Söndagsångesten ngt dämpad.

Ringde upp Systern och beklagade mig lite över att mitt liv just nu känns lite hopplöst.
Tack gode gud för min syster. Jag tror seriöst inte att jag hade överlevt de senaste åren utan min älskade syster som ställer upp 24/7.
Hon lyckades naturligtvis få mig på bättre tankar. Bland annat kom vi in på min gamla Singel-Granne.
När jag flyttde in i min lägenhet efter att jag och X:et gjort slut så upptäckte jag att det bodde en singel-kille rätt över gatan. Jag såg honom aldrig på nära håll, visste över huvud taget inte vem han var. Men han bodde själv - precis som jag. Och det kändes så skönt att till exempel en miserabel söndag kika ut genom persiennen och se honom dona runt i sitt kök - ensam. Det blev en bekräftelse på att jag faktiskt inte är den enda människan i världen som bor själv och är själv.
(Det är ju en himlastormande skillnad på att vara själv och ensam men detta var under en period av mitt liv då jag fick total ångest av mitt eget sällskap).

Det var en perfekt granne att ha, tänk vad lustigt om han hade vetat vilket "stöd" han var bara genom att bo själv i sin lägenhet.
När jag sedan flyttade tillbaka efter att ha varit sambo med den Perfekta Pojkvännen ett tag så hade min singel-granne flyttat och istället har det flyttat in ett par som gärna står och gosar i köket eller busar med sin unge i vardagsrummet. Nu är jag inte lika neurotiskt rädd för mitt eget sällskap längre men ändå - fuck them, typ!

Ja det lät ju inte som en direkt upplyftande historia men det känns ändå som en tröst att titta tillbaka och minnas hur fantastiskt dåligt jag mådde då och inse att jag inte mår så dåligt längre.
Jag har kommit en bra bit på vägen och även om jag fortfarande har mörka stunder så är de aldrig lika mörka nu om de var då och det är ju sönt att veta.