Och med det sagt...

Så får jag väl göra avbön.
För bara för att jag har varit duktig och tagit hand om mig själv betyder ju inte det att jag har gått och blivit en fläckfri person.
Enter: Studenten
För femtiotredje gången.
Han kom också upp hos Terapeuten.
Hon avrådde mig från honom.
Och för att citera Gynnings kloka mamma från en intervju:
"Är det rätt så är det lätt".
Och det vore ju synd och säga att det är lätt med honom.
Men i fredags efter X antal glas vin hemma hos en kompis ramlade jag ändå in hos honom runt halv fyra på morgonen. Något mer berusad än vad jag kanske själv insåg.
Då hade han varit hemma och sovit i flera timmar.
Och efter att vi hade konstaterat att vi inte ens hade några kondomer la vi ner projektet sex och jag somnade med hans armar tätt omslingrade om mig.
På morgonen låg vi och pratade och mös i sängen ett par timmar innan jag var tvungen att pysa hem.
Och då kommer det ju tillbaka, de där tankar på att det kanske är han som är the One ändå!

För fyra år!
så lång tid har vi hållt på att strula fram och tillbaka.
Det är nästan löjligt.
Våra kompisar tycker att vi är som gjorda för varandra och vi bör sluta tramsa och bara bli ihop.
Men om det nu är så - att vi faktiskt hör ihop.
Hur gör man då det?
För under de här fyra åren så har det hänt så mycket drama. Vi har gjort varandra illa.
Vi har kommit överens om att vi inte ska ses mer. Och så hamnar vi ändå tillsammans för i slutändan.
Jag vet två saker med Studenten. Vår kemi är galen. Jag kan fortfarande återminnas alla våra första träffar. Vad jag hade på mig, var vi var, vilka som var med och vad vi sa.
Det är viktigt - med za za zou.

Och det andra är att jag vet att han har så mycket mer att ge än vad han gör. Jag tror det har att göra med att jag dumpade honom på ett ganska taskigt sätt för tre år sedan. Och det kan jag inte få ogjort. Men frågan är om han kan lägga det bakom sig?
Och hur det i så fall ska gå till?
Jag anar att det blir en to be continued på den här...
Det har ju liksom hänt förr....

Long time no see!

Det var ett bra tag sen jag var här inne och kräkte av mig. Och det har sin naturliga förklaring. Jag har inte haft ett särskillt stort behov av att skriva av mig. Och anledningen till det har jag min fantastiska terapuet att tacka för. Ja, och så mig själv då så klart.

När jag skrev sist var jag inne i en period då jag kände mig ganska ensam och trött på singellivet. En sån där period då jag trodde att dimman skulle lätta bara jag fick en stark man vid min sida.
Jag hade egentligen inte tänkt gå till min Terapeut innan jul men så skickade hon ett sms, mest för att kolla läget och då tänkte jag att jag lika gärna kunde gå. Och det var ett smart drag. Vi pratade om alla dessa upptagna killar och hur inte ok de fick mig att känna mig. Hon gav mig rådet att lägga det där med män på hyllan ett tag. Inte trassla in mig i något besvärligt. Och inte gå hem och ligga med folk bara för att...

Så det gjorde jag. Kryssade och hade konferans med jobbet och naturligtvis kom en utav mina gifta kollegor och gjorde ett move fram åt småtimmaran med förklaringen att:
-Han saknade närhet (småbarnspappa).
Jag föreslog att han skulle ta sin fru på en date när han kom hem, inte springa runt och ragga på konferansen.
Och där kom fler i min väg som jag lika handfast avvisade. Och självkänlsan, den bara växte.
På nyår "råkade" jag dock trilla dit.
Vi firade med goda vänner på sommarstället och fram åt småtimmarna har jag ett vagt minne att jag kysste vår värd. Som kysste tillbaka. Tills jag satte stopp. Det hann aldrig bli särskillt grovt. Man skulle kunna se det som en oskyldig kyss. Men jag hade sån ångest dagen efter. Mannen ifråga har varit tillsammans med sin tjej A i 20 år och de har två barn ihop. A satt för ett par år sedan och berättade om hur hon och B träffades. Och det var så romantiskt och fint och jag tänkte att en dag vill jag också hitta det som de har.
Fråga mig inte varför jag kände ett behov av att hångla upp B?
Jag var tokigt full, jag och skumpa är och förblir en dålig kombo. Men ändå. Någonstans måste ju tanken grott för att jag skulle komma på idén att göra det?
Kanske ville jag testa om deras kärlek var så fin och äkta som A sa, eller om allt faktiskt bara är fejk....?

Väl hemma gjorde jag stan ett par gånger med mina kära vänner. Och på loppet av två helger lyckades jag springa på alla gamla hångel från förra året. Faktiskt ganska komiskt när man tänker på det. Bland annat hamnade jag på efterfest hos Tandläkaren. Som självklart ville ligga. Men jag stod på mig. Fika? För att se om vi har mer gemensamt än fantastiskt sex. Men inte bara knulla. Nä det verkade inte så intressant men at the end of the day spelade det ingen roll.
Och när jag vaknade upp dagen efter kände jag mig sjukt nöjd över mitt beslut.

Att göra det här, att stå upp för mig själv och inte ge efter i ett desperat försök att få bekräftelse har varit otroligt nyttigt för mig.

När jag började skriva den här bloggen mådde jag riktigt jävla skitdåligt. Och syftet var att försöka hitta min väg tillbaka till mig själv. Och NU tror jag att jag har nått mitt mål. Eller jag är på upploppet iallafall. Och det känns fantastiskt.
Jag känner mig stark, lycklig, harmonisk och tillbaka till mig själv. För det var ju inte en sund relation till en man jag behövde finna. Det var en sund relation till mig själv som jag behövde bygga upp.
Så man kan ju säga att syftet med bloggen på sätt och vis har slutförts.
Men jag kommer inte sluta blogga här, den här bloggen har kommit att bli ett kärt verktyg för mig. Jag har under de här åren lärt mig att man aldrig blir färdig och man slutar aldrig utvecklas som person. Och det kommer att komma nya dalar. Förhoppningsvis inte så djupa som de som varit de senaste åren. Men det kommer att komma och då tror jag att jag är bättre rustad.
Det känns fantastiskt bra att kunna starta det här året med att säga: fan vad jag mår bra nu.
Att se fram emot ett fantastiskt år som jag är ganska säker på kommer bli mitt!

Söndag = Ågren!

Ok, seriöst!
Jag fattar inte riktigt vad the man upstairs eller Ödet eller vem det nu är som är in charge vill säga mig!

Har inte hört av Herr Bäckman och tycker att det är lika bra. Börjar ana att den där känslan av samhörighet som jag kände nog i riktiga livet faktiskt var hans upphetsning över att han gjorde något han inte borde men ändå inte kunde låta bli.

Så jag lägger ner.

Spendrar fredagkvällen fulsovandes ensam i soffan. Tycker att det är lite trist.

Men i lördags var det dags för fest. Som jag hade sett fram emot ganska mycket.

Studenten är där.

Det blir lite stiff, vi har liksom inte så mkt att prata om. Han har hjärtat på rätta stället men någe vidare bright är han inte.

Vi går ut och hänger med två killar från festen. Harry Potter och Robin Hood. Jag tycker att Robin Hood är söt men syrran tycker att jag ska satsa på Harry.


Så vi pratar och har supertrevligt.
Avslutar kvällen i karaoke-baren på en gayklubb och Harry sitter med armen om mig i soffan.
Jag föreslår en kyss (ja jag VET, så skämmig men va fan, jag var full och pilsk) och då kläcker han ur sig att han har tjej!
URSÄKTA, vad gör jag för fel om jag får fråga?
Han slätar ialla fall över denna pinsamma incident och jag och syrran börjar gå hemåt.

Och skitpatetisk som jag är så sms:ar jag Studenten. Får inget svar. Ringer - får inget svar.
Går förbi hans lägenhet. Ringer igen. Fortfarande inget svar.
Känner mig som en total loser och ser antagligen ut som en sådan också.

Möter någon på vägen som hälsar och säger mitt namn . Hinner inte se vem det är och våndas över att en för okänd person faktiskt sett mig i denna low point of my life.

Kvällen avslutas med att en person ringer. En kille som ber om ursäkt och frågar var jag är.

Jag frågar vem det är. Han menar att jag borde veta det eftersom det var mindre än en halvtimme sedan vi skiljdes åt. Tror för ett par minuter att det är Harry som ringer.

Säger att han borde tänkt sig för 2 ggr med tanke på att han är upptagen.

Han säger att han inte alls är upptagen.

Inser efter en stunds förvirring att det är en felringning. Skrattar lite åt misstaget och önskar honom lycka till med den andra tjejen.

I morse ser jag att felringaren har ringt 7 ggr till!

Psycho!

Sms:ar:

Du lyckades alltså ringa fel 8 ggr.

Starkt jobbat!

Får inget svar på det!



Killar är idioter.



Emmie ringer vid tre på em och berättar att hon har hookat med en kompis kusin.

De har inte bara haft sex, de har myst i soffan hela eftermiddagen och kollar film och käkat pizza.

Jag har suttit i en bil i 5 timmar.

Känner mig lite självmordsbenägen och redo att dö en stund!

Kan man få lov att kasta in handduken nu?

Jag borde kunnat räkna ut att det inte var en bra idé att över huvud taget tänka tanken att involvera mig med en upptagen man. Men man är väl optimist! Så man tänker att en liten fika kan ju omöjligt skada. Bara för att reka läget. Få veta vad som är på gång.
Ena stunden tänker jag att han troligen inte är det minsta speciell, bara en till åren kommen småbarnspappa som behöver få sitt ego smekt för en kväll. Nästa sekund vänder sig magen av upphetsning när minnet från våra kyssar spelas upp i mitt huvud.
Och jag vill ju inte ge upp tron på att det kommer att hända en dag.

Tron på att det en dag kommer dyka upp en person som älskar mig villkorslöst. Som tycker att jag är fantastisk även om jag får ett vredesutbrott för att jag är stressad. Eller som tycker att jag är fin även om det är mitten av december och jag är likblek av vinter och dallrig eftersom förkylningen satt stopp för min inplanerade träning. Som masserar min rygg efter en lång dag på jobbet. Som stöttar mig när det mesta känns skit. Som kan hålla mig och få mig att känna mig trygg när det stundtals känns som att världen rämnar.

Jag vill inte nöja mig med någon bara för att slippa vara ensam. Det har jag sett så många av mina vänner göra och det kanske fungerar för dem men jag vet av erfarenhet (= Den Perfekta) att det inte går för mig.

Och jag tror att det finns någon där ute som är "min". Som jag hör ihop med. Och som kommer att älska mig villkorslöst. Jag pratade med min svägerska förra helgen. Hon och min bror har varit tillsammans i snart 20 år. Och de kan fortfarande bete sig som två nyförälskade tonåringar.
- Du vet när du har träffat rätt, sa hon, det känner man.


När då undrar jag? När jag är 40? För det enda jag råkar ut för nu är totala idioter som ljuger eller beter sig som svin i största allmänhet. Ta Studenten till exempel. Han har ringt eller sms varje helg i tre veckor. Varje gång mellan ett och fyra på morgonen, natten mellan fredag och lördag. Seriöst, fatta vinken. Jag driver ingen dial-a-fuck-business. Sms:ar på lördag fm och frågar om han adrig sover på nätterna nu för tiden. Får inget svar på det.
Fattas bara!
Att ringa på totalt oseriösa tider för att få ligga är ok men att stå till svars för det när solen är uppe är otänkbart. Så jävla typiskt!

Och Mr Bäckman då?
Det framstår som att han har varit ett total as. Det har han väl inte riktigt. Vi skulle setts igår och fikat. Jag var naturligtvis sjukt förväntansfull. Det går inte att dämpa även om jag försöker. Men vid lunch får jag ett sms. Han kan inte komma ifrån. Men han ska ut på kvällen så han undrar om vi ska mötas upp. För mig signalerar en kväll på krogen:
- Alkohol, dvs brist på omdömme och kanske förväntningar om att få ligga. Han kan ju alltid förklara bort det med att han sovit hos en polare eftersom han bor i en annan stad.
Jag svarar att någon utekväll inte är aktuell för min del men att vi kanske kan ses en annan gång.

Känner mig stolt.

Efter ett par timmar tar djävulen på min högra axel över och jag börja tjata på Emmie att vi ska åka ner på stan iallafall. Slänger iväg ett sms till Bäckman och meddelar att jag nog ska ut ändå.
Han svarar på 3 röda. Utekvällen är inställd, det var bara one of those days...
Men han vill ändå väldigt gärna träffas för en fika.
Tillbaka på ett ruta ett.

Det är så förvirrande! Och totalt utmattande. Jag begär inte så mycket (tycker jag). Bara någon att tycka om. Någon som tycker om. Och som ställer upp på och för mig. Men det verkar inte som Gud (ja eller vem tusan det nu är...) har tänkt skicka någon åt mitt håll den här gången heller.
Det känns faktiskt sjukt orättvist!

Note to self:
Du bör inte titta på tacky filmer om vilkorslös kärlek (typ: "P.S I Love You) när du är i den här sinnestämmnigen. Det gör inte saken bättre!

Låt oss ta fram tändstickor & bensin & leka lite med elden!

Jaha - jag ska fika. Med en högst upptagen man.
Riktigt jävla dumt kan tyckas.
Men seriöst - det kan inte hjälpas - jag trodde hjärtat skulle spränga bröstet när han sms:ade.

Jag är inte lättflirtad!

Läser man mina gamla inlägg låter det onekligen som att jag blir kär i varenda kille jag stöter på. Så är inte fallet. Men om man träffar någon så vill man naturligtvis testa tanken i sitt huvud. Skulle vi fungera? Kan vi vara bra ihop? Kan vi göra varandra lyckliga?
För ibland är det inte kul att styra hela skutan själv. Att ensam vara den som pushar sig själv. Som alltid får fixa allting själv. Som inte har någon som tycker synd om en när nacken värker. Som får åka hem till A i förorten och lapa familjeliv...

Helgen började med att Studenten ringer klockan 00.34. Han sms:ade förra helgen också men jag valde att inte svara. Och nu ringer han alltså. Vid andra försöket inser jag att det är bäst att svara så att inte hela A´s familj vaknar (möhippa klockan 05.45 på lördag gör att jag övernattar i förorten).
Han låter inte särskillt full. Undrar om jag vill ha sällskap. Nu är jag ju inte hemma men troligen hade han fått ett nej ändå.
Funderar på att säga till honom att jag behöver närhet inte sex men låter bli.
Ibland tror jag att han faktiskt att han bara använder sexet för att få lite närhet, han med.
Men vad vet jag!?
Han är ju man och vem förstår hur de fungerar?

Resten av helgen ägnades åt möhippa. En möhippa som jag seriöst hade övervägt att hoppa över. Men mes-Milou kan inte ta konflikter så hon åker med. A är tärna och skulle fixa det mesta. Men så i tisdags fick hon reda på att hon var gravid och förrvirringen kom som ett brev på posten. A är en av mina bästa vänner. Så helt plötsligt var det jag som ordnade halva skit-möhippan. Jag kunde ju inte direkt beklaga mig för A´s graviditet var det ju bara jag som visste om.
Slocknade halv tolv igår kväll och fick direkt höra A) kommentarer om att jag druckit för mycket. B) att jag som jämt är ute helt klart borde ha mer rutin än att slockna innan tolv.
- Well suckers, jag är helt slut efter att ha hållt i 70% av planeringen allt medans resten av förortspacket gjort nada och skyllt alltihopa på att de har barn.
Fy vad jag är bitter - ha!

På morgonen upptäckte vi att någon under natten varit uppe och snott sprit som var över för runt 700:-. Det mesta var sånt som jag och A själva tagit med.
Vi har skickat ut ett mail och hotat med polisanmälan!
Kul hippa!

Antar att en del av mitt dåliga humör har med en viss upptagen herr Bäckman att göra.
Jag har kommit fram till att jag vill träffa honom igen. För att se om han är så fantastisk som det kändes den där kvällen. Eller om han bara är en simple cheater. Men jag kan inte gå och undra - då blir jag galen.
Ska dock lyda kloka råd - så vida han inte visar sig vara 100% seriös så är det bara farvel som gäller...

Måste sova nu. Har sett "Medan du sov" (min deppfilm) och gråtit som en baby så nu är jag helt slut.
Och ganska utgråten...

En del skördar där andra sått!

Jag fick ett booty-call från Mr Little Wanna be a Hardrocker.
Fine tänkte jag, då vet jag var vi står.
Så helgen efter, på fredag kväll, sms:ar jag och föreslår "Efterfest?".
Var på puckot svarar:
- Vem är du?
Då tog jag mig i kragen och la ner hela projektet.
Och dagen efter svor jag att nu fick det fan vara nog.
Är trött på att över huvud taget inte förstå ett skit av det manliga släktets beteende.

På lördagen var det dags för maskeradfest. Jag var inte precis supertaggad om man säger så.
Men festen var betald sedan en månad tillbaka och jag hade lovat mina patners in crime att jag skulle gå.
Så jag gick.
Och tänkte, jag kan ju ha kul och bara skita i allt vad killar heter.
Och då får man dem naturligtvis efter sig som en svärm flugor.
Och så dyker helt plötsligt Dan Bäckman upp. Ja alltså det var ju inte Dan Bäckman (han finns ju bara på tv) men han var utklädd till Dan B. Och sjukt lik.
Vi börjar prata i baren och helt plötsligt har tiden flugit iväg och festen börjar lida mot sitt slut.
Jag är inte ett dugg intresserad men när en efterhängsen beundrare vägrar fatta vinken får jag ett konstigt ryck och kysser Dan B.
Vi går ut på bakgården för att jag ska få fortsätta min fula ovan av fyllerökande och där blir vi sittandes.
Vi pratar om förhållanden, om barn, om våra jobb osv. Han har en son som är fyra men han och sonens mamma har separerat. Jag skäller på honom för att jag tycker att folk med småbarn idag ger upp för lätt. För att de inte orkar kämpa under de tuffa småbarnsåren.
Sen deklarerar jag att jag fan inte tänkter sätta några barn till den här sjuka världen om jag inte har hittat en bra side-kick som kan hjälpa mig.
Very charming med andra ord.
Sen hånglar vi lite till. Jag är fortfarande inte intresserad.
Till slut inser jag att klockan är tidig söndag morgon och på måndagen väntar nytt jobb med allt vad det innebär.
Så vi ger oss ut på stan för att hitta en taxi så att vi kan ta oss hem - på var sitt håll.


Men det är DÅ som det händer konstiga saker.
På vägen drar han in mig i en butiksentré och vi står där i det kalla neonljuset och hånglar som två fjortisar medan folk som faktiskt är fjorton (typ) ragglar förbi på väg hem från krogen.
Plötsligt tar han tag i mig och ser mig rakt i ögonen och säger:
- Var fan kom du ifrån?
Och så är det som en blixt från klar himmel. Han är fantastisk. När vi kysser varann känns det inte som någonting jag upplevt tidigare. Det är en connection, som om vi hör ihop.
Och jag vill aldrig släppa taget.
Utan peruk påminner han om Mads Mikkelsen och jag kikar på honom och undrar:
Är det så här mannen i mitt liv ser ut?

Jag frågar honom om det bara är jag eller om det hände någonting konstig mellan oss. Och han tittar på mig och säger:
- Nej det är inte bara du, det här är heeeelt sjukt!

Till slut får vi, på grund av risk för frostskador, slita oss ifrån varandra.
Vi byter nummer och jag säger lyckligt att jag inte kan vänta tills vi ska ses igen.
Jag ringer honom så fort jag satt mig i taxin och vi pratar hela vägen hem.

Väl uppe i min lägenhet säger jag till min syster:
- Jag tror jag mötte mannen i mitt liv ikväll.
För jag har aldrig upplevt någonting liknande förr i hela mitt liv.
Innan jag går och lägger mig får jag ett sms:
- Ahh shit vilken tjej du är :)
Jag somnar lycklig.

Inser ett par timmar in på söndagen att det är något som inte stämmer. Så jag checkar honom på nätet (man blir spionig av att vara singel för länge).
Och han står listad med en tjej. Så jag gråter hysteriskt i badkaret och intalar sedan mig själv att inte ta ut någonting i förskott. På måndagen får jag ett sms, han undrar hur dagen har varit.
Skickat 14.32 = på arbetstid.
Men jag blir ändå så glad. Kör strålande lycklig från jobbet och funderar länge och väl på ett välavvägt svar (för så gör vi tjejer...).
Så går det en vecka utan att jag hör ett ljud.
I måndags hade jag tid med min terapeut. Så jag berättade allt för henne.
Varför leva i ovisshet svarade hon. Sms:a och fråga vad som hänt.
Så får du kanske svar!
Det fick jag.
Följande:
"Allt är ok, och jag skulle antagligen göra samma sak igen om vi träffades. Men det är inte rätt mot någon eftersom jag redan har ett förhållande. En fika är max..."

Ok först;
jävla skithelvetes gudjävel (ja eller vem det nu är som styr över sånna här grejor).
Sen:
Jag kan inte få människan ut ur mitt huvud. Han seglar runt och spökar runt där, och vägrar ge sig av.
Min terapeut (jag börjar låta som en galen Hollywood-skådis som inte kan ta ett steg utan att rådfråga sin terapeut...) tyckte att jag skulle vara försiktig. Hon menade att det är en stor känslomässig risk att ta nu när jag äntligen landat igen. Och samtidigt kan jag inte låta bli att undra:
Tänk om det faktiskt är så att han är mannen i mitt liv? Ska jag bara låta honom glida mig ur händerna utan att ens ha försökt klura ut hur det ligger till?
Det tar kål på mig.
Dessutom har jag haft nackvärk i två veckor.
Det gör också ont!