Det händer oerhört märkliga saker i mitt huvud. Jag kan inte riktigt styra dem och det är oerhört förvirrande. Det har dykt upp En Kille. Han är inte min typ. Han ser inte ut som min typ han beter sig inte som min typ. Han har funnits i pereferin ett tag och jag har mer eller mindre lagt benen på ryggen varje gång han har dykt upp - just för att han inte är min typ. Men igår sprang jag på honom igen och då kapitulerade jag. Vi hånglade till Roxettes "It must have been love" bara en sån sak.
Han bad om mitt nummer så att vi kanse kunde träffas och hitta på något.
Han gjorde inte ens ett försök att få hänga med på en "kopp thé".
När jag och Amie satt i taxin hem så ojjade jag mig över att han verkar göra lite väl stor deal av det här. Jag ville ju typ bara hångla. Då poängterade Amie att han kanske är the One, mest på skoj.
Och det var ju verkligen lustigt ända tills jag kom hem och fick den mest märkliga känsla i hela kroppen...
Ni vet när man ibland hör förälskade par säga saker som:
-Jo men jag träffade Claes och då visste jag bara...
Och man vill helst bara möblera om deras förälskat upplysta ansikten. Men det var en sån känsla jag fick. Typ det är inte lönt du kämpar emot för det är han som är the One för dig.
Skitskumt!
Det var den där känslan som jag låg sömnlös och försökte framkalla när det var på/av med den Perfekta Pojkvännen. Den där känslan som vägrade infinna sig. Nu dyker den upp!
Med En Kille.
Ekvationen går inte ihop någonstans för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar