Ok helt ärligt - när fan ska det sluta göra ont!?

Spenderade gårdagen hos föräldrarna. Det är alltid lika trevligt. Men även alltid lika ångestfullt.
Extet bor också där, i sitt radhus, med Den Nya och sin lilla unge.
Det är som att klampa runt i ett jäval minfält.
Han kan ju dyka upp var tusan som helst med sin familj i släptåg.
Eller så kommer det andra minor.

Mamma berättade att de hade haft inskolning på dagis. Och Exet hade varit där.
Med sin tjej med långt blont hår, och sin son.
Och han var stolt som en tupp.
Och det gör så förbannat jävla ont att höra.
Jag vet att det inte gör någon skillnad. Det gjorde inte ont innan mamma berättade det och då hade det ju redan hänt. Hans liv går vidare och det gör mitt med. Men ändå så svider det varenda jävla gång.
Och jag är så trött på det!

Jag bloggar - då droppar sms:en in!

Det verkar som om männen i mitt liv vill att jag ska ha något att fylla bloggen med...
Vaknar i torsdags morse och upptäcker att jag har fått ett sms.
Det är från Studenten.
Vi har inte setts sen den där natten efter min kompis killes 30-årsfest/begravningsvaka.
Ett kort tag trodde jag ju att han var mannen i mitt liv (alltså inte min kompis kille men Studenten of course) men sen la jag ner.
Och har inte sett röken av honom sen dess (förutom när han agerade modell för en kampanj med temat förlovning och åkte runt på varenda buss i stan - ha ha - snacka om ironi).

Men tio i fem i torsdags morse skickar han ett sms och undrar om vi ska ses?
Jag svarar:
Skärp dig. Klockan tio i fem en torsdsg morgon. Vad tror du själv...

Men lite gött är det ändå. Nu när Tandläkaren kastat in handduken. En reserv - en snyggoreserv - är alltid bra att ha!

Att blogga - good for your kharma. ONS -bad for your kharna?

Varje gång jag skrivit inlägg i den här bloggen så händer det grejor i mitt prvatliv.
Skrev ett inlägg här förra torsdagen. Natten mellan fredag och lördag ringer Tandläkaren, som jag inte hört ett ord från på flera veckor.
Nu skulle jag ju upp och jobba på lördagen så jag avböjde bestämt hans 03.00-sex-invit.

Anyways...
Han hade spenderat ett par veckor i Norge och därför således även varit oanträffabar.
Så bra känner vi varandra så att jag inte ens vet om han spenderar ett par veckor utomlands.
Men det spelar ingen roll.
Jag har inga som helst känslor för honom.
Men han är ett bra tidsfördriv. Och bra i bingen.
Så på lördag kväll är det naturligtvis jag som sms:ar fem i ett när baren jag sitter på med mina tjejer stänger.
Och jag är naturligtvis välkommen.
Jag är väl inte precis nykter men tycker inte att det spelar så stor roll, bakfyllesexet på söndag morgon brukar ändå vara tio gånger bättre.
Men något händer där när vi har sex på natten.
Jag är hmm, jag alltså hur ska jag säga det här...?
Well jag är ganska högljudd i sängen.
Tandläkaren där emot, han är tyst, och dessutom lite pryd.
Så för att inte väsnas allt för mycket där i stundens hetta fokuserar jag på att kyssa honom.
Alltså inte för att jag vill ha sagt något eller för att jag är kär, utan mer för att ha en ljuddämpare.

Men där efter att vi har haft sex kommer alltså mitt KK- mitt perfekta KK på att man inte kan träffas så där på helg-nätterna endast med syftet att ha sex.
Det är dåligt för ens karma.
Eller nåt?
Say what!?

Han tycker att vi kan träffas och "chilla" men absolut inte knulla...
J´sus!

90% av alla killar går in för att bara få ligga.
90% av alla tjejer vill bara gänga sig.
Jag vill inte gänga mig just nu. Men jag vill gärna ligga.
Och så lyckas jag med konsstycket att stöta på en av de där 10% som tänker med hjärna och inte med...
Så typiskt!

Att vara - eller att inte vara tillsammans...

Lite blogg-torrt här på sistone.
Har haft fullt upp med att ordna upp mitt liv.
Söka jobb - inte få jobb. Tycka att livet känns rätt så ok ändå.
Ligga med tandläkaren - inte ligga med tandläkaren.
Planera 30-årskalas - skjuta på 30-årskalas.
Komma på att jag måste göra en sak i taget - och att renoveringen av min lägenhet får gå före...
Men mest av allt har mitt huvud ägnat sig åt att fundera på Den Perfekta.

Vi skulle ju träffas och "tala ut" eller något i den stilen för ungefär en evighet sedan.
Men så dök Tandläkaren upp och så tänkte jag att det kanske var lika bra att bara låta det vara. Sen insåg jag att Tandläkaren inte var spännande någon annanstans än möjligen mellan lakanen.
Men jag bestämde mig ändå för att låta Den Perfekta vara.
Han har ju Henne. Hon är lärare precis som hans mamma. Och aerobics-instuktör - ja det fattades ju bara...
Och hon inreder hans lägenhet precis sådär tråkigt som man ser i alla pretto inredningsbloggar. Med rosa kuddar och matchande rosa ljus.
Precis som alla hans före detta flickvänner också gjort (utom den första som inredde hela lägenheten i african style trots att hon aldrig varit där -så roligt).

Jag är inte en sån tjej. Jag är inte tillrättalagd. Jag är inte mainstream. Jag är inte slätstruken.
Och långt ifrån perfekt.
Och så tänkte jag att han vill kanske egentligen ha en sån tjej. Trygg, perfekt och lite tråkig!?
Så jag la ner - jag lät det vara. Jag ställde in vårt möte och bestämde mig för att gå vidare utan honom.
Det höll väl i ca sex veckor.
Sen sms:ar han.
Inget galet kärleks-sms. Nej typ något mer i stil med att han hade varit på samma kurs som en av mina vänner.
Men ett sms som tydligt visade att han fortfarande tänker, undrar, hoppas!?

Så vi börjar sms:a igen. Väldigt oskyldigt. Men kontakten finns där.
Så till slut tar jag mod till mig och frågar om vi kan ses. Det sitter långt inne men till slut ger han med sig.

Så vi ses. Vi pratar. Första timmen går vi som katten kring het gröt. Men sen kommer den.
Disskusionen.

Summering:
Han är nöjd med det han har.
Han tänker inte skaffa barn just nu för det har han inte tid med. När vi var tillsammans kunde han inte snabbt nog planera för framtiden. När jag påpekar detta säger han att när man möter någon speciell vill man ju att allt ska hända fort.
Han tycker att det är synd att vi två som har så mycket gemensamt inte kan vara tillsammans på grund av all den här dåliga timingen.
Jag menar att det är ganska onödigt att ett bra förhållande ska gå åt helvete på grund av dålig timing.
Han tycker jag ska ställa mig utanför hans ballkong och skrika ut mina känslor om jag vill ha honom tillbaka. Det vågar jag inte. Eller det är inte riktigt jag.
Alltså jag skulle ju kunna göra det. Undrar vad hans sambo skulle säga? Men det skulle inte kännas ärligt.
Så istället skriver jag kärleksbrev.
Som som jag skickar med snigelpost till hans kontor.

Det sista han sa (efter att han hade sagt en hel massa saker mellan raderna) var att det är över. Att han och jag är över.
Och efter ett par dagar slog det mig. Tänk om han verkligen menar det?
Vad kommer att hända med mig då?