I´m back - more single than ever!

Jag har inte skrivit för det har helt enkelt inte funnits tid till att skriva.
Har haft fest - stor fest -för att fira att jag har passerat 30.
Still single - still fabolous!
Men lite ensam ibland.
Bjöd inte Studenten. Men en del av hans kompisar.
Det fick bli ett statement. Tyckte jag.
Hans kompisar tror att jag är så vansinnigt förälskad i honom så att jag inte vågar.
Ha ha ha!
Tillåt mig att dra lite på smilbanden. För det visade sig att när jag till slut började hitta ut ur den där sura, klibbiga dimman som jag befunnit mig i de senaste 3 åren (fy fan vad det ser illa ut när man sätter det på pränt 3 jävla år av mitt liv....) så insåg jag att jag vill inte vara dörrmatta åt en kille bara för att han är sjukt snygg.
Eller som Emmie sa: - Tänk om era barn får den delen av dig som du har komplex för (ehh , vad skulle det vara!? :) kombinerat med hans lite överdrivet breda axlar eller överdeminsionerade mun. Och ve och fasa, tänk om de ärver hans intelligens!
Då skulle jag sitta där med korkade, fula barn.
-Tack men nej tack.
Det är en risk jag inte är villig att ta.
Dessutom är han värdelös (helt värdelös) i sängen!
So, I´m done med honom iallafall.

Fortsätter med mina 25-åringar. Kan bero på att jag hänger på stans enda rockklubb där medelåldern ligger på just... 25.
Men slipsställena är inget för mig. Jag känner mig inte hemma bland back-slicks och golddiggárs....
En effekt av Den Perfekta I guess.

Så för två helger sedan blev jag uppraggad (ja uppraggad!) av en kille i gubbkeps som påstod sig vara 27. Det kunde han kanske kommit undan med. Om det inte hade varit för att han presenterade mig för sin tvillingsyster som såg ut som om hon var på väg till nästa casting för Big Brother.
Hon hotade dessutom med att döda mig om jag sårade hennes brossa.
Well det lär jag inte göra. Vi hånglade, han bönade och bad om mitt nummer och vi hann faktiskt prata en del när vi väntade på att Emmie och hennes hångel (mitt hångels kompis, very 14) skulle få sin nattamat.
Tror vi att killen hörde av sig?
Off course not!
Alla de där löftena och tjaten om dater i skogen och bla bla bla var tydligen bara en upptakt till att eventuellt få ligga.
Vad trodde jag!?
Men det spelade inte så stor roll. Jag är inte intresserad av killar i Dokusåpa-frisyr, låg intelligens och syrror som har som största mål att bli kända för sina tuttar... (min egen slutsats dock).

Så förra helgen bar det av till vårt Rockhak igen. Jag var inte alls i form. Hade huvudvärk som hotade att spränga huvudet och kände mig allmänt out of shape. Men det är det som är grejen med Rockhaket. Att där har man nästan alltid kul. Och man får väldigt ofta hångla.
Och det gillar vi ju som bekant.

Den här gången var det en långhårig kille som haffade mig när jag gick förbi baren.
Långhåriga killar är normalt inte min C.o.T men han insisterade och jag var ändå av med mina kompisar. Så jag stannade och blev stående en timme.
Han hade ett perfekt leende. Det är det enda jag kommer ihåg (precis som Carrie har jag i efterhand svårt att minnas utseendet på killar jag blir lite intresserad av, känslorna tar över).
Och skitfina tatueringar på ena armen - mycket sexiga.
Han verkade lugn, jobbar som elektriker, uppväxt i en förort liknande den jag själv är uppväxt i.
Gillar havet - och att gå i skogen.
Jag gillar!
Han frågar om han får följa med hem, jag säger nej.
Och då säger han:
- Jag har verkligen gillat att prata med dig. Kan inte jag få ditt nummer så kanske vi kan ses igen!
Klart han får mitt nummer!
Så följer ett par dagar av spänd förväntan. Kolla mobilen en gång i kvarten.
Och hoppas!
Men nej!
Och förundras.
Om de nu inte planerar att höra av sig, varför be om numret över huvud taget?
Varför inte bara lägga ner charaden?
Trodde annorlunda om honom, faktiskt. Hade jag haft hans nummer hade jag ringt.
Men det har jag inte.
Bara ett förnamn, som är sjukt vanligt.
Det gör mig irriterad!