I surrender and get bitter!

Nä nu lägger jag ner!
Jag orkar inte med mer drama.
Jag är officiellt trött på att vara singel.
På alla dessa toppar som sedan åtföljs av djuuuuuuuuupa dalar.

För det blev ju en fortsättning på den där semestern...
83:an som inte var en 83:a utan en 82:a som jag faktiskt också känt sedan jag föddes typ, var visst inte så ointresserad.

Jag fick inget svar från M.
Men man har ju börjat bli hårdnackad.
Så det var bara till att shake it off.

På onsdagen har vi fest och efter middagen dyker 82:an och hela hans garde av bröder upp.
Min lilla 82:a lägrar snabbt stolen bredvid min och viker inte från min sida och till sist vänder han sig mot mig och säger:
- Nej men Milou vad säger du, ska vi inte gå ut och hångla?
Bara så där, i ett rum fullt med folk. Fast ingen hör förstås!
Men jag blir så överumplad så jag säger nej.
Måste samla mod. Så det gör jag.
Och efter en timme föreslår jag att vi ska "gå ut och röka".
Så utrustade med ciggaretter, drinkar och förväntningar smyger vi oss upp till boden.
Och där hånglar vi.
Förstår Ni den känslan av att sitta i dörröppningen på en nedgången snickarbod i skärgården och hångla med en kille som man velat hångla med i en hel evighet.
Det är ju magiskt.
Han kysser precis som han är; långsamt, eftertänksamt och fint.

Resten av kvällen är inte sämre. Vi smyghånglar ute i hallen men låtsas som ingenting inför de andra. När festen ebbar ut sitter vi kvar på verandan och hånglar, myser och pratar tills natten övergår till morgon.

Dagen efter får jag ett sms:
"Tack för igår. Det var trevligt och mycket mysigt att kyssas med dig".
Jag har inte fått ett så fint sms på år och dar. Normalt när jag får sms handlar det om var och när vi vi skal ligga.

När jag kommer hem börjar han prata med mig på FB.
Och sen börjar vi prata på MSN.

Och så igen tänds hoppet.
M skickar ett sms, jag svarar mest för att vara artig men han svarar inte.
Något mail om hans framtida projekt dyker inte heller upp.
Men det spelar helt plötsligt ingen roll.
Studenten dyker upp första helgen efter att jag kommit hem och beter sig lite som ett plåster.
Inte heller intressant.
Jag går ut och dricker drinkar med E, hennes kille och hans nya kollegor från London.
Jag hamnar bredvid chefen som ser ut som en snygg George Clooney.
Jag är på mitt bästa humör och E imponeras av hur jag lyckat charma "George".
Han ser inte bara ut som George C, han har tydligen MAKT och massvis med pengar.
Inte ett dugg intressant.
Inte ens när George fiskar fram ett Nalle Puh-plåster ur plånboken till mitt brustna myggbett bryr jag mig.

Allt jag kan tänka på är mina MSN-konversationer med 82:an.
För han är fin och min fantasi har börjat gå i spinn.
Jag kollar till och med upp vad en tågbiljett till Stockholm skulle kosta.
Om han skulle få för sig att fråga.
Jobbtimmarna segar sig fram när jag drömmer om hur vi åker till London tillsammans och hur vi sedan ska leva lyckliga ever after. Kanske ska jag till och med sjunga när han spelar på sin gitarr.

Skitpatetiskt jag vet. Men jag kan inte låta bli. Tankarna går inte att stoppa.
Jag erkänner till och med för svägerskan som höjer ett varnande finger men även hon blir lite exalterad.

Och DÅ!
När lågan är tänd.
Då rasar det precis som det brukar göra...

Igår kväll, loggar in på MSN. Han är där men jag vill inte börja en konversation.
Det gör inte han heller. No biggie!
Men ikväll kan jag inte hålla mig.
Hans status är inte vid datorn men jag skickar ändå iväg ett "Hej, vad gör du"?

Då loggar han ut.
Well det är ju ganska obvious vad det budskapet är?

Så nu - nu skiter jag i det här!
För jag ORKAR inte gå och hoppas mer.
Jag ska bara gå och bli bitter, yes det ska jag!

Jag kanske sms:ar Studenten för lite crazy sex.
Men that´s it!

Dagen efter...

När jag vaknar dagen efter är jag allt annat än pigg.
Och något förvirrad. Ligger kvar i sängen en stund med en märklig känsla i kroppen.
Inser att jag behöver ett bad för att piggna till.
Men känner mig blyg. Jag vet ju att han kan se mig från bryggan.
Så jag övertalar kottarna att följa med - så kan jag använda dem som täckmantel.
När jag kommer upp har jag fått ett sms:
- Skönt i vattnet ?
Jag tar det som en porrig invit, vårt avsked kvällen innan lämnade ju en del att önska.
Så jag svarar med klara undertoner och en timme senare trillar nästa text in.
Han undrar om vi ska träffas.
Jag svara och undrar var.
Han frågar om jag inte sett hans lilla bod?
Nej svarar jag, men jag borde få se den...

Vid det här laget är jag så uppeldad att jag knappt kan tänka klart. Eller jo tänka klart kan jag men tankarna kretsar bara kring en enda sak och jag håller på att bli helt galen.
Då tystnar telefonen och jag blir förvirrad (och lite nedstämd ska erkännas).

Tre timmar senare, när jag gett upp hoppet, skickar han ett sms och frågar om vi ska kolla på film på kvällen. Jag tar "film" för något annat och genmlider därefter 5 olidligt långa timmar med familjen innan kvällens kortspel drar igång och jag kan ursäkta mig med att min plötsliga huvudvärk nog kräver en promenad.
När jag kommer hem till honom har hans pappa och pappans sambo åkt hem och han är kvar med sin lilla tös som absolut inte är sugen på att sova. Hon vill veta vem jag är, vad jag heter, var jag bor, vad min hund heter och vad mina brorsöner gör.
Jag förväntar mig galet roundez-vouz men får stilla söndagkväll med en touche av familjelycka.

Där sitter jag alltså med två kondomer (aldrig utan kondom, hur uttänkt det än må verka) i fickan och tittar på tv med en sexåring bredvid mig i soffan och den härligaste mannen man kan föreställa sig på golvet framför mig.
När dottern somnat bär han in henne i sin säng och jag tänker att nu blir det hångla av.
Men det blir inte porrigt hångel.

Vi ser en Lasse Hallström-film, jag med benen över hans knä, lite trevande kroppskontakt.
När filmen är över sitter vi tätt ihop i soffan och pratar om allt.
Han berättar om dotterns mamma, om sina föräldrars långt ifrån rumsrena separation, om sitt projekt som han håller på att dra igång och ska starta till våren.
Han frågar mig om råd, visar skisser, undrar om inte jag kan komma med in-put.
Och jag berättar om Exet, om jobbet som gick åt helvete, om saker som varit jobbiga.
Utan att känna mig besvärad. Det känns lätt.

Jag går hem halv tre på natten. Vi har inte sex, men ett par godnattkyssar får jag.
Han tar min mailadress för sitt projekt. Jag frågar om han kommer ut nästa helg.
Det gör han inte, han ska till Stockholm.
Och jag är återigen förvirrad.
För när jag vaknar på morgonen har känslan försankrat sig i magtrakten.
För M han är den där side-kicken jag så desperat letar efter. Den man som jag har en vag fantom-bild av i huvudet, men som jag inte vet om jag kommer att känna igen i riktiga livet.
Han är kreativ, självsäker, han är manlig (åhh vad jag gillar en manlig man) men han är även ödmjuk, ansvarsfull (där skiljer han sig från de killar jag brukar träffa), omtänksam, drifitig, full av visioner och inte rädd för att drömma.
Han är min dröm-man, packeterad och klar.

Och uppenbarligen helt obegriplig (inget nytt under solen här inte).
Han skulle egentligen åkt hem på söndag em men valde att stanna kvar på ön, troligen för att vi skulle hinna ses.
Men från lördag natt till söndag natt genomgår han en oerhörd förändring.
Inte helt otippat att det hade något med dotterns närvaro/frånvaro att göra och så långt är även jag med.
Men när jag vaknar upp på måndag morgon så gör jag det ett längtan efter att få vara nära honom igen.
Så jag skickar ett sms, tackar för igår, gnäller lite på stormen som härjar utanför, tackar gud för att jag kan koppla upp mig.
Ok kanske inte världens mest intressanta sms men det är ju mer för att checka läget...
En timme senare ringer han men det är uppenbarligen en felringning från jackfickan för det enda som hörs är brus.
Så mitt hopp förbyts för 52:a gången i ordningen mot förtvivlan och efter att hårdbevakat telefonen hela kvällen går jag och lägger mig med vetskapen att jag än en gång gått på en nit.

Det blir allt mer klart att Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Och för var gång jag springer på en nitlott blir jag mindre och mindre angelägen om att alliera mig med Mars-folket.
För om man är inställd på att vara själv och att man kan klara sig på egen hand, med sina egna mål, så vill man inte ha någon som ger en smakprov på hur det är på andra sidan.
Man vill inte få små previews på hur mysigt familjelivet med sovande barn i soffan och Lasse Hallström i DVD´n kan vara. Man vill inte ha någon som knackar sönder det hårda skal man omger sig med genom att tala om för en att man är fin eller bra. För om den personen i nästa sekund är borta så har skalet fått sig en spricka och då måste man ägna dyrbar energi åt att fixa det istället för att ägna sig åt saker som har med sitt eget självändamål att göra.

När man minst anar det - då rämnar murarna!

När man är singel så går man ju lite grand omkring med en spänd förväntan på när kärleken ska dyka upp. Jag kan fortfarande minns tonårens vansinniga förälskelser och de första oerhört pirrande månaderna tillsammans med Exet. Och det är ju den där pirriga känslan man inväntar som singel.
Det där ögonblicket när man tittar på en person (kanske någon man känt sedan länge) och helt plötsligt ser den personen med helt nya ögon.
Och självklart ska känslan infinna sig när man verkligen har bestämt sig för att den inte bör göra det.

Granne med vårt sommarhus bor en familj med tre barn, en dotter och två söner varav mellanbrodern är jämngammal med mig. Sedan barnsben har det naturligtvis varit spännande med den här jämngamla grannen F, och då vi har ganska fri insyn till deras hus ägnades dagarna titt som tätt åt att spana för att få en skymt av denna så söta och ganska blyga sommar-crush.

Men vi blev vuxna, jag träffade Exet, F flyttade till Köpenhamn och påbörjade en evighetslång utbildning till svårmodig konstnär och intresset, det dog med barndomens naivitet.
Men F har en äldre bror: M.
Jag har aldrig ens skänkt M en tanke. Han var allmänt känd på ön som en stökig slacker och storyn om att han åkt dit för taxi-rån och suttit inne blöttes och stöttes under lång tid med skräckblandad förtjusning här ute.

Men för ett par år sedan dök han upp med en liten tjej som visade sig vara hans dotter.
Uppenbarligen separerad gjorde han allt med sin lilla söta lin-tott och jag kommer ihåg att jag imponerades av hans sätt av vara och prata med sitt barn.
Han hade verkligen förändrats.
Fortfarande inget av intresse, hallå, min vana trogen hade jag siktet inställt på en 83:a här på.

Men så var det då dags för ö-fest med dans i hamnen. Jag och Syrran var i vårt esse men 83:an han höll sig på betryggande avstånd. Och helt plötsligt dyker M upp. Jag hade sett honom dansa med sin dotter och sa till honom att jag tyckte att de var fina ihop.
Han frågade var min man höll hus...
Sen dansade vi galen bugg tills dj var tvungen att packa ihop.
83:an hade sedan länge försvunnit, syrran hade också knallat hem men det spelade det inte så stor roll. M var ju kvar så jag skulle slippa gå den bäckmörka stigen hem själv.
Så när musiken slocknat börjar vi gå hem och 20 meter in på den svarta stigen stannar M mig och vi börjar naturligtvis hångla.
Inte så otippat, de där vibbarna kände jag av redan när han kom tillbaka för en andra dans.
Otippar dock att det kändes så angenämt.
Vi fortsätter gå och när vi kommer fram till hans hus stannar vi och blir ståendes där i nästan en timme.
Han ställer 1000 frågor. Kan inte förstå att han aldrig lagt märke till mig förr.
Frågar om inte jag vill ha barn (ha - där kom den igen den oundvikliga frågan igen).
Sen skojar vi om hur komiskt det hade varit om vi faktiskt hade blivit tillsammans då våra familjer har känt varann i typ 100 år och varit mer eller mindre i luven på varann de senaste 40.

Kyssarna blir allt mer intensiva, och jag tar upp fråga om vi ska ligga eller inte.
Jag vet, jag har blivit krass, förutsätter alltid att det bara är det det handlar om.
Han blir först förvånad men sedan galet upphetsad och föreslår att vi ska ta deras ena bod i besittning.
Hur lockande det än låter så inser jag att med tanke på hans hus utsatta position är det en Walk of Shame inget sex i världen kan få mig att gå.

Så jag går hem men lämnar mitt mobilnummer med en vag plan om att vi på något sätt ska kunna smita iväg nästa dag.

Och det är när jag kommer hem och lägger mig i sängen som den där känslan börjar smyga sig på för första gången. M! Som har funnits i grannhuset i hela mitt liv - och som jag aldrig någonsin ägnat en enda tanke. Helt plötsligt är han allt jag har i huvudet...

Det kallas visst semester?

Ok så jag bestämde mig för att min inte så väldigt upphetsande livssitutation i Sverige var tvungen att genomgå vissa förändringar. Jag är inte nöjd med mitt arbete, jag vill tillbaka till det jag en gång lämnat och få en chans att hugga tag i nya utmaningar.
Så jag åkte till London och kände inspirationen och engergin återvända.
Och jag tog ett beslut om att åka dit igen, om så bara för ett år.
Helt plötsligt fick mitt liv en ny mening, en ny innerbörd.
Jag hade ett konkret mål och slapp gå genom livet genom att bara genomlida en dag efter en annan - planlöst drivande utan slutdestination.

Att jag är singel är inget jag är över lycklig över men eftersom det är så situationen ser ut så får jag göra det bästa av den. Hellre förverkliga mina drömmar i London än att gå och hemma i lilla Svedala och vänta på att en man ska komma och rädda mig från min ensamma misär.

Och jag lyckas ganska bra med att avskärma mig. Jag har slutat med bittra kommentarer om folk som "nöjer" sig och istället med en ganska stark kraftansträngning lyckats lägga mitt fokus på något annat än just familjeliv och kärlek.

Men så kommer semestern i vägen. Jag hade planerat att sitta på mitt lilla vindsrum i stugan och låta kreativivteten flöda. Men för det första är jag helt slut efter en stressig månad på jobbet.
För det andra är ju knappast själv i stugan. Jag trängs med familj och vänner, par och gravida, småbarn och gamlingar.
Ger man sig ut på ön är det inte precis samma ös som det var för 5 år sedan. Min generation har börjat yngla av sig och föredrar att stanna hemma med "Allsång" och ett glas rosé.
Och självklar så måste man stålstätta sig mot alla dessa frågor från folk man inte sett sen förra sommaren:
Var är din kille då?
Är inte du tillsammans med Exet mer?
Men han den Perfekta, var tog han vägen?
Men börjar det inte bli dags för barn för dig snart?
Osv.

Jag hade till viss del förberett mig på denna par-misär och ringde in Studenten två dagar innan jag åkte upp.
Jag vet att jag hade lovat mig själv att det var slut på det där tramset men efter tre månaders torka (om man borträknar 2 totalt katastrofala 25-åringar) så visste min frustration inga gränser. Och det var BRA!
Galet, svettigt, mysigt och när det var över så förklarade jag att jag skulle upp och jobba dagen efter så han var tvungen att gå...
Det är ju så vi fungerar - vi spelar spel - då är vi som bäst.
Och tills den riktige "Mannenimittliv" dyker upp fungerar det ganska bra.