Höst-trött!

Jag är så trött! Trots en lugn helg & en tidig kväll igår är jag efter två tre timmar på jobbet ändå helt död. Läste en artikel i City på vägen hem om höst-depressioner och enligt den var symptomen:

* trötthet trots överdriven sömn
* ökad aptit
* orkeslöshet
bla...

Lite så som jag känner för tillfället. Men jag brukar inte bli höst-deppig, jag är ju en höst-människa ut och in, helt klart. Men som sagt, jag har bara ingen ork i kroppen. Tänkte gå på ett yoga-pass nu på kvällen och vet ju med mig att jag borde gått på ett yoga-pass men istället så
gick jag i deck i soffan framför Dr Phil. Programet handlade iofs om en make vars fru ville ta ut skilsmässa vilket i sin tur hade förvandlat maken till ett tvätt-äkta psyko. Alltid en tröst för en ensam singel. Förr fick jag alltid singel-ångest på söndagarna men det har gått över, mycket tack vare att jag ser till att aktivera mig med vänner & nära & kära.
Men när jag har jobbat en lång dag och är på väg hem och tröttheten är extra påtaglig kan jag bli gråtfärdig bara av åsynen av ett par som håller hand eller en mamma som gullar med sitt barn.
Det är även vid dessa tillfällen X:et smyger sig på. Tankar som tär om hur han sitter där i sitt lilla radhus med sin lilla son och Den Nya och bara myser när vinden viner utanför.
Jag vet att jag för min egen skull bara bör förlåta och gå vidare men det sunda förnuftet är helt bortfluget när ångesten ger sig på. Jag har läst spaltmeter om att "gå vidare", "förlåta" och "glömma" och jag vet vad jag bör göra men jag har fortfarande inte riktigt luskat ut hur jag ska bete mig för att genomföra det.

Jag har blivit en mästare på att hitta på liknelser för mina känslor. Efter att X:et gjorde slut hade jag en frekvens i mitt huvud som ständigt återkom.
Den gick i princip ut på att den idioten tog mitt hjärta, krossade det i sin hand, släppte det på marken och vände sig om och gick. Och kvar stod jag och snyftade och samlade skärvor.
Idag har jag plockat upp skärvorna och limmat ihop hjärtat men dels har skärvorna lämnat märken och dels har limmet gjort hjärtat hårdare än det var förr. Jag har vare sig jag vill det eller ej blivit mindre naiv, blåögd och romantisk. Bra skulle säkert många säga men jag är ju en känslo-människa, jag vill ju kunna känna 100% för en annan person igen och det känns otroligt skrämmande att jag kanske inte kommer kunna göra det på samma sätt igen...