Men va fan!!!

Jag började ju gå i terapi för ett par månader sedan.
För att reda upp känslorna kring mitt kraschade förhållande och min något komplicerade
jobbsituation trodde jag.
Men nu verkar det som att det faktiskt kan ligga djupare än saker som händer runtomkring mig.
Nu börjar det närma sig saker som händer inom mig.

Fick för ett par veckor sedan en bok av min Terapeut.
Hon gav mig den under förevändningen att jag skulle läsa den och på så sätt förstå min gamla psykopatiska chef lite bättre.
Jag utgick ifrån att den skulle handla om min chefs skruvade persona och fram tills nu har den blivit liggandes här hemma.
Men så hände en liten grej på jobbet. Det var ingen big deal men den involverade mig.
Och DIREKT så kom ångesten som ett paket på posten.
Jag klarar inte att bli krititserad.
Jag måste vara bäst, fläckfri, och ofelbar.
Och som av en händelse så började jag läsa den där boken i samma veva.
Jag vet inte varför jag började läsa den just nu - men det finns väl en mening med allt antar jag.
Och efter ett par kapitel så insåg jag.
Min Terapeut hade inte gett den till mig för att den handlade om min chef.
Hon hade gett den till mig för att den handlade om mig.
Hon är smart min Terapeut.
Boken heter: Men jag då?
Och den handlar om folk med narcicistiska drag.
Folk som tror att allting kretsar kring dem.
Och som döljer skam med att vara perfekta, tävla med andra och som i många fall utgår från att allting kretsar kring dem.
Så om man till exempel får skit för något på jobbet, ja då måste man säga upp sig, för det är så skamligt att man har visat sig svag och inte bäst.
Att tillåta sig själv att vara männsklig, och inte bäst är ett tecken på svaghet.
Innerst inne handlar det ju om en fruktansvärt dålig självkänsla.
Fråga är ju bara VAD som orsakat denna förfärligt dåliga självkänsla?
Jag tror mig ha mina aningar.
En händelse jag råkade ut för som barn och som jag aldrig tagit tag i.
Jag är ju inte helt säker.
Ibland har jag nuddat vid det men valt att trycka bort det, dels för att jag inte är säker, dels för att om det är som jag tror så är det så sjuhelvetes jävla jobbigt att jag inte vet vad jag ska göra med det.
Men samtidigt så kan det ju förklara en hel massa saker och kanske till och med göra mig till en lyckliga människa i slutändan?
Jobbigt läge kan man säga!

Taned, drunk and a bit miserable...

Ja den senaste tiden har fortlöpt i samma solstinna, rosévinsindränkta sommarrus som sist.
Och fortfarande med en vis sorgsenhet i sinnet.
Känner mig glad över vädret, vinet och mina vänner.
Men samtidigt lite tom.
Tror jag har bearbetat färdigt de senaste årens pissiga kriser.
Jag är ok nu.
Jag har hittat mig själv, jag livskrisar inte längre och jag känner mig soooooooo ready för hångel in the park, hångel på stranden, hey jag kan till och med tänka mig att genomlida en hel fotbollsmatch om det innebär att jag får hångla :)
Men var ska jag hitta någon att hångla med?

SprayDate!?
Well, jag är tveksam...
Den första SD-killen, SD1, han som jag gått i samma skola som känns inte som ett alternativ.
Do no why men något säger mig att det inte kommer klaffa...

Men där finns en kille med potential.
För ett par veckor sedan gick jag och Systern ner till Möllan för att ta en fika.
Det var den första fina kvällen på hela året så kaffet inne fick bli en öl ute.
Efter en stund dyker två killar upp och frågar om de får slå sig ner.
En öl blir flera öl och kvällen blir sen.
Jag flirtar lite med den ena, M och Syrran fixar i vanlig ordning nummer.
Men vi hörs inte.
Och sen hittar jag honom på SD.
Så till slut är jag tvungen att skicka ett meddelande.
För jag gillar hans presentation och på bilderna är han precis så söt som jag minns honom.
Så vi mailar en del och det är bra mail.
Men jag tror verkligen att han leeeeeeeeeetar och håller sig "aktiv" om man säger så.
Inget fel i det (vad sysslar jag själv med liksom) men det känns ändå lite osäkert.
Eller ahh, jag vet inte!

Update!
Chattar just nu med SD 1. Han är rolig.
Men...
Nä - det flyter inte!

Toppa & Dalar!

Det är rena rama berg-och-dalbanan i mitt känsloliv just nu.
Å ena sidan skiner solen, folk är glada, jag är glad, folk är solbrända, jag är solbränd (ok, sanning med mod. jag är rödflammig) och allt borde vara toppen.
Men det har varit konstant fest i typ en månad nu och det börjar resultera i slitage.
För när solen skiner från en klarblå himmel är man inte skitsugen på att sitta instängds i en liten lägenhet. Så man hänger med allt och alla. Fikar, dricker rosévin, tar en öl, käkar middag ute, fikar lite till. Pengarna försvinner fortare än de kommer in (tack gode gud för skatteåterbäringen)!
Men till slut så tar det stopp och då vill man bara slå sig ner i en park någonstans och bara slappa.
Men jag vill göra det med någon - inte själv. Jag vill också ha någon att vila huvudet på, som kan smörja in mig på ryggen (så jag slipper bli så rödflammig :), någon att skeda med fastän det är alldeles för varmt.

Det är inte det råder brist på män i den här stan och runt den här årstiden.
Jag har ju dessutom signat upp på SD och nog finns det killar alltid.
Mitt problem är väl snarare att hitta någon som ger det där extra pirret i magen.
Jag tror inte jag kommer hitta honom på SD, 9/10 går bort på en gång.
Av de 10% som är kvar har jag redan träffat på en tidigare och en annan visade sig komma från samma (lilla) ort som mig.
Vi har gått i skolan ihop i 12 år men genom att titta på hans bilder kan jag inte peka ut honom.
Vilket borde betyda att han antingen inte ser ut som sig själv på sina bilder eller att han var så töntig i skolan att jag aldrig (på 12 år) lagt märke till honom.

Lilla A har dessutom gått och träffat en kille som jag är övertygad är HELT rätt för henne.
Jag känner honom sen tidigare och han är en riktigt bra kille.
Och hon är helt upp över öronen exalterad över den här nya bekantskapen.
Och det finns inte en annan person på den här jorden som jag unnar den känslan mer än henne.
Men när hon drar sina historier om gulliga sms, långa söndagar i sängen och picknickar på standen är det ju inte utan att man blir en smula avis...