Och så blev det...

Ok, daten varade i 18 timmar!
Sen blev det en del sms och något telefonsamtal igår kväll.
Helgen avslutades med söndagsmys, "Love Actually", pepparkakor, julmust & Alicia Keys.
Ja och lite andra grejor :)
Enda gisslet!
Han vecko-pendlar och spenderar mån-fre 2 timmar bort.
Men det kanske bara är en bra grej, nu så här i början.
För det känns som början på något.

Här var det fyrverkerier till alla!!!

Han ringde. En Kille ringde.
Och jag kände för att hjula tre varv runt huset.
Det var avslappnat och trevligt och alldeles alldeles underbart!
Inte pinsamt, inte tyst inte obekvämt. Bara så bra!
Och vi ska träffas på fredag.
Och det känns så bra.
Fjärilarna i magen har gått från att åka hiss till att hoppa bungy-jump av total excitement!
Det är galet och otippat och på något sätt känns det totalt självklart.
Och kom inte och fråga mig varför. För jag vet inte!

Jag - en vandrande kliché?

Jo så är det. Här vandrar jag runt i världen som en levande klyscha! Det är ju förfärligt.
Det är nu lite mer än ett år sedan jag blev singel. Året som har gått har inte precis varit 24/7 party hela tiden om man säger så. Jag har inte varit en olycklig singel. Jag har bara varit olycklig. punkt.
Men jag har knatat på - fast besluten att hitta tillbaka till mig själv och att bli lycklig igen.
Visst har jag känt mig ensam ibland men det har aldrig varit så att jag gått och längtat efter att en kille skulle knalla in i mitt liv och ställa allt till rätta. Eftersom jag visste att det var upp till mig själv att lösa det lilla problemet.
Och så helt plötsligt, för ett par veckor sedan tror jag, föll bitarna på plats.
Mitt gamla jag kom tillbaka, ångesten försvann och jag började planera för framtiden och mitt självförtroende började återvända.
Men framförallt blev jag i grund och botten lycklig igen. Överlycklig över alla mina fantstiska vänner, min underbara lägenhet, min frihet, friheten att välja och prioritera saker som jag vill göra utan att gå och ha ångest över att en annan person kanske blir ledsen eller hamnar i kläm.
Hey jag gick ju till och med på en 30-årsfest där jag var den enda utan varken man eller barn och brydde mig inte ett skit. Kände mig mer som den mest spännande personen på festen faktiskt :)

Men ni vet ju vad de säger. När man sluta leta då smäller det till. Och jag vet i tusan vad det är som pågår här. Men fjärilar i magen, rastlöshet, avsaknad av aptit och sömnlöshet brukar iallafall för mig vara ganska tydliga symptom. Det verkar inte bättre än att En Kille fullständigt flyttat in i mitt huvud.
Han har inte hört av sig än och de gångna två dagarna känns som en hel evighet. Jag pendlar mellan att tro att jag har inbillat mig alltihopa, till att känna mig tokigt överlycklig och planera alla våra kommande högtider tillsammans (men please!) till ren förtvivlan över att han faktiskt kanske inte är intresserad (say what!).
Det är ta mig tusan helt sinnes. Men oavsett hur det utvecklar sig är det ju skönt att veta att fjärilarna finns kvar där inne. Och att de fortfarande gillar att åka hiss!

Tagen på sängen (nej inte bokstavligt talat...)

Det händer oerhört märkliga saker i mitt huvud. Jag kan inte riktigt styra dem och det är oerhört förvirrande. Det har dykt upp En Kille. Han är inte min typ. Han ser inte ut som min typ han beter sig inte som min typ. Han har funnits i pereferin ett tag och jag har mer eller mindre lagt benen på ryggen varje gång han har dykt upp - just för att han inte är min typ. Men igår sprang jag på honom igen och då kapitulerade jag. Vi hånglade till Roxettes "It must have been love" bara en sån sak.
Han bad om mitt nummer så att vi kanse kunde träffas och hitta på något.
Han gjorde inte ens ett försök att få hänga med på en "kopp thé".

När jag och Amie satt i taxin hem så ojjade jag mig över att han verkar göra lite väl stor deal av det här. Jag ville ju typ bara hångla. Då poängterade Amie att han kanske är the One, mest på skoj.
Och det var ju verkligen lustigt ända tills jag kom hem och fick den mest märkliga känsla i hela kroppen...
Ni vet när man ibland hör förälskade par säga saker som:
-Jo men jag träffade Claes och då visste jag bara...
Och man vill helst bara möblera om deras förälskat upplysta ansikten. Men det var en sån känsla jag fick. Typ det är inte lönt du kämpar emot för det är han som är the One för dig.
Skitskumt!
Det var den där känslan som jag låg sömnlös och försökte framkalla när det var på/av med den Perfekta Pojkvännen. Den där känslan som vägrade infinna sig. Nu dyker den upp!
Med En Kille.
Ekvationen går inte ihop någonstans för mig.