings-sms till Studenten.
Som naturligtvis inte svarar. Och då är ju kvällen inte lika perfekt längre.
Men det räddades i och för sig upp lite av att vi sprang på ett helt gäng gamla kill-kompisar från förr där det tydligen fanns både en och annan singel. Komplimangerna fullkomligt haglade och med tanke att klockan var fem i tre var det kanske inte helt svårt att räkna ut varför.
Men det var ändå bra för egot så jag gick hem med lite lättare steg.

Men idag känns det ändå lite trist Jag måste lägga ner det här med Studenten - nu.
Jag kommer bara bli bränd om jag inte gör det. Jag menar tänk på den dagen han springer på sitt livs kärlek (och om det inte är jag). Det kommer ju kännas skithemskt och samtidigt så kommer jag med all största sannolikhet reta mig på att jag ödslat en massa tid på något som var dömt att misslyckas.

Var det fredagen den 13:e idag eller!?

Fan vilken bra start jag fick på dagen då!
Vaknade en timme för sent och insåg att jag hade ca 10 min på mig att hinna med mitt tåg.
Slängde därför på mig närmaste mundering och sprang ner till bussen. Tyckte att jag hade ett extremt bra flyt när jag lyckades tima den med ca en halv minut till godo. Insåg halv-vägs ner till centralen att mina jobb-nycklar låg kvar i min andra jacka (varför ska jag ha så många jackor för?). Så det var bara till att hoppa av buss-helvetet, ta nästa buss tillbaka, rusa upp i min lägenhet släpandes på ett styck gigantisk handväska (varför lyckas jag släpa med mig typ kamera, näsdukar, smink, hårborste och böcker men inte det jag behöver mest, som, ja till exempel mina nycklar?) samt en ICA-påse med halva mitt kylskåp (måste ju få i mig någon typ av föda förr eller senare). Fick tag i nycklarna och lyckades (igen, andra gången på 20 minuter) tima en buss lagom tills att jag hade hämtat andan.

Så 50 minuter efter att jag vaknat satt jag ta mig tusan på tåget på väg till jobbet. Kände mig faktiskt värd en medalj för den prestationen.

Det fick jag inte så jag belönade mig själv med lite nya underkläder (ja men va tusan man vet ju aldrig vad som kan hända - det är ju helg). Avslutade veckan med att se Solstorm med Amie.
Den var ok men levde ju inte på långa vägar upp till boken.

Och nu ska jag dyka i säng (så jag slipper en dejavu imorgon bitti) och fundera på om det är ok att skicka ett helt opretantiöst sms till Studenten imorgon eftrsom han fyller år - eller om jag helt enkelt bara ska skita i det!

Och inte för att det är så relevant men jag måste bara:
Äntligen åkte Mattias ut ur Idol. Det var fan på tiden!

Vrickade veckan del 2

Så med andra ord rök luvan i lördags. Och då borde jag ju vara nöjd. Men vad händer då.
Jo den berömda ketchup-effekten gör sig påmind. I form av en 24-årig Sydamerikan från Stockholm. Han kommer till min stad med jobbet på tisdagen. Så vi möts upp ute på stan. Han är längre än jag minns honom och lite nördigare. Och tydligen inte 24, som jag trodde, utan 27.
Vi går och käkar, dricker ett glas vin. Går vidare till en pub och tar en öl. Hamnar nära varann i en soffa, han börjar pilla med mitt hår som en liten mjuk uppvärmning innan han på ett väldigt hungrigt sätt kysser mig. Så där sitter jag på en pub, och hånglar som en annan fjortis, en tisdagkväll klockan elva. Till slut frågar han om jag vill följa med till hans hotell och ta en kaffe?

Ser ingen anledning att tacka nej, nyfikenheten måste stillas. Och den blev stillad allright. Det är STORT! Alltså, jag borde antagligen inte skriva det här, detta är ju knappast en erotiskt detaljerad blogg men jag säger bara O My God. Det där S.A.T.C-avsnittet där Samanta träffar en kille som hon inte kan ta sig an ens med hjälp av lite bra brajja går på repeat i mitt huvud ca 24 gånger. Men det är så där. Ganska hårt och snabbt och inte särskilt romantiskt.
Förspel anybody!?
En annan hade ju hoppats på lite efter-mys men äh nähä det hoppar vi det med.
Killen väcker mig dessutom mitt i natten och ber mig flytta över på min sida av sängen. Han har problem med ryggen och kan inte sova annars.
Ja men tjena!
Så otroligt speciellt.
Nästa dag äter vi hotell-frukost ihop innan han tar en taxi. Han ber mig höra av mig om jag kommer till Stockholm igen. Jag svara att den chansen nog är ganska liten.
Det var en intressant upplevelse men absolut inget jag skulle göra om.
Har aldrig haft ett riktigt one-night-stand förr och nu kan jag ju stryka det från min:
Saker-jag-vill-göra-innan-jag-fyller-30-lista.
Och det var också efter detta lilla roundez-vous som jag till min fasa upptäckte att jag hade ett sugmärke på hakan! That´s at first!

Vrickade veckan del 1

När jag hade varit på jobbet i 2 timmar idag så upptäckte jag att jag hade ett sugmärke, på hakan!!!
Och det är inte det enda märkliga som hänt mig de senaste dagarna.
Det började med Studenten. Denna eviga Student. Det har hållt på i snart 3 år nu. Det börjar nästan bli lite löjligt. Men inte så löjligt att jag kan lägga det på hyllan. Belive me - jag har försökt! Men på någon vänster hamnar jag alltid i hans säng (eller han i min) igen.

Sista jag hörde av honom var ju för ett par veckor sedan då han ringde tidigt en lördagmorgon. Då blev jag riktigt förbannad och skrev ett sms där jag föreslog att om han nu inte fick napp på krogen kanskse gå hem och natta kudden istället för att väcka mig. Deklarerade kaxigt för mina kompisar att nu var det minsann slut på den här tramsiga dial-a-fuck-businessen men samtidigt visste jag ju med mig om att det inte var sant.
I lördags fixade jag iordning mig rigoröst och städade även upp i lägenhet innan jag gick på fest - bara ifall att. "Festen" var en 30-årsfest för en av mina vänner i förorten och bestod av 18 pers. (alla par) varav typ 5 är gravida. Tjoho!!!
Klockan 01.15 (då kvällen normalt startar för min del) bar det av hemmåt (då hade alla gravida kvinns och deras as-tråkiga torrbollar till män varit vakna "4 timmar längre än vad de varit de senaste 4 månaderna"). Jag funderade på om jag skulle skicka ett sms till Studenten och kolla läget men pallade inte med en sömnlös natt om han nu worst case scenario inte skulle svara.

Så jag åker hem, svidar om till snygge PJ´n, tar bort min oerhört festliga make-up och känner mig inte ett skit sugen på att krypa till sängs. Och det är det som är grejen med Studenten. När timingen stämmer så överträffar den alltid alla romantiska film scenario som jag vid händelselösa små stunder diktar upp i mitt lilla huvud. För just precis som jag sitter där och känner mig uttråkad plingar mobilen till. Och det är HAN!
Och vips är alla mina förnuftiga tankar som bortblåsta.
En kvart senare står han utanför min dörr. Precis lika gorgeous som alltid. Och det är så fantastiskt härligt som det alltid är. Och precis lika frustrerande. För det blir som alltid. Vi pratar, dricker en drink, har halv-taffligt sex och sen försöker jag sova väl medveten om att om ett par timmar är han väck och så går jag där och undrar hur länge det ska gå innan vi ses igen.
Och jag hoppas att han ska säga att han har tänkt på mig. Eller att han ska föreslå att vi ska ses i veckan. Eller att han ska fråga om vi ska hitta på något dan därpå.
Men det gör han naturligtvis inte.

Att åka berg-och-dalbana

Har en väldigt känsloladdad helg bakom mig. Den Perfekta Pojkvännen fyllde år i lördags. Jag gladde mig riktigt åt att få ringa honom och höra hans röst. Jag brukar alltid komma på bättre tankar när jag har pratat med honom men desvärre blir nog inte han så glad av våra samtal så därför försöker jag att inte höra av mig om det inte är något speciellt i görningen.
Well jag ringde i alla fall en gång på min lunchpaus men fick inget svar. Gav det ett nytt försök när jag var på väg hem från jobbet och då fick jag en upptaget-ton i örat (en sådan ton som betyder att någon har skickat en upptaget-ton till en). Skickade då ett sms där jag konstaterade att han alltså inte ville ta mitt samtal men att jag bara ville önska honom en skön födelsedag. Han svarade att han hade stått i duschen - Yeah right!

Av någon märklig anledning så ville jag bara så otroligt gärna träffa honom så när Amie och hennes tjejekompisar ringde och sa att de var på väg till Den Perfekta Pojkvännens stamställe var jag naturligtvis inte sen att hänga på!
Och självklart var han där - jag visste ju att han skulle vara där.
Och det kändes så bra. Vi drack drinkar och snackade skit som om vi aldrig varit ifrån varandra.
Hamnade till slut på uteserveringen - Amie tröttnade och drog hem - och jag kände att det var läge för en seriös diskussion (stöttad av mina vin-dimmor så klart).

Jag ställde honom mot väggen - varför vägrar han svara när jag ringer?
Jag visste svaret redan innan han sa det men jag har aldrig fått höra honom säga det.
Han försöker fortfarande komma över mig och vill därför hålla mig på så långt avstånd som möjligt. Det kan man förstå och det kan jag acceptera om det inte hade varit för att han har ny tjej - och det har snart varit tillsammans i ett år. De blev tillsammans cirka en månad efter att vi gjort slut. Jag hade hoppats att han skulle ta sig samman, spendera lite tid själv och fundera på hur han mår. Men han klarar inte av att vara själv. Det var det som tog död på oss. Jag ville ha lite frihet, han ville ha våning, barn och famljebil. Det höll på att kväva mig fullkomligt.

Jag älskar honom - han är en helt fantastisk människa men jag kan inte leva med honom - inte nu - troligen inte i framtiden heller. Och fan vad jag har förbannat mig själv för att jag inte kan det. För vem vill inte leva med en människa man skrattar med, gråter med, som man kan prata om allt med, som man har fantastiskt sex med, som alla ens vänner avgudar. Det är ungefär som att jag inte vill bli lycklig. Jag väljer bort det som jag mår bra av!
Varför!?

Well hur slutade kvällen då?
Jo kvällen slutade med att Den Perfekta Pojkvännen gjorde klart att han inte ville att vi skulle ha någon kontakt. Att det vi hade var speciellt och att han inte skulle få det igen så det var lika bra att gå vidare. Jag frågade om han var lycklig med henne. Han svarade att Ja det var han, hon gav honom det han behövde. Typ trygghet. Det kommer jag aldrig kunna ge honom. Jag kan inte ens få mig själv att känna mig trygg. Jag fladdrar runt som en nervös fjäril.
Det är inte vad han behöver.
Till slut stängde stället och jag gick och hämtade min jacka och började promenera bort till taxi-stoppet. Det sista jag ser är Den Perfekta som springer efter sin trygga tjej och ropade:
-Älskling, vänta på mig.
Jag kände mig lite patetisk och ganska ensam.

Nästa dag skrev jag ett låååååååååångt avskeds-mail där jag försökte förklara varför jag har betett mig som jag har gjort och hur jag mår. Jag ägnade halva eftermiddagen åt att snörvla över tangent-bordet. Till sist skickade jag iväg det (lite svamligt och med några stavfel, jag var så trött till slut men skit samma).
Imorse vaknade jag med ågren och ångrade mig (det var väldigt känslosamt).
Han har inte svarat.
Det känns också en smula jobbigt. Men framför allt väldigt tomt!

London-killens återkomst!

Ratade fredagsvin med Nellie & Amie och drog direkt hem efter jobbet. Känner mig ganska sliten, tror att min förkylning är på väg tillbaka igen (what a shocker)!
Loggade in på FB (ännu en shocker) för att kolla vad folk i min absoluta närhet folk absolut inte i min närhet har pysslat med sen sist (typ klockan 10 imorse).

London-killen hade angett att han var hemma med tända ljus istället för att gå ut och dricka öl med sina vänner. Jag skrev att att han hade blivit en toffel men att det inte var något att skämmas över. Tydligen så var han ensam hemma. För ganska snart kom ett ett mail - med ganska barnförbjudet innehåll. Sen följde en timmes mailande med klara erotiska undertoner.
Det hela slutade med att vi mer eller mindre bestämde oss för att ses och "julpyssla" när han kommer hem till jul.
O.M.G!
Vad är det med dessa killar!?
Han har ju för tusan skaffat tjej, som han precis varit på en veckas semester med.
Och nu dillar han om att han ska ta ett par dagar ledigt och kanske till och med komma hit en helg innan jul.
Och vad är det för förbannat fel på mig som tycker att det är totalt upphetsande!?
Jag bryr mig liksom inte om att han har tjej.
Men det gjorde uppenbarligen inte X:ets Nya när hon så snyggt gled in och övertog honom för ett par år sedan heller!

En vecko-resumé

Det är ju helt sinnesjukt vad veckorna går fort. Redan torsdag -det känns som om det är tre timmar sedan jag satt här med galen söndagsångest.

Var ledig i tisdags och var så effektiv att jag nästan blev rädd för mig själv.
Hann bland annat med att gå två långpromenader med hunden, städa hela lägenheten, tvätta alla kuddar, täcken och filtar, återställa ordningen efter elektrikernas framtåg, kolla upp en del nya jobb, hjälpa en kompis att flytta (inte hela hennes bohag men dock en del) samt sortera hela min garderob.

Mötte upp med Nellie efter jobbet igår för ett par välbehövliga glas vin och redogjorde då för hela min lediga dag samtidigt som jag rev ett gammalt kvitto i tusen småbitar. Hon konstaterade med lätthet att jag troligen är något sexuellt fustrerad. Det har hon ju antagligen helt rätt i.
Inte blir saken bättre av att jag fick ett sms från 24-åringen häromdagen. Nästa veckas arbetsresa har blivit inställd för hans del. Det vill säga, han kommer inte till min stad.
Det vill säga bye bye to helt okomplicerat galet efterlängtat sex.
Jag dör!
Men han kanske kommer veckan därpå.
Jag kan ju inte annat än att hålla tummarna.

Boden och jag fortsätter vår vana trogen att sms fram och tillbaka om de små sakerna i livet.
Det är otroligt trevligt men jag undrar även var det hela ska sluta?
I januari firar vi ett år som sms-par.
Snacka om very år 2007.

Och sen har vi London-killen som har pokat mig varje gång jag loggar in på FB.
Jag pokar naturligtvis tillbaka men undrar samtidigt var allt detta pokande ska vara bra för.
Såg filmen Closer och började fundera ännu mer på det hela när den ena killen säger:
-Fancy a poke!
till sin flickvän.
Jag menar det är lite mellanstadievarning över det hela. Men å andra sidan har London-killen en 12-årings mentalitet ibland, det var ju en av de största anledningarna till att jag valde att rata honom och inte ta mitt pick och pack och flytta till London.
London-killen var ju nämligen väldigt på. Han ville väldigt gärna att jag skulle flytta över till de engelska öarna och bo med honom ett tag innan vi skulle flytta tillbaka till Sverige, skaffa barn och leva happily ever after.
Jag sa Nej Tack.
Men nu när chansen är förbi så framstår erbjudandet helt plötsligt som allt mer lockande.
Jag blir ju absolut inte ett jävla dugg klok på mig själv imellanåt...