Och med det sagt...

Så får jag väl göra avbön.
För bara för att jag har varit duktig och tagit hand om mig själv betyder ju inte det att jag har gått och blivit en fläckfri person.
Enter: Studenten
För femtiotredje gången.
Han kom också upp hos Terapeuten.
Hon avrådde mig från honom.
Och för att citera Gynnings kloka mamma från en intervju:
"Är det rätt så är det lätt".
Och det vore ju synd och säga att det är lätt med honom.
Men i fredags efter X antal glas vin hemma hos en kompis ramlade jag ändå in hos honom runt halv fyra på morgonen. Något mer berusad än vad jag kanske själv insåg.
Då hade han varit hemma och sovit i flera timmar.
Och efter att vi hade konstaterat att vi inte ens hade några kondomer la vi ner projektet sex och jag somnade med hans armar tätt omslingrade om mig.
På morgonen låg vi och pratade och mös i sängen ett par timmar innan jag var tvungen att pysa hem.
Och då kommer det ju tillbaka, de där tankar på att det kanske är han som är the One ändå!

För fyra år!
så lång tid har vi hållt på att strula fram och tillbaka.
Det är nästan löjligt.
Våra kompisar tycker att vi är som gjorda för varandra och vi bör sluta tramsa och bara bli ihop.
Men om det nu är så - att vi faktiskt hör ihop.
Hur gör man då det?
För under de här fyra åren så har det hänt så mycket drama. Vi har gjort varandra illa.
Vi har kommit överens om att vi inte ska ses mer. Och så hamnar vi ändå tillsammans för i slutändan.
Jag vet två saker med Studenten. Vår kemi är galen. Jag kan fortfarande återminnas alla våra första träffar. Vad jag hade på mig, var vi var, vilka som var med och vad vi sa.
Det är viktigt - med za za zou.

Och det andra är att jag vet att han har så mycket mer att ge än vad han gör. Jag tror det har att göra med att jag dumpade honom på ett ganska taskigt sätt för tre år sedan. Och det kan jag inte få ogjort. Men frågan är om han kan lägga det bakom sig?
Och hur det i så fall ska gå till?
Jag anar att det blir en to be continued på den här...
Det har ju liksom hänt förr....