Och med det sagt...

Så får jag väl göra avbön.
För bara för att jag har varit duktig och tagit hand om mig själv betyder ju inte det att jag har gått och blivit en fläckfri person.
Enter: Studenten
För femtiotredje gången.
Han kom också upp hos Terapeuten.
Hon avrådde mig från honom.
Och för att citera Gynnings kloka mamma från en intervju:
"Är det rätt så är det lätt".
Och det vore ju synd och säga att det är lätt med honom.
Men i fredags efter X antal glas vin hemma hos en kompis ramlade jag ändå in hos honom runt halv fyra på morgonen. Något mer berusad än vad jag kanske själv insåg.
Då hade han varit hemma och sovit i flera timmar.
Och efter att vi hade konstaterat att vi inte ens hade några kondomer la vi ner projektet sex och jag somnade med hans armar tätt omslingrade om mig.
På morgonen låg vi och pratade och mös i sängen ett par timmar innan jag var tvungen att pysa hem.
Och då kommer det ju tillbaka, de där tankar på att det kanske är han som är the One ändå!

För fyra år!
så lång tid har vi hållt på att strula fram och tillbaka.
Det är nästan löjligt.
Våra kompisar tycker att vi är som gjorda för varandra och vi bör sluta tramsa och bara bli ihop.
Men om det nu är så - att vi faktiskt hör ihop.
Hur gör man då det?
För under de här fyra åren så har det hänt så mycket drama. Vi har gjort varandra illa.
Vi har kommit överens om att vi inte ska ses mer. Och så hamnar vi ändå tillsammans för i slutändan.
Jag vet två saker med Studenten. Vår kemi är galen. Jag kan fortfarande återminnas alla våra första träffar. Vad jag hade på mig, var vi var, vilka som var med och vad vi sa.
Det är viktigt - med za za zou.

Och det andra är att jag vet att han har så mycket mer att ge än vad han gör. Jag tror det har att göra med att jag dumpade honom på ett ganska taskigt sätt för tre år sedan. Och det kan jag inte få ogjort. Men frågan är om han kan lägga det bakom sig?
Och hur det i så fall ska gå till?
Jag anar att det blir en to be continued på den här...
Det har ju liksom hänt förr....

Long time no see!

Det var ett bra tag sen jag var här inne och kräkte av mig. Och det har sin naturliga förklaring. Jag har inte haft ett särskillt stort behov av att skriva av mig. Och anledningen till det har jag min fantastiska terapuet att tacka för. Ja, och så mig själv då så klart.

När jag skrev sist var jag inne i en period då jag kände mig ganska ensam och trött på singellivet. En sån där period då jag trodde att dimman skulle lätta bara jag fick en stark man vid min sida.
Jag hade egentligen inte tänkt gå till min Terapeut innan jul men så skickade hon ett sms, mest för att kolla läget och då tänkte jag att jag lika gärna kunde gå. Och det var ett smart drag. Vi pratade om alla dessa upptagna killar och hur inte ok de fick mig att känna mig. Hon gav mig rådet att lägga det där med män på hyllan ett tag. Inte trassla in mig i något besvärligt. Och inte gå hem och ligga med folk bara för att...

Så det gjorde jag. Kryssade och hade konferans med jobbet och naturligtvis kom en utav mina gifta kollegor och gjorde ett move fram åt småtimmaran med förklaringen att:
-Han saknade närhet (småbarnspappa).
Jag föreslog att han skulle ta sin fru på en date när han kom hem, inte springa runt och ragga på konferansen.
Och där kom fler i min väg som jag lika handfast avvisade. Och självkänlsan, den bara växte.
På nyår "råkade" jag dock trilla dit.
Vi firade med goda vänner på sommarstället och fram åt småtimmarna har jag ett vagt minne att jag kysste vår värd. Som kysste tillbaka. Tills jag satte stopp. Det hann aldrig bli särskillt grovt. Man skulle kunna se det som en oskyldig kyss. Men jag hade sån ångest dagen efter. Mannen ifråga har varit tillsammans med sin tjej A i 20 år och de har två barn ihop. A satt för ett par år sedan och berättade om hur hon och B träffades. Och det var så romantiskt och fint och jag tänkte att en dag vill jag också hitta det som de har.
Fråga mig inte varför jag kände ett behov av att hångla upp B?
Jag var tokigt full, jag och skumpa är och förblir en dålig kombo. Men ändå. Någonstans måste ju tanken grott för att jag skulle komma på idén att göra det?
Kanske ville jag testa om deras kärlek var så fin och äkta som A sa, eller om allt faktiskt bara är fejk....?

Väl hemma gjorde jag stan ett par gånger med mina kära vänner. Och på loppet av två helger lyckades jag springa på alla gamla hångel från förra året. Faktiskt ganska komiskt när man tänker på det. Bland annat hamnade jag på efterfest hos Tandläkaren. Som självklart ville ligga. Men jag stod på mig. Fika? För att se om vi har mer gemensamt än fantastiskt sex. Men inte bara knulla. Nä det verkade inte så intressant men at the end of the day spelade det ingen roll.
Och när jag vaknade upp dagen efter kände jag mig sjukt nöjd över mitt beslut.

Att göra det här, att stå upp för mig själv och inte ge efter i ett desperat försök att få bekräftelse har varit otroligt nyttigt för mig.

När jag började skriva den här bloggen mådde jag riktigt jävla skitdåligt. Och syftet var att försöka hitta min väg tillbaka till mig själv. Och NU tror jag att jag har nått mitt mål. Eller jag är på upploppet iallafall. Och det känns fantastiskt.
Jag känner mig stark, lycklig, harmonisk och tillbaka till mig själv. För det var ju inte en sund relation till en man jag behövde finna. Det var en sund relation till mig själv som jag behövde bygga upp.
Så man kan ju säga att syftet med bloggen på sätt och vis har slutförts.
Men jag kommer inte sluta blogga här, den här bloggen har kommit att bli ett kärt verktyg för mig. Jag har under de här åren lärt mig att man aldrig blir färdig och man slutar aldrig utvecklas som person. Och det kommer att komma nya dalar. Förhoppningsvis inte så djupa som de som varit de senaste åren. Men det kommer att komma och då tror jag att jag är bättre rustad.
Det känns fantastiskt bra att kunna starta det här året med att säga: fan vad jag mår bra nu.
Att se fram emot ett fantastiskt år som jag är ganska säker på kommer bli mitt!