Höstdepressionn eller bara sviterna av en förkylning?

Jag var hos läkaren idag för att ta nya cellprover. Supertrevlig gynekolog, varm & sympatiskt, precis så som man vill att en läkare ska vara. Hon ställde en del allmäna frågor om min hälsa:

Allergier: Nej
Muskelryckningar: Nej
Andra fall av cellförändringar i släkten: Nej inte mig veterligen
Preventivmedel: Nej det går jag inte på för tillfället
Rökare: Ja men inte i kategorin "1-pkt-om-dagen"
Problem att bli av med infektioner: Nej

Jag är med andra ord en ganska frisk människa. Så då får jag istället frågan om jag har gått igenom svårigheter de senaste åren. Och helt utan förvarning började jag gråta. Det kom från ingenstans och överruplade mig totalt. Men jag tog mitt första cellprov 6 månader innan jag och X:et (han med det stora X:et) gjorde slut. Sen har det varit ett besök i halvåret kantat av Den Perfekta Pojkvännen, Studenten, jobbstress, arbetslöshetsstrul, en flyt hit, en flyt dit och helt plötsligt satt jag där hos en vilt främmande människa och tyckte vansinnigt synd om mig själv.
Läkaren förklarade att med min hälsa så borde det virus som tydligen härjar runt i mig läkt ut fortare men om man går igenom stress, depressioner eller inte är riktigt lycklig så blir imunförsvaret sämre och kroppen kan ha svårare att läka ut eventuella infektioner.

Jag lyckades sansa mig men läkaren tittade lite undrande på mig när jag förklarade att jag gått igenom en för mig ganska jobbig seperation, för typ 3 år sedan!
-Har du någon att prata med om det här? För det är ju aldrig bra att gå och bära sånt här inom sig!

Jag trodde att jag skulle dö. Det var verkligen ett tag sedan jag tänkte ordentligt på allt som hänt de senaste åren. Jag har bara kört på och ska i ärlighetens namn säga att jag inte har haft något behov att prata ut och deppa. Men det här läkarbesöket var jobbigt. Jag kände mig som ett litet litet barn som bara ville ha en famn att krypa upp i och gömma mig.
När jag kom ut från läkaren hade det blåst upp och börjat regna. Då tog tröttheten överhanden och jag började gråta. Jag grät hela vägen hem och fortsatten en stund i soffan.