Monday bloody monday!

Inget stort fan av måndagar.
Iallafall inte när man precis lagt en kanonkul men oerhört weird helg bakom sig.
Har haft lite måndagsångest efter helgen.
Känner dels lite ånger över att jag var så otrevlig mot Boden.
Men sen tänkte jag att -va fan- om han nu inte var så rolig så w.t.h.
Jag var ju på kanon-humör!

Sen kom ångsten över mitt 25-åriga one-night-stand som så här i efterhand knappast framstår som ens i närheten av charmig.
Jag är en stor flicka som kan ta hand om mig själv men på sätt och vis kunde jag kanske gallrat lite hårdare.
Till råga på allt fick han mig att dumpa syrran utan så mycket som ett Hej Då!
Har bett om ursäkt men förstår ändå inte vad som flyger i mig så fort det väntas manligt sällskap!?
Var hemma och hämtade den Lilla Hunden, hemma hos Systern efter jobbet.
Hennes lägenhet ser ut som ett bombnedslag och på lördag går flyttlasset.
Jag orkar knappt tänka på det - det är så deprimerande.
Min vapendragare lämnar stan!
Inte så lång bort, men ändå. Hon blir sambo, och saker och ting kommer att bli annorlunda nu...
SUCK!

Å andra sidan meddelade Lilla A att D hade sms:at och det gjorde mig superglad.
Jag hoppas verkligen att det blir något mellan dem för en mer perfekt matchning hade inte ens Agneta Sjödin och Adam Alsing kunnat få till!

På jobbet fick jag reda på att de senaste två veckornas slit har gett resultat.
Nästa lediga chefs-tjänst är min!!!

Jag har inte deppat ihop över beskedet om Den Perfektas blivande fadersskap.
Däremot har jag känt en märkliga lättnad över att det är ett avslutat kapitel.

OCH
jag har världens goaste hund som ligger och trynar i min säng just nu!
Alltid nåt!
: )

Ja just det!
Det kanske är på sin plats att ge en liten update om Designern.
Han är alltså Nellies ex. Nellies "honom-har-jag-aldrig-fått-avslut-med-ex".
Vi har alltid varit kompisar men han är absolut inte min typ.
Har jag iallafall aldrig tyckt förr.
Nellie blir helt galen varje gång jag för honom på tal eller har träffat honom ute.
Hon har till och med förbjudit mig att adda honom på FB.
Jag vet inte riktigt vad som hände i lördags.
Kanske var det bara det att få skratta med en kille utan att tänka saker som:
- Gillar han mig?
- Skrattar vi åt samma saker, har han någon humor?
- Tycker jag verkligen att han är snygg?
- Tycker han att jag är snygg?
Osv osv.

Men still...
På +sidan kan sägas:
Han är het, en riktigt trevligt kille som får mig att känna mig smart, snygg och rolig.
På -sidan:
Han är i flummigaste laget.
Han är Nellies ex.
Han är kompis med Studenten.

Well you do the math!

Jag lyckades klämma in alla mina killar på en och samma helg!

Vilken helt störd helg det här har varit.

Lördag:
20.15 Förfest, variant något mer arrangerad hemma hos mig, med sushi, rosévin och Schlagerfestival.
22.13 Jag får reda på att Den Perfekta ska bli pappa. Tar nyheten med ett förvånansvärt stort jämnmod och inte så stor förvåning.
23.35 Fem länder in i röstningen när vi inser att Sverige tagit ut segern i förskott - igen - stänger vi tvn och sticker till stället med stans bästa utervering.
01.20 Springer på en av Exets bästa kompisars flickvänner som numera visa sig vara Ex-flickvän. Hon talar om för mig att att hon har saknat mig eftersom Exets nya är skittråkig, och Exet och jag antagligen hade fått mycket sötare barn än vad de fick. Jag älskar henne - tror att hon är min nya bästis - haha!
01.45 Springer på En Kille. Småpratar lite, läget är lugnt. Får vibbarna av att han är lite sugen (kan vara inbillning, jag är på ett lite sjukt mood nu för tiden) så jag går in på toa och ransakar mig själv. Kommer fram till att det absolut inte är någon god idé.
02.05 Nellie bestämmer sig för att sticka hem tidigt då hon är uttråkad. Ångrar sig när hennes ex J dyker upp. Han som nyligen blivit singel igen...
02.20 Jag och J diskuterar Studenten. J menar att Studenten är alldeles för svår för sitt eget bästa. Även J är nu min bästa kompis!
02.45 Jag, Lilla A, Syrran och D drar vidare till KB.
03.15 Dyker Boden upp. Efter 5 minuter inser jag att han är astråkig men han och Syrran har kul.
03.40 Söt Kille-i-hatt dyker upp och frågar om jag ska med hem. Känner mig "lite-crazy" och är helt på. Men kan inte bara dissa Boden, det käns otrevligt.
03.45 Skyller på att jag ska gå på toa. Springer på Nellies andra X, Designern, förklarar läget för honom. Han kollar in Kille-med-hatt och tycker jag ska köra.
04.00 Håller på att skratta ihjäl mig när jag och Designern hittar en Britta-Sears-kopia i garderobskön, och tar bilder i smyg för att sälja till skvallerpressen.
04.10 Boden fattar äntligen piken och pyser hem.
04.12 Designern erbjuder sig att pimpa ihop mig med Kille-i-hatt.
04.20 Dissar min Syster (som jag ALDRIG annars gör) och drar med mig Kille-med-Hatt hem.
04.45 Vi dricker saft på balkongen och slocknar sedan utan att ha sex.

Söndag:
11.00 Vaknar
12.00 Killen drar på sig Hatten och sticker, (efter ok, sex).
13.15 Möter upp med Nellie och Amie och håller på att skratta halft ihjäl mig åt alla gårdagens bravader. Det var tydligen inte bara jag som hade främmande i sängen.
14.20 Ringer Lilla A som berättar att D följt med henne hem, utan att något hänt. Jag är övertygad om att han är mannen i hennes liv.
15.00 Går på barnkalas.
17.32 Får en märklig känsla i magen inser att jag gått och tänkt på Designern på ett märkligt sätt, hela dan. Försöker skaka det av mig då det är en omöjlig kombination. Det går inte så bra...

Jag tror faktiskt att jag kan lägga det bakom mig nu!

Käkade middag tillsammans med Amie & Nellie ikväll.
Nellie har ju precis köpt hus och planen är att renovera en del.
Inga stora grejor men det inkluderar likväl bärande väggar.

Så som av en händelse hade Nellies föräldrar sprungit på Extet.
Och helt plötsligt kom de inte ihåg att han var min f.d tilltänkta make som jag var tillsammans med i 51/2 år.
Vad de där emot kom ihåg var att deras dotter behöver renovera och har sjukt svårt att hitta en bra hantverkare.
Så de frågade om han hade tid.
Och han var mer än villig att ställa upp.

Så Nellie frågade mig vad jag tyckte.
Och faktiskt så kändes det inte alls.
Ok lite men inte på en djävligt sätt.

Han är jätteduktig. De kan lita på honom.
Och jag är trött på att hata honom.
Jag kommer alltid att älska honom.
Han sårade mig när han gjorde slut.
Men det hade aldrig blivit han och jag.
Och jag tänkter inte på honom på det sättet längre.
Jag kan faktiskt se tillbaka på vår tid med glädje - utan ett sting i bröstet.
Han är ju ingen dålig mäniska - en feg människa - men ingen dålig.
Så ja, varför skulle hon inte kunna anlita honom.

Gammal kärlek rostar...

Jag har blivit FB-frälst igen.
Hittade en gammal killkompis från högstadiet som jag hade en minor crusch på.
När jag fick se hans profilbild kom jag ihåg varför. Han är så söt!
Någon status hade han självklart inte angett och där fanns inte heller några bilder att
tyda (shit jag älskar verkligen att snoka, jag borde kanske bli CSI-agent).
Men i kommentarerna stod det något om ett hus.
Antar att han inte köper hus själv!
Dammit!

Update!
Ok, jag vet, jag är helt störd men jag kan inte låta bli.
På gula sidorna står han listad själv.
Och ännu lustigare är ju att han bor i samma trapp som tjejen jag var på fest hos i lördags.
Kanske får lobba för att hon ska ha förfesten nästa lördag med!

Varför måste jag vara så förbannat töntig ibland?

Resumé:
Förra året under en sjukt rolig kväll på stan träffade jag en mycket söt kille: "Snyggot" genom några gemensamma kompisar. Jag la först inte direkt märke till honom men när de skulle sticka vidare kom han fram och frågade om inte jag skulle med.
Jag tänkte inte närmare på det förrän Sassa, en av våra gemensamma vänner komenterade det. Han hade tydligen inte frågat någon annan än mig och det hörde inte heller till vanligheterna då han är himla blyg.
Anyways, det gjorde ju mig lite nyfiken så jag gjorde lite `snooping` på Facebooken och insåg att killen ju faktiskt var sjukt söt.
På nyår var han med och vid ett något oklart tillfälle hamnade jag in hans knä i köket.
Just då var jag ju tillsammans (ja eller nåt, whatever det kan kvitta) med En Kille så det var ju inte läge men jag kom ihåg att jag tyckte att det var synd.

Någon gång i våras var Syrran ute och träffade på Snyggot. Diskret som hon är berättade hon inte bara att jag tyckte att han var sjukt het, hon drog även värsta kampanjen om hur bra och trevlig jag var och bla bla bla.

Igår var jag på fest hos en av våra gemensamma vänner och naturligtvis var han där.
Och helt plötsligt förvandlas jag till en 12 år gammal, total tönt.
Jag vågar inte ens hälsa, undviker desperat all typ av ögonkontakt.
Jag var visserligen sjukt trött och kanske lite på gränsen till att bli lite full.
Men hallå!
Ett "hej".
Hur förbannat svårt kan det vara?
Helt plötsligt var han borta. Han hade tydligen gått till en annan fest. För där fanns en tjej som hade sett honom på Facebook och tyckte att han var snygg.

När han hade stuckit berättade Lilla A att hans bästa kompis tjej hade kommit fram till henne och bett henne peka ut mig.
När hon gjorde det svarade flickvännen:
- Men hon är ju skitsöt. Jag tror seriöst inte att han fattade att det var hon. Hade han vetat det hade han aldig gått härifrån!
A men va fan!
Jag kunde väl iallafall sagt "Hej"!

På vägen hem kom jag i mina vin-dimmor på att jag ju kunde poka honom på FB men idag verkar den idén om möjligt ännu mer 12-årsaktig!

Jag fick en appiffany

Det här kan bli det längsta inlägget ever...
Eller så blir det jättekort!
För jag är lite på kanelen, så jag har mkt att säga men lite tangent-damp!

Det händer mycket grejor här. Så mycket att jag inte riktigt orkar att uppdatera så ofta.
Jag har liksom fullt upp med att leva mitt liv.

Efter hela Student och Den Perfekta- hysterin så väntade en mycket pressad jobb-intervju.
I mitt huvud lät det typ så här:
- Det här är ditt drömjobb, din chans. Nu kan du äntligen bli någon. Prestera nu för fan!
Så gick jag på den där intervjun, med väl förberda arbetsprover, och full av entusiasm.
Men också nervös för att jag själv inte skulle känna att det var rätt.
Och så kom jag dit. Började med att göra bort mig en smula. Men skit i det.
Blev invisad i ett rum fullt med rosa saker och ombedd att vänta.
Så då gick jag där och klämde på alla grejorna och tänkte:
- Gud vad kul att få vara med om att göra det här, tänk att ha designat det här!
Samtidigt som jag tänkte:
-Fan vad plastigt allt är...
Så kommer det in två tjejer och ska intervjua.
Ingenting om vem är du eller vad är dina kvaliteér.
Utan snarare:
Vi förväntar oss att du ska prestera detta och detta och helst lite av detta och detta och yada yada yada...
Och för detta kommer vi att belöna dig med typ en lön i storlek med mindre studielån.

DÅ kände jag att den där sjukt påbrassade lågan jag byggt upp bara dog.
När jag gick därifrån trodde jag att jag skulle få ett psyk-bryt.
Men det fick jag inte.
Jag promenderade tillbaka i ett soligt Köpenhamn. Tittade i skyltfönster. Tittade på folk.
Och funderade på hur bra jag har det.
Jag tjänar inga miljoner. Men jag har en STOR frihet i mitt jobb. Jag älskar det jag gör. Jag har variation. Jag är inte stressad. Jag har världens bästa arbetsgivare. Och jag tjänar faktiskt ok.

Fatta vilken frihetskänsla det var.
Känner mig inte ensam, inte olycklig, inte fattig (ok det händer fortfarande men va fan det kan man alltid bota med "Lyxfällan").
För första gången i mitt liv så njuter jag av att bara vara.

Det är gött!

Just shoot me!

Baksmälla av varianten svår.
Ligger i soffan och orkar inte ens blanda dippa till mina chips.
Och så gråter jag en skvätt till Madicken.
För att de är så fina människor.
O.M.G - en smula patetiskt.

Men jag ska göra som Alva säger om sotaren.
- Jag ska bara vara kär i honom till på torsdag. Sen ska jag återgå till att bli en normal människa.
Undrar om det fungerar.

Nu har jag nog fan bränt det sista skeppet!

Jaha!
Man kan väl lugnt säga att jag aldrig varit så singel som jag är just nu!
La helt ner Den Perfekta. Hade en diffus idé om det skulle bli han och jag.
Kanske inte så mycket för att jag är så förbannat kär men för att det hade varit tryggt och sälla sig till strömmen och skaffa det där huset och det där barnet som alla tjatar om och som tydligen ska vara så speciellt.
Så jag skickade en typ av kärlekshälsning, via snigelpost, till hans jobb.
Men sen kunde jag ju så klart inte hålla mig så jag skickade ett sms.
Och fick ett mycket kort och faktiskt ganska otrevligt svar.
Och DÅ fick jag closeur. Det kändes som en befrielse. Jag trodde att jag skulle bli ledsen men det blev jag inte. Det kändes lite som att kapa livlinan.

Och så var det dags att ta itu med Studenten (aka Fem-i-fem).
Tillbaka på ruta ett, sms fram och tillbaka, bara booty-sms, i vanlig ordning.
Så igår nådde det väl lite sin kulmen.
Jag kände delvis på mig att det var dags.
Men jag kände även att jag inte ville vara den som sms:ade.
För jag vill mer än att vara hans fem-i-fem-ragg. Jag vill att han ska ge oss en chans.
Och jag pallar inte gripa efter halmstrån mer.

Så när jag trillar in i min lägenheten klockan tre (efter att ha fyllesnackat med grannens och tillika min kollega i styrelsens kompis utanför porten - ingen bra idé) så sms:ar jag inte till Studenten, utan till Tandläkaren.
För det blir så jobbigt Och tandläkaren känns ändå safe -rent känslomässigt alltså.
Men han har tydligen bestämt sig för att hålla på sitt kyskhetslöfte.
Tur är väl det.
För jag är full som en kastrull och logiken i sms:et lyser med sin frånvaro.
Men ett sms kommer det ändå.
Från Studenten.
Låter honom komma hem till mig men där och då bestämmer jag mig att det är dags att lägga korten på bordet.
Lika bra att passa på när jag är tokfull, annars får jag aldrig det ur mig.
Så jag säger som det är. Att jag är kär. Att han är fantastisk. Att allt jag vill är att han ska ge oss en chans.

Men han vill inte.
Han tycker inte att han har något att erbjuda. Att han är arbetslös och inte vet var han kommer att hamna när han väl får jobb. Han säger även att han inte känner för mig som jag gör för honom.
Ja och så håller vi på så där och jiddrar fram och tillbaka.
Sen blir det kel i vanlig ordning. Men jag står emot.
Det är jag sjukt nöjd med.
Han stannar inte natten utan bestämmer sig, efter ytterligare tjafs, att han ska gå.
Då säger jag det där som jag vet är nödvändigt men som ändå är tufft.
- Går du nu kan du inte komma tillbaka. Då är det över.
Och han går.