När man får ett sms klockan kvart i elva en söndagkväll som börjar med orden:
-Hej sötis!
och som inte är från någon av ens vänner utan från en 24-årig utbytesstudent som befinner sig i Stockholm så känns söndag-kvällen helt plötsligt inte så himla pjåkig.
måndag 29 oktober 2007
söndag 28 oktober 2007
En rekning?
Jag var ju naturligtvis tvungen att skicka ett mail till London-killen för att kolla läget.
Skrev bara lite kort och frågade om han hade gått och blivit seriös (kallade honom även svikare men på ett skojigt och ironiskt sätt - shit vad jag är rolig) och frågade om hans semester varit bra.
Ville väl mest bara kolla om han tänker välja att ignorera mig nu när han gått och funnit kärleken.
Men han skrev tillbaka. De hade haft en skitmysig vecka, bilat runt halva landet.
Ja men det var väl kul för er då?
Nä allvarligt talat känns det ok.
Han var trevlig i tonen och frågade hur min helg i Stockholm hade varit. Vi var inte meant to be men det är ändå lite synd. Vi hade ju en otroligt romantisk helg tillsammans i våras och sexet var riktigt bra (till skillnad från Studenten och alla hans komplex) så jag hade kunnat tänka mig mer av den vara men det verkar ju kört nu.
Jag tycker naturligtvis att det är kul att vi kan hålla kontakten, men samtidigt ändå lite märkligt.
Om jag blev tillsammans med en kille skulle jag inte uppskatta skitmycket om jag plötsligt upptäckte att han fortfarande hade kontakt med sitt gamla ligg. (Han mailade mig även innan han åkte på semestern, mest bara för att tala om att han skulle på semester men han nämde ju knappast att det var med sin nya flickvän.)
För mig innebär att hålla kontakten att man väljer att inte stänga dörren helt. Och om man är 100% säker på sin sak så behöver man väl inga halvöppna dörrar bakom ryggen eller!?
Skrev bara lite kort och frågade om han hade gått och blivit seriös (kallade honom även svikare men på ett skojigt och ironiskt sätt - shit vad jag är rolig) och frågade om hans semester varit bra.
Ville väl mest bara kolla om han tänker välja att ignorera mig nu när han gått och funnit kärleken.
Men han skrev tillbaka. De hade haft en skitmysig vecka, bilat runt halva landet.
Ja men det var väl kul för er då?
Nä allvarligt talat känns det ok.
Han var trevlig i tonen och frågade hur min helg i Stockholm hade varit. Vi var inte meant to be men det är ändå lite synd. Vi hade ju en otroligt romantisk helg tillsammans i våras och sexet var riktigt bra (till skillnad från Studenten och alla hans komplex) så jag hade kunnat tänka mig mer av den vara men det verkar ju kört nu.
Jag tycker naturligtvis att det är kul att vi kan hålla kontakten, men samtidigt ändå lite märkligt.
Om jag blev tillsammans med en kille skulle jag inte uppskatta skitmycket om jag plötsligt upptäckte att han fortfarande hade kontakt med sitt gamla ligg. (Han mailade mig även innan han åkte på semestern, mest bara för att tala om att han skulle på semester men han nämde ju knappast att det var med sin nya flickvän.)
För mig innebär att hålla kontakten att man väljer att inte stänga dörren helt. Och om man är 100% säker på sin sak så behöver man väl inga halvöppna dörrar bakom ryggen eller!?
Söndagsångesten ngt dämpad.
Ringde upp Systern och beklagade mig lite över att mitt liv just nu känns lite hopplöst.
Tack gode gud för min syster. Jag tror seriöst inte att jag hade överlevt de senaste åren utan min älskade syster som ställer upp 24/7.
Hon lyckades naturligtvis få mig på bättre tankar. Bland annat kom vi in på min gamla Singel-Granne.
När jag flyttde in i min lägenhet efter att jag och X:et gjort slut så upptäckte jag att det bodde en singel-kille rätt över gatan. Jag såg honom aldrig på nära håll, visste över huvud taget inte vem han var. Men han bodde själv - precis som jag. Och det kändes så skönt att till exempel en miserabel söndag kika ut genom persiennen och se honom dona runt i sitt kök - ensam. Det blev en bekräftelse på att jag faktiskt inte är den enda människan i världen som bor själv och är själv.
(Det är ju en himlastormande skillnad på att vara själv och ensam men detta var under en period av mitt liv då jag fick total ångest av mitt eget sällskap).
Det var en perfekt granne att ha, tänk vad lustigt om han hade vetat vilket "stöd" han var bara genom att bo själv i sin lägenhet.
När jag sedan flyttade tillbaka efter att ha varit sambo med den Perfekta Pojkvännen ett tag så hade min singel-granne flyttat och istället har det flyttat in ett par som gärna står och gosar i köket eller busar med sin unge i vardagsrummet. Nu är jag inte lika neurotiskt rädd för mitt eget sällskap längre men ändå - fuck them, typ!
Ja det lät ju inte som en direkt upplyftande historia men det känns ändå som en tröst att titta tillbaka och minnas hur fantastiskt dåligt jag mådde då och inse att jag inte mår så dåligt längre.
Jag har kommit en bra bit på vägen och även om jag fortfarande har mörka stunder så är de aldrig lika mörka nu om de var då och det är ju sönt att veta.
Tack gode gud för min syster. Jag tror seriöst inte att jag hade överlevt de senaste åren utan min älskade syster som ställer upp 24/7.
Hon lyckades naturligtvis få mig på bättre tankar. Bland annat kom vi in på min gamla Singel-Granne.
När jag flyttde in i min lägenhet efter att jag och X:et gjort slut så upptäckte jag att det bodde en singel-kille rätt över gatan. Jag såg honom aldrig på nära håll, visste över huvud taget inte vem han var. Men han bodde själv - precis som jag. Och det kändes så skönt att till exempel en miserabel söndag kika ut genom persiennen och se honom dona runt i sitt kök - ensam. Det blev en bekräftelse på att jag faktiskt inte är den enda människan i världen som bor själv och är själv.
(Det är ju en himlastormande skillnad på att vara själv och ensam men detta var under en period av mitt liv då jag fick total ångest av mitt eget sällskap).
Det var en perfekt granne att ha, tänk vad lustigt om han hade vetat vilket "stöd" han var bara genom att bo själv i sin lägenhet.
När jag sedan flyttade tillbaka efter att ha varit sambo med den Perfekta Pojkvännen ett tag så hade min singel-granne flyttat och istället har det flyttat in ett par som gärna står och gosar i köket eller busar med sin unge i vardagsrummet. Nu är jag inte lika neurotiskt rädd för mitt eget sällskap längre men ändå - fuck them, typ!
Ja det lät ju inte som en direkt upplyftande historia men det känns ändå som en tröst att titta tillbaka och minnas hur fantastiskt dåligt jag mådde då och inse att jag inte mår så dåligt längre.
Jag har kommit en bra bit på vägen och även om jag fortfarande har mörka stunder så är de aldrig lika mörka nu om de var då och det är ju sönt att veta.
Söndags-ångest i kubik.
Idag är en sådan där dag när jag ligger ynklig och patetisk i min säng och tycker synd om mig själv med en skrämmande övertygelse om att jag kommer dö ensam.
Har en ganska lång vecka bakom mig som jag toppade med en helg innehållandes AW med gamla kollegor, 2 födelsedagsfester en inflyttningsfest, ett klubb-besök + ett arbetspass a la bakis. Så jag antar att det är ren och skär utmattning det handlar om.
Men det är ändå jobbigt när det blir så extremt ångest-laddat.
Surfade runt lite på FB och insåg att en fd flirt, London-killen, ändrat sin status till "In a relationship". Jag hade nog anat det, den här tjejen har dykt upp på en hel del bilder den senaste tiden och det är knappast så att den här killen är min blivande make.
Men det är ändå trist, vi har haft lite flirtig mail-kontakt och sånt muntrar ändå upp i en annars lite blek vardag. Vi hade pratat en del om att jag skulle åka och hälsa på honom den här hösten men nu blev det Stockholm istället. Det är ju också en riktgit uppmuntrande tanke, att man närmar sig de trettio men ändå inte har råd att dra på två weekend-resor under en lång höst.
Men jag hade tänkt att jag skulle dra över i januari för lite `umgänge` men det blir ju lite svårt nu...
I övrigt har helgen varit ok. På fredagens AW dök ett gammal spöke upp. När jag precis blivit singel första gången (ca tre år sedan med andra ord) gick jag på en jobb-fest hos min kompis K.
Hon och jag frilansade för samma ställe så hon hade bjudit in en del av de andra frilansarna samt en del av personalen från kontoret. Bland dem en mycket söt kille, ett par år yngre än mig (precis som vanligt med andra ord) som jobbade som Säljare. Han flirtade vilt med mig och det är väl klart att man tolkar det som Grönt Ljus. Jag brukar aldrig gå på killar som jag inte känner mig rätt säker på full eller ej.
Så i slutet på kvällen, i en bar på en nattklubb, gjorde jag en framstöt (ja alltså jag försökte lite så där lagom framfusigt att kyssa den här killen).
Och vad händer?
Jo han ryggar tillbaka och slänger samtidigt ur sig:
- Nej det där går inte, jag har flickvän.
Ärligt , jag trodde att jag skulle dö. Det var bara så pinsamt. Saken blev ju inte precis bättre av att jag under veckan som kom dessutom var tvungen att sticka inom kontoret och hämta några papper. Och för att komma fram till min kontaktperson var jag självklart tvungen att gå förbi alla säljarna. Snacka om Walk of Shame.
Och den här killen dök alltså upp i fredags. Jag kände först inte igen honom men sen trillade polletten ner och minnet kom tillbaka. Not funny.
Han där emot kände mycket väl igen mig. Han synade mig uppifrån & ner, gav mig ett djupt ögonkast och sa:
- Men du och jag har absolut träffats förr?
Nämnde jag att han numera var singel?
Well, jag reste mig rätt tidigt, jag hade ju en annan fest att dra vidare till.
Det kändes fantastiskt gött!
Har en ganska lång vecka bakom mig som jag toppade med en helg innehållandes AW med gamla kollegor, 2 födelsedagsfester en inflyttningsfest, ett klubb-besök + ett arbetspass a la bakis. Så jag antar att det är ren och skär utmattning det handlar om.
Men det är ändå jobbigt när det blir så extremt ångest-laddat.
Surfade runt lite på FB och insåg att en fd flirt, London-killen, ändrat sin status till "In a relationship". Jag hade nog anat det, den här tjejen har dykt upp på en hel del bilder den senaste tiden och det är knappast så att den här killen är min blivande make.
Men det är ändå trist, vi har haft lite flirtig mail-kontakt och sånt muntrar ändå upp i en annars lite blek vardag. Vi hade pratat en del om att jag skulle åka och hälsa på honom den här hösten men nu blev det Stockholm istället. Det är ju också en riktgit uppmuntrande tanke, att man närmar sig de trettio men ändå inte har råd att dra på två weekend-resor under en lång höst.
Men jag hade tänkt att jag skulle dra över i januari för lite `umgänge` men det blir ju lite svårt nu...
I övrigt har helgen varit ok. På fredagens AW dök ett gammal spöke upp. När jag precis blivit singel första gången (ca tre år sedan med andra ord) gick jag på en jobb-fest hos min kompis K.
Hon och jag frilansade för samma ställe så hon hade bjudit in en del av de andra frilansarna samt en del av personalen från kontoret. Bland dem en mycket söt kille, ett par år yngre än mig (precis som vanligt med andra ord) som jobbade som Säljare. Han flirtade vilt med mig och det är väl klart att man tolkar det som Grönt Ljus. Jag brukar aldrig gå på killar som jag inte känner mig rätt säker på full eller ej.
Så i slutet på kvällen, i en bar på en nattklubb, gjorde jag en framstöt (ja alltså jag försökte lite så där lagom framfusigt att kyssa den här killen).
Och vad händer?
Jo han ryggar tillbaka och slänger samtidigt ur sig:
- Nej det där går inte, jag har flickvän.
Ärligt , jag trodde att jag skulle dö. Det var bara så pinsamt. Saken blev ju inte precis bättre av att jag under veckan som kom dessutom var tvungen att sticka inom kontoret och hämta några papper. Och för att komma fram till min kontaktperson var jag självklart tvungen att gå förbi alla säljarna. Snacka om Walk of Shame.
Och den här killen dök alltså upp i fredags. Jag kände först inte igen honom men sen trillade polletten ner och minnet kom tillbaka. Not funny.
Han där emot kände mycket väl igen mig. Han synade mig uppifrån & ner, gav mig ett djupt ögonkast och sa:
- Men du och jag har absolut träffats förr?
Nämnde jag att han numera var singel?
Well, jag reste mig rätt tidigt, jag hade ju en annan fest att dra vidare till.
Det kändes fantastiskt gött!
torsdag 25 oktober 2007
Och där rök den där nya klockan - på ett gathörn
Ibland blir jag så jävla trött på mig själv. Lånade mammas bil i veckan - helt enkelt för att jag var allt för trött för att ta bussen hem. Ställde den i mitt kvarter, nära ett gathörn (men i god tro, jag trodde att den stod ok).
Det gjorde den inte.
Kom hem efter en otroooooligt lång arbetsdag och fick en obehaglig ingivelse.
Så jag gick & tittade till lilla bilen.
Och där satt naturligtvis en fin liten lapp som talade om för mig att jag kunde glömma den där klockan jag gått & suktat efter & istället vänligen betala in 700 riksdaler för att jag parkat någon meter för nära gathörnet.
Det gjorde den inte.
Kom hem efter en otroooooligt lång arbetsdag och fick en obehaglig ingivelse.
Så jag gick & tittade till lilla bilen.
Och där satt naturligtvis en fin liten lapp som talade om för mig att jag kunde glömma den där klockan jag gått & suktat efter & istället vänligen betala in 700 riksdaler för att jag parkat någon meter för nära gathörnet.
söndag 21 oktober 2007
Ketchup-effekten
Det är ju märkligt kan man tycka. Först händer ingenting och ingenting och ingenting och sen händer det helt plötsligt en hel massa på en och samma gång. Började ju lite smått med några oskyldiga sms till Boden i mitten på veckan. Sms som snabbt besvarades. Alltid trevligt när man får konkret bekräftat att det finns någon som tänker på en ibland.
Sen bar det ju av till Stockholm där jag och Systern skulle hälsa på K. På fredagen var vi rätt så slut alla tre så vi åt hämtmat, klämmde ett par glas vin till Idol och gick sedan i däck. Klockan fem (ja alltså klockan fem! på morgonen!) ringer min mobil och väcker naturligtvis oss alla tre. Nu har ju min mobil inte ring nattetid på flera månader så jag hade inte brytt mig om att stänga av ljudet.
Det är Studenten. Jag skiter i att svara. Det är typ sex veckor sedan han fullkomligt dissade mitt förslag men nu tyckte han tydligen att det var passande att höra av sig. Klockan fem en lördagmorgon. Han ringde ytterligare tre gånger innan jag stängde av telefonen.
Han kunde inte på något sätt fått mig att känna mig mer som en total slampa.
På lördagen blev det barhäng. Jag är ju inget stort Stockholms-fan, tycker att folk är lite stroppiga. Men Systern var i sitt vanliga esse och började prata med en helt underbart söt kille som direkt gav mig all sin uppmärksamhet när jag kom ut och gjorde dem sällskap för att röka.
Ja och jag kunde ju naturligtvis inte motså hans otroligt långa ögonfransar (jag vet det låter helt gay men de var så fina), bruna ögon och helt perfekt muskulösa överarmar så det slutade ju med en galen hångel-fest. Någon luva blev jag dock inte av med, skulle trots allt upp tidigt imorse. Men vi bytte nummer och han kommer hit med jobbet om ett par veckor så det finns ju möjlighet att avsluta vissa lösa trådar.
Och galet nyfiken som jag är (och kanske lite psyko) var jag ju tvungen att kolla om jag kunde hitta honom på FB. Det var inga problem och det hela blev ju bara ännu roligare när hans profil var public. Så ett dygn efter att jag hånglat loss med den här kille kunde jag utan vidare få reda på vad han har för intressen, när han fyller år (han är 5 år yngre än mig - ha ha), musiksmak, länder han har besökt and so on. Inser ju det orimliga att ens göra ett försök med den här killen
men seriöst, på "pappret" är han min perfect match...
Efter den inte helt misslyckade lördagkvällen blev jag dessutom lite stursk så till slut skickade jag ett surt sms till Studenten och bad honom lämna mig ifred i fortsättningen. Känner mig oerhört nöjd med mig själv :)
Sen bar det ju av till Stockholm där jag och Systern skulle hälsa på K. På fredagen var vi rätt så slut alla tre så vi åt hämtmat, klämmde ett par glas vin till Idol och gick sedan i däck. Klockan fem (ja alltså klockan fem! på morgonen!) ringer min mobil och väcker naturligtvis oss alla tre. Nu har ju min mobil inte ring nattetid på flera månader så jag hade inte brytt mig om att stänga av ljudet.
Det är Studenten. Jag skiter i att svara. Det är typ sex veckor sedan han fullkomligt dissade mitt förslag men nu tyckte han tydligen att det var passande att höra av sig. Klockan fem en lördagmorgon. Han ringde ytterligare tre gånger innan jag stängde av telefonen.
Han kunde inte på något sätt fått mig att känna mig mer som en total slampa.
På lördagen blev det barhäng. Jag är ju inget stort Stockholms-fan, tycker att folk är lite stroppiga. Men Systern var i sitt vanliga esse och började prata med en helt underbart söt kille som direkt gav mig all sin uppmärksamhet när jag kom ut och gjorde dem sällskap för att röka.
Ja och jag kunde ju naturligtvis inte motså hans otroligt långa ögonfransar (jag vet det låter helt gay men de var så fina), bruna ögon och helt perfekt muskulösa överarmar så det slutade ju med en galen hångel-fest. Någon luva blev jag dock inte av med, skulle trots allt upp tidigt imorse. Men vi bytte nummer och han kommer hit med jobbet om ett par veckor så det finns ju möjlighet att avsluta vissa lösa trådar.
Och galet nyfiken som jag är (och kanske lite psyko) var jag ju tvungen att kolla om jag kunde hitta honom på FB. Det var inga problem och det hela blev ju bara ännu roligare när hans profil var public. Så ett dygn efter att jag hånglat loss med den här kille kunde jag utan vidare få reda på vad han har för intressen, när han fyller år (han är 5 år yngre än mig - ha ha), musiksmak, länder han har besökt and so on. Inser ju det orimliga att ens göra ett försök med den här killen
men seriöst, på "pappret" är han min perfect match...
Efter den inte helt misslyckade lördagkvällen blev jag dessutom lite stursk så till slut skickade jag ett surt sms till Studenten och bad honom lämna mig ifred i fortsättningen. Känner mig oerhört nöjd med mig själv :)
onsdag 17 oktober 2007
Distans-förhållande á la 2007
Jag har en otrolig märklig relation med en person som jag knappt känner.
En sms-relation, som har pågått i typ nio månader. Det började med att jag och Systern
(man skulle kunna tro att vi är siamesiska tvillingar, men icke) var ute och roade oss en kall lördag i januari. Jag var vid denna tidspunkt fortfarande på min singel-smekmånad (första tiden som singel när man är galet på G och hånglar till höger & vänster) och tillsammans med Systern var det en ganska farlig kombination eftersom Systern har en tendens att prata med allt och alla - alltid.
Så står vi där på vårt vanliga ställe och skrattar hysteriskt åt något internt skämt. Och då dyker den här killen, Boden upp och ska beställa en öl. Det tar ju inte 3 sekunder innan Systern har inlett en konversation som troligen berörde något oerhört märkligt ämne. När min syster drar igång finns det två kategorier av människor. De som finner min syster oerhört fascinerande och väldigt rolig och sen finns det naturligtvis de som tycker att hon är helt knäpp (men den kategorin bryr vi oss inte vidare om). Well, Boden tillhörde iallafall kategori ett så han blev kvar. Och kvällen slutade för min del med ett klassiskt fem-i-fyra-hångel (hångel, inget mer)!
Efter det gick vi på en riktigt mysig söndags-date, fikade och pratade i typ fyra timmar.
Och lite pirr var där väl, fram för allt dialekten var ju väldigt tilltalande.
Men efter det har det inte blivit fler träffar.
Men vi har sms flitigt. Och våra sms-konversationer är helt suveräna. Roliga, fyndiga och rappa.
Ibland sker det en onsdag (som idag faktiskt) eller så kan vi hålla på och sms:a en hel lördag-kväll, fram & tillbaka utan att vi hamnar på samma ställe. Ett par gånger har vi till och med efter-fest-sms (inge snusk, mer typ: `Jag är hemma nu och ska dricka thé och lyssna på Counting Crows innan jag somnar`).
Det är by far den märkligaste relation jag haft någonsin, men ganska mysigt...
En sms-relation, som har pågått i typ nio månader. Det började med att jag och Systern
(man skulle kunna tro att vi är siamesiska tvillingar, men icke) var ute och roade oss en kall lördag i januari. Jag var vid denna tidspunkt fortfarande på min singel-smekmånad (första tiden som singel när man är galet på G och hånglar till höger & vänster) och tillsammans med Systern var det en ganska farlig kombination eftersom Systern har en tendens att prata med allt och alla - alltid.
Så står vi där på vårt vanliga ställe och skrattar hysteriskt åt något internt skämt. Och då dyker den här killen, Boden upp och ska beställa en öl. Det tar ju inte 3 sekunder innan Systern har inlett en konversation som troligen berörde något oerhört märkligt ämne. När min syster drar igång finns det två kategorier av människor. De som finner min syster oerhört fascinerande och väldigt rolig och sen finns det naturligtvis de som tycker att hon är helt knäpp (men den kategorin bryr vi oss inte vidare om). Well, Boden tillhörde iallafall kategori ett så han blev kvar. Och kvällen slutade för min del med ett klassiskt fem-i-fyra-hångel (hångel, inget mer)!
Efter det gick vi på en riktigt mysig söndags-date, fikade och pratade i typ fyra timmar.
Och lite pirr var där väl, fram för allt dialekten var ju väldigt tilltalande.
Men efter det har det inte blivit fler träffar.
Men vi har sms flitigt. Och våra sms-konversationer är helt suveräna. Roliga, fyndiga och rappa.
Ibland sker det en onsdag (som idag faktiskt) eller så kan vi hålla på och sms:a en hel lördag-kväll, fram & tillbaka utan att vi hamnar på samma ställe. Ett par gånger har vi till och med efter-fest-sms (inge snusk, mer typ: `Jag är hemma nu och ska dricka thé och lyssna på Counting Crows innan jag somnar`).
Det är by far den märkligaste relation jag haft någonsin, men ganska mysigt...
El Stockholmo...
Ska till Hufvudstaden med Systern till helgen. Det ska naturligtvis bli skit-skoj men samtidigt är jag supertrött och så har det varit så mycket strul med alla praktiska detaljer.
Kompis K som vi skulle bo hos kom helt plötsligt på att det nog blev lite trångt med 4 personer i hennes och sambons lilla etta i 2 nätter. Så då messade jag kompis C & kollade om vi kunde låna hennes soffa en natt. Inga problem men hon skulle evenuellt till LA med jobbet (kul för henne liksom) men hon skulle höra av sig. Det gjorde hon så klart inte. Så då mailade jag den Lilla Sommarflirten och kollade om vi kunde sova på hans soffa. Där kammade jag noll, dvs killen svarade inte - känns ju också trevligt!
Sen löste det sig ändå eftersom K´s kille ska resa bort.
Men sen kom nästa `bakslag`. Mailade en gammal gymnasie-kompis (ingen gammal pojkvän alltså) och kollade om han kanske ville hänga med ut en sväng på lördag. Inga baktankar (jo alltså kanske några men mest om han typ hade några heta singel-kompisar) och får då svaret:
- Hade varit skitkul att ses men jag har svärföräldrarna på besök så det blir kanske lite svårt få ihop.
Men seriöst, jag känner mig som ett totalt deseperado som bara fiskar och fiskar utan att få napp.
Så patetiskt!
Update: Han skickade faktiskt ett trevligt mail och jag tror faktiskt inte att han misstolkade mina intentioner. Säger vi!
Kompis K som vi skulle bo hos kom helt plötsligt på att det nog blev lite trångt med 4 personer i hennes och sambons lilla etta i 2 nätter. Så då messade jag kompis C & kollade om vi kunde låna hennes soffa en natt. Inga problem men hon skulle evenuellt till LA med jobbet (kul för henne liksom) men hon skulle höra av sig. Det gjorde hon så klart inte. Så då mailade jag den Lilla Sommarflirten och kollade om vi kunde sova på hans soffa. Där kammade jag noll, dvs killen svarade inte - känns ju också trevligt!
Sen löste det sig ändå eftersom K´s kille ska resa bort.
Men sen kom nästa `bakslag`. Mailade en gammal gymnasie-kompis (ingen gammal pojkvän alltså) och kollade om han kanske ville hänga med ut en sväng på lördag. Inga baktankar (jo alltså kanske några men mest om han typ hade några heta singel-kompisar) och får då svaret:
- Hade varit skitkul att ses men jag har svärföräldrarna på besök så det blir kanske lite svårt få ihop.
Men seriöst, jag känner mig som ett totalt deseperado som bara fiskar och fiskar utan att få napp.
Så patetiskt!
Update: Han skickade faktiskt ett trevligt mail och jag tror faktiskt inte att han misstolkade mina intentioner. Säger vi!
tisdag 16 oktober 2007
Nya utmaningar i antågande!
Jag är en rastlös person. Jag vill att det ska hända nya saker hela tiden och utveckling är A och O när det kommer till både mitt privatliv och mitt yrkesliv. Har ju gått på ett par nitar (minst sagt) de senaste åren men som de vise säger: If it doesn´t kill you it makes you stronger".
Bytte helt bransch för ca ett år sedan. Till en början var det mest för att hålla mig sysselsatt men efter ett tag upptäckte jag att jag faktiskt gillade mitt nya jobb - det passade min personlighet ganska bra. Vissa perioder under våren var riktigt tuffa men mitt nyårslöfte till mig själv var att inte tappa gnistan den här gången. Att kämpa när det kändes tufft och att hela tiden försöka se på mitt liv ur en positiv synvinkel och inte ge upp och tycka att jag var värdelös så fort det blev lite motigt. Och det funkade. Jag tog mig igenom prövningarna och kom ut på andra sidan som en starkare och mer självsäker person.
Men nu har jag kommit till en punkt där jag inte längre känner att jag får utrymme att utvecklas. Jag vet vad jag är bra på och jag gör det fantastiskt bra. Men detta har lett till att jag har fått ansvar för områden som jag personligen inte får så mycket ut av.
Men för första gången på mycket länge stod jag upp för mig själv och sa ifrån, vilket faktiskt ledde till att jag får byta till en avdelning där mina möjligheter för att utvecklas är ngt större.
Bytte helt bransch för ca ett år sedan. Till en början var det mest för att hålla mig sysselsatt men efter ett tag upptäckte jag att jag faktiskt gillade mitt nya jobb - det passade min personlighet ganska bra. Vissa perioder under våren var riktigt tuffa men mitt nyårslöfte till mig själv var att inte tappa gnistan den här gången. Att kämpa när det kändes tufft och att hela tiden försöka se på mitt liv ur en positiv synvinkel och inte ge upp och tycka att jag var värdelös så fort det blev lite motigt. Och det funkade. Jag tog mig igenom prövningarna och kom ut på andra sidan som en starkare och mer självsäker person.
Men nu har jag kommit till en punkt där jag inte längre känner att jag får utrymme att utvecklas. Jag vet vad jag är bra på och jag gör det fantastiskt bra. Men detta har lett till att jag har fått ansvar för områden som jag personligen inte får så mycket ut av.
Men för första gången på mycket länge stod jag upp för mig själv och sa ifrån, vilket faktiskt ledde till att jag får byta till en avdelning där mina möjligheter för att utvecklas är ngt större.
måndag 15 oktober 2007
Höst-trött!
Jag är så trött! Trots en lugn helg & en tidig kväll igår är jag efter två tre timmar på jobbet ändå helt död. Läste en artikel i City på vägen hem om höst-depressioner och enligt den var symptomen:
* trötthet trots överdriven sömn
* ökad aptit
* orkeslöshet
bla...
Lite så som jag känner för tillfället. Men jag brukar inte bli höst-deppig, jag är ju en höst-människa ut och in, helt klart. Men som sagt, jag har bara ingen ork i kroppen. Tänkte gå på ett yoga-pass nu på kvällen och vet ju med mig att jag borde gått på ett yoga-pass men istället så
gick jag i deck i soffan framför Dr Phil. Programet handlade iofs om en make vars fru ville ta ut skilsmässa vilket i sin tur hade förvandlat maken till ett tvätt-äkta psyko. Alltid en tröst för en ensam singel. Förr fick jag alltid singel-ångest på söndagarna men det har gått över, mycket tack vare att jag ser till att aktivera mig med vänner & nära & kära.
Men när jag har jobbat en lång dag och är på väg hem och tröttheten är extra påtaglig kan jag bli gråtfärdig bara av åsynen av ett par som håller hand eller en mamma som gullar med sitt barn.
Det är även vid dessa tillfällen X:et smyger sig på. Tankar som tär om hur han sitter där i sitt lilla radhus med sin lilla son och Den Nya och bara myser när vinden viner utanför.
Jag vet att jag för min egen skull bara bör förlåta och gå vidare men det sunda förnuftet är helt bortfluget när ångesten ger sig på. Jag har läst spaltmeter om att "gå vidare", "förlåta" och "glömma" och jag vet vad jag bör göra men jag har fortfarande inte riktigt luskat ut hur jag ska bete mig för att genomföra det.
Jag har blivit en mästare på att hitta på liknelser för mina känslor. Efter att X:et gjorde slut hade jag en frekvens i mitt huvud som ständigt återkom.
Den gick i princip ut på att den idioten tog mitt hjärta, krossade det i sin hand, släppte det på marken och vände sig om och gick. Och kvar stod jag och snyftade och samlade skärvor.
Idag har jag plockat upp skärvorna och limmat ihop hjärtat men dels har skärvorna lämnat märken och dels har limmet gjort hjärtat hårdare än det var förr. Jag har vare sig jag vill det eller ej blivit mindre naiv, blåögd och romantisk. Bra skulle säkert många säga men jag är ju en känslo-människa, jag vill ju kunna känna 100% för en annan person igen och det känns otroligt skrämmande att jag kanske inte kommer kunna göra det på samma sätt igen...
* trötthet trots överdriven sömn
* ökad aptit
* orkeslöshet
bla...
Lite så som jag känner för tillfället. Men jag brukar inte bli höst-deppig, jag är ju en höst-människa ut och in, helt klart. Men som sagt, jag har bara ingen ork i kroppen. Tänkte gå på ett yoga-pass nu på kvällen och vet ju med mig att jag borde gått på ett yoga-pass men istället så
gick jag i deck i soffan framför Dr Phil. Programet handlade iofs om en make vars fru ville ta ut skilsmässa vilket i sin tur hade förvandlat maken till ett tvätt-äkta psyko. Alltid en tröst för en ensam singel. Förr fick jag alltid singel-ångest på söndagarna men det har gått över, mycket tack vare att jag ser till att aktivera mig med vänner & nära & kära.
Men när jag har jobbat en lång dag och är på väg hem och tröttheten är extra påtaglig kan jag bli gråtfärdig bara av åsynen av ett par som håller hand eller en mamma som gullar med sitt barn.
Det är även vid dessa tillfällen X:et smyger sig på. Tankar som tär om hur han sitter där i sitt lilla radhus med sin lilla son och Den Nya och bara myser när vinden viner utanför.
Jag vet att jag för min egen skull bara bör förlåta och gå vidare men det sunda förnuftet är helt bortfluget när ångesten ger sig på. Jag har läst spaltmeter om att "gå vidare", "förlåta" och "glömma" och jag vet vad jag bör göra men jag har fortfarande inte riktigt luskat ut hur jag ska bete mig för att genomföra det.
Jag har blivit en mästare på att hitta på liknelser för mina känslor. Efter att X:et gjorde slut hade jag en frekvens i mitt huvud som ständigt återkom.
Den gick i princip ut på att den idioten tog mitt hjärta, krossade det i sin hand, släppte det på marken och vände sig om och gick. Och kvar stod jag och snyftade och samlade skärvor.
Idag har jag plockat upp skärvorna och limmat ihop hjärtat men dels har skärvorna lämnat märken och dels har limmet gjort hjärtat hårdare än det var förr. Jag har vare sig jag vill det eller ej blivit mindre naiv, blåögd och romantisk. Bra skulle säkert många säga men jag är ju en känslo-människa, jag vill ju kunna känna 100% för en annan person igen och det känns otroligt skrämmande att jag kanske inte kommer kunna göra det på samma sätt igen...
söndag 14 oktober 2007
Uppvaktning på gammeldags manér
Förra helgen hade jag tjejerna här på middag. Eller rättare sagt, jag kom stressande från jobbet runt klockan sju och ungefär samtidigt kom mina helg-lediga vänner hem till mig och lagade middag medan jag stod i duchen. Perfekta vänner med andra ord. Som om inte det var nog hade dessutom köpt blommor till mig. När jag skulle sätta dem i vatten så insåg jag att jag har en imponerande samling vaser i alla storlekar och former. Lite lustigt med tanke på att jag troligen inte får blommor mer än kanske en gång om året. Sist jag fick ett blombud var det från en kompis pojvän som ursäkt för att han hade blivit lite väl förfriskad på en fest jag hade. Föga romantiskt alltså.
Men det får en ändå att börja fundera/önska att fler killar skulle våga vara lite gammeldags romantiska. Blombud, middag och bio, söndagspromenad. Skulle helt klart funka på mig. Om det var rätt kille dvs. Jag börjar nog bli gammal!?
Men det får en ändå att börja fundera/önska att fler killar skulle våga vara lite gammeldags romantiska. Blombud, middag och bio, söndagspromenad. Skulle helt klart funka på mig. Om det var rätt kille dvs. Jag börjar nog bli gammal!?
En helg i sundhetens tecken - ja faktiskt!
Har varit så ordentlig så. Fredagkvällen spenderades hemma hos föräldrarna tillsammans med Systern. Det är så härligt att komma hem till mamma & pappa ibland och bara bli bortskämd.
Först serverades det en GT & sedan dukades det upp färsk pasta med lax och ostsås som fick sällskap av ett torrt mousserande vin och efter det chokladkokett med dessertvin & sist men inte minst kaffe med avec. Så vuxet & så sofistikerat. Inte som våra förfester, hemmafester och efterfester precis. Gick i däck (av trötthet inte av det mousserande) tillsammans med Den Lilla Hunden runt klockan 12.
Lördagen spenderade jag i en bil tillsammans med Systern & Lilla A. Vi körde ca 60 mil T/R för att hjälpa Lilla A med en sak. Det är en utav de stora fördelarna med mina kompisar. Där finns alltid någon som ställer upp så även om man är singel behöver man inte känna sig helt hjälplös när man har behov av det. Hade en superhärlig dag (jag är helt klart en höstmänniska - inget snack om den saken) men var helt slut när vi kom tillbaka till Stan så jag & Systern bestämde oss för att ta en svullokväll med BK-mat & hyrfilm. Hade egentligen tänkt gå på en tjejmiddag men jag insåg att om jag någonsin ska bli av med de där mörka ringarna under ögonen kanske lite vila kunde vara att rekomendera.
Det något tragiska som man tvingas inse är att efter en lugn helg har jag fått 4 samtal till min mobil, två från mamma & pappa, två från Systern. Så Sorgligt!
Systern (som inte är singel) fick däremot tre sms och två samtal från Studenten som tyckte att de skulle gå ut & hitta på något.
Jag skickade ju ett sms på vinst & förlust till den här killen för någon månad sedan & frågade om vi skulle ta en fika. Tyckte att det var dags att ta tjuren lite vid hornen efter allt strul fram & tillbaka. Han svarar att vi kanske kan ses men att han har mycket för tillfället. Sen dess har jag inte hört ett ord från honom men Systern har han fikat med ett par gånger & nu i helgen var han tydligen sugen på att festa & tyckte att min Syster skulle vara lämpligt sällskap. De har ju varit kompisat länge så att de träffas bryr jag mig inte om. Men jag stör mig på att han inte bara svarade lite mer ärligt på mitt sms.
Ett:
- Nej jag tror inte det är en så bra idé!
hade ju varit helt ok!
Men nej, han var tvungen att uppföra sig som en stor bebis och göra mig grymt besviken över att han inte var mer man än så!
Först serverades det en GT & sedan dukades det upp färsk pasta med lax och ostsås som fick sällskap av ett torrt mousserande vin och efter det chokladkokett med dessertvin & sist men inte minst kaffe med avec. Så vuxet & så sofistikerat. Inte som våra förfester, hemmafester och efterfester precis. Gick i däck (av trötthet inte av det mousserande) tillsammans med Den Lilla Hunden runt klockan 12.
Lördagen spenderade jag i en bil tillsammans med Systern & Lilla A. Vi körde ca 60 mil T/R för att hjälpa Lilla A med en sak. Det är en utav de stora fördelarna med mina kompisar. Där finns alltid någon som ställer upp så även om man är singel behöver man inte känna sig helt hjälplös när man har behov av det. Hade en superhärlig dag (jag är helt klart en höstmänniska - inget snack om den saken) men var helt slut när vi kom tillbaka till Stan så jag & Systern bestämde oss för att ta en svullokväll med BK-mat & hyrfilm. Hade egentligen tänkt gå på en tjejmiddag men jag insåg att om jag någonsin ska bli av med de där mörka ringarna under ögonen kanske lite vila kunde vara att rekomendera.
Det något tragiska som man tvingas inse är att efter en lugn helg har jag fått 4 samtal till min mobil, två från mamma & pappa, två från Systern. Så Sorgligt!
Systern (som inte är singel) fick däremot tre sms och två samtal från Studenten som tyckte att de skulle gå ut & hitta på något.
Jag skickade ju ett sms på vinst & förlust till den här killen för någon månad sedan & frågade om vi skulle ta en fika. Tyckte att det var dags att ta tjuren lite vid hornen efter allt strul fram & tillbaka. Han svarar att vi kanske kan ses men att han har mycket för tillfället. Sen dess har jag inte hört ett ord från honom men Systern har han fikat med ett par gånger & nu i helgen var han tydligen sugen på att festa & tyckte att min Syster skulle vara lämpligt sällskap. De har ju varit kompisat länge så att de träffas bryr jag mig inte om. Men jag stör mig på att han inte bara svarade lite mer ärligt på mitt sms.
Ett:
- Nej jag tror inte det är en så bra idé!
hade ju varit helt ok!
Men nej, han var tvungen att uppföra sig som en stor bebis och göra mig grymt besviken över att han inte var mer man än så!
torsdag 11 oktober 2007
Facebook - min biljett till grav alkoholism
Behöver ta en lugn kväll. Känner mig genomsliten utifrån & in. Men det räcker ju att logga in på Facebooken för att man ska trilla dit. Klubbkväll på tordag? Öl med gamla kollegorna på fredag? Tjejkväll på lördag?
Får stålsätta mig. Imorgon ska jag åka hem till föräldrarna och bli bortskämd med hemlagad mat (sorry McDonalds, imorgon sviker jag) och sen ska jag gosa med lilla vovven hela natten lång.
Får stålsätta mig. Imorgon ska jag åka hem till föräldrarna och bli bortskämd med hemlagad mat (sorry McDonalds, imorgon sviker jag) och sen ska jag gosa med lilla vovven hela natten lång.
Höstdepressionn eller bara sviterna av en förkylning?
Jag var hos läkaren idag för att ta nya cellprover. Supertrevlig gynekolog, varm & sympatiskt, precis så som man vill att en läkare ska vara. Hon ställde en del allmäna frågor om min hälsa:
Allergier: Nej
Muskelryckningar: Nej
Andra fall av cellförändringar i släkten: Nej inte mig veterligen
Preventivmedel: Nej det går jag inte på för tillfället
Rökare: Ja men inte i kategorin "1-pkt-om-dagen"
Problem att bli av med infektioner: Nej
Jag är med andra ord en ganska frisk människa. Så då får jag istället frågan om jag har gått igenom svårigheter de senaste åren. Och helt utan förvarning började jag gråta. Det kom från ingenstans och överruplade mig totalt. Men jag tog mitt första cellprov 6 månader innan jag och X:et (han med det stora X:et) gjorde slut. Sen har det varit ett besök i halvåret kantat av Den Perfekta Pojkvännen, Studenten, jobbstress, arbetslöshetsstrul, en flyt hit, en flyt dit och helt plötsligt satt jag där hos en vilt främmande människa och tyckte vansinnigt synd om mig själv.
Läkaren förklarade att med min hälsa så borde det virus som tydligen härjar runt i mig läkt ut fortare men om man går igenom stress, depressioner eller inte är riktigt lycklig så blir imunförsvaret sämre och kroppen kan ha svårare att läka ut eventuella infektioner.
Jag lyckades sansa mig men läkaren tittade lite undrande på mig när jag förklarade att jag gått igenom en för mig ganska jobbig seperation, för typ 3 år sedan!
-Har du någon att prata med om det här? För det är ju aldrig bra att gå och bära sånt här inom sig!
Jag trodde att jag skulle dö. Det var verkligen ett tag sedan jag tänkte ordentligt på allt som hänt de senaste åren. Jag har bara kört på och ska i ärlighetens namn säga att jag inte har haft något behov att prata ut och deppa. Men det här läkarbesöket var jobbigt. Jag kände mig som ett litet litet barn som bara ville ha en famn att krypa upp i och gömma mig.
När jag kom ut från läkaren hade det blåst upp och börjat regna. Då tog tröttheten överhanden och jag började gråta. Jag grät hela vägen hem och fortsatten en stund i soffan.
Allergier: Nej
Muskelryckningar: Nej
Andra fall av cellförändringar i släkten: Nej inte mig veterligen
Preventivmedel: Nej det går jag inte på för tillfället
Rökare: Ja men inte i kategorin "1-pkt-om-dagen"
Problem att bli av med infektioner: Nej
Jag är med andra ord en ganska frisk människa. Så då får jag istället frågan om jag har gått igenom svårigheter de senaste åren. Och helt utan förvarning började jag gråta. Det kom från ingenstans och överruplade mig totalt. Men jag tog mitt första cellprov 6 månader innan jag och X:et (han med det stora X:et) gjorde slut. Sen har det varit ett besök i halvåret kantat av Den Perfekta Pojkvännen, Studenten, jobbstress, arbetslöshetsstrul, en flyt hit, en flyt dit och helt plötsligt satt jag där hos en vilt främmande människa och tyckte vansinnigt synd om mig själv.
Läkaren förklarade att med min hälsa så borde det virus som tydligen härjar runt i mig läkt ut fortare men om man går igenom stress, depressioner eller inte är riktigt lycklig så blir imunförsvaret sämre och kroppen kan ha svårare att läka ut eventuella infektioner.
Jag lyckades sansa mig men läkaren tittade lite undrande på mig när jag förklarade att jag gått igenom en för mig ganska jobbig seperation, för typ 3 år sedan!
-Har du någon att prata med om det här? För det är ju aldrig bra att gå och bära sånt här inom sig!
Jag trodde att jag skulle dö. Det var verkligen ett tag sedan jag tänkte ordentligt på allt som hänt de senaste åren. Jag har bara kört på och ska i ärlighetens namn säga att jag inte har haft något behov att prata ut och deppa. Men det här läkarbesöket var jobbigt. Jag kände mig som ett litet litet barn som bara ville ha en famn att krypa upp i och gömma mig.
När jag kom ut från läkaren hade det blåst upp och börjat regna. Då tog tröttheten överhanden och jag började gråta. Jag grät hela vägen hem och fortsatten en stund i soffan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)