Söndags-ångest i kubik.

Idag är en sådan där dag när jag ligger ynklig och patetisk i min säng och tycker synd om mig själv med en skrämmande övertygelse om att jag kommer dö ensam.
Har en ganska lång vecka bakom mig som jag toppade med en helg innehållandes AW med gamla kollegor, 2 födelsedagsfester en inflyttningsfest, ett klubb-besök + ett arbetspass a la bakis. Så jag antar att det är ren och skär utmattning det handlar om.
Men det är ändå jobbigt när det blir så extremt ångest-laddat.

Surfade runt lite på FB och insåg att en fd flirt, London-killen, ändrat sin status till "In a relationship". Jag hade nog anat det, den här tjejen har dykt upp på en hel del bilder den senaste tiden och det är knappast så att den här killen är min blivande make.
Men det är ändå trist, vi har haft lite flirtig mail-kontakt och sånt muntrar ändå upp i en annars lite blek vardag. Vi hade pratat en del om att jag skulle åka och hälsa på honom den här hösten men nu blev det Stockholm istället. Det är ju också en riktgit uppmuntrande tanke, att man närmar sig de trettio men ändå inte har råd att dra på två weekend-resor under en lång höst.
Men jag hade tänkt att jag skulle dra över i januari för lite `umgänge` men det blir ju lite svårt nu...

I övrigt har helgen varit ok. På fredagens AW dök ett gammal spöke upp. När jag precis blivit singel första gången (ca tre år sedan med andra ord) gick jag på en jobb-fest hos min kompis K.
Hon och jag frilansade för samma ställe så hon hade bjudit in en del av de andra frilansarna samt en del av personalen från kontoret. Bland dem en mycket söt kille, ett par år yngre än mig (precis som vanligt med andra ord) som jobbade som Säljare. Han flirtade vilt med mig och det är väl klart att man tolkar det som Grönt Ljus. Jag brukar aldrig gå på killar som jag inte känner mig rätt säker på full eller ej.
Så i slutet på kvällen, i en bar på en nattklubb, gjorde jag en framstöt (ja alltså jag försökte lite så där lagom framfusigt att kyssa den här killen).
Och vad händer?
Jo han ryggar tillbaka och slänger samtidigt ur sig:
- Nej det där går inte, jag har flickvän.
Ärligt , jag trodde att jag skulle dö. Det var bara så pinsamt. Saken blev ju inte precis bättre av att jag under veckan som kom dessutom var tvungen att sticka inom kontoret och hämta några papper. Och för att komma fram till min kontaktperson var jag självklart tvungen att gå förbi alla säljarna. Snacka om Walk of Shame.

Och den här killen dök alltså upp i fredags. Jag kände först inte igen honom men sen trillade polletten ner och minnet kom tillbaka. Not funny.
Han där emot kände mycket väl igen mig. Han synade mig uppifrån & ner, gav mig ett djupt ögonkast och sa:
- Men du och jag har absolut träffats förr?
Nämnde jag att han numera var singel?

Well, jag reste mig rätt tidigt, jag hade ju en annan fest att dra vidare till.
Det kändes fantastiskt gött!